Ibland hamnar man bara i Finland till slut, hur man än vänder och vrider på det. Sisubultande garagepunk utan fejk och garnityr. The Splits är tre unga kvinnor och en ung man. Två obetitlade album har de släppt, eller ja – The Splits I och II. Det första kom 2012 och det nya för en vecka sedan. Bandet uppges gilla både The Spits och The Slits.
”The first self-titled album by the Helsinki band was Pacific Northwest-style sorrow rock at its finest, as emotionally devastating of an exercise in garage primitivism as the first White Stripes album. Now The Splits are back with a collection of streamlined ragers torn straight from the Murder City/Dead Moon/Wipers songbook; these songs are perfect for dumping everyone you’ve ever met. Your boyfriend, your girlfriend, your friends and family—they all have got to go. And here’s the soundtrack.” Noisey.vice.com
I en experimentell mix av filosofisk biografi, poetisk fiktion och skruvad minnesteckning återupplivas den österrikiske poeten Georg Trakl och hans syster Greta i New York City- författaren Gregoire Pam Dicks bok Metaphysical Licks.
Greta ritas fram ur sin dunkla historia och ges en helt ny. Hon får sig till livs några bröder till utöver Georg, bl.a. en Wittgenstein och en Kafka, och så blir hon olyckligt gift med Nietzsche. Det går an att placera den här författarinnan i det postmoderna och filosofiska facket med tillägg av några nypor queer och gender awareness. Ibland blir det intressant, roande och uppluckrande med stingsliga språkliga filurfärder, men mest saknas något, som så ofta från den akademiska flanken. Författaren pratar om att införliva punkens DIY i sitt bygge, vill göra filosofiskt kännbara improvisationer utan för mycket akademisk torrhet i berättelsen, men jag vet inte om hon lyckas med det. Jag läser en modern men ganska vag experimentell prosa som vill göra ordleka piruetter i stunden, men inte riktigt rör sig ur fläcken, och som lider av sin brist på just – punk? Sitter i alla fall här nu och saknar någon slags utsatthet, kanske Kathy Acker..
George liked Rimbaud, read him to me, then our craft paper got soaked. Schwester stürmischer Schwermut/Sieh ein ängstlicher Kahn versinkt/Unter Sternen,/Dem schweigenden Antlitz der Nacht. Also on his bisexual p. 74 it went silver. Greta’s brother Lukerl liked young men such as the thin French-Arab one, olive skin, dark curly hair, name him Hassan. Olive notebook the building she could build for her brother in the forest of the city of her head, it would be whole and simple. Except fragmented and complex. Leaves lit the window. The question about truth relative to the prose poems. Correspondence versus something else. Two features rejected which Greta or Gregoire wants back: correlation of language and world, importance of first person singular. Lukerl beautiful when young, and he and Gretal went into the forest. Lemon dots on white shirt. Reality if and only if poetic. Novalis’s magical thinking fights the analytic death grip. Supposed to redevelop my muscles, but I like my arms to be ’70s slender. Philosophy once an academic discipline. Leiden nicht. Now it’s a toy vessel. A paper boat. Or origami. The seas of language also folding in.
Metaphysical Licks är utgiven på Torontoförlaget BookThug som mest pysslar med experimentell litteratur och genom sin verksamhet vill fortsätta konversationen om denna.
Just tipsing. I Malmö spelar i morgonkväll turkiskaShe Past Away som är taktfast 80-talsmörka i ny tappning, med trummaskin, bas och skimmergitarr. Live är de ”atmosfäriska svarta änglar” och extra oemotståndliga. För att se dessa ”Sultans Of Dark Wave” + ett par andra band beger man sig till Babel och arrangemanget The Witches of Easter på Långfredagskvällen.
Och vill man inte det så kan man i stället se lilla fröken Onsdag och Lurch dansa till bandet några poster framåt i tiden.
Alain Souchon fick 1993 en dunderhit med Foule Sentimental från den i övrigt vedervärdiga plattan C’est déjà. Melodin blev vald till årets låt i Frankrike 1994. Elva år senare vann den priset som bästa låt under den senaste 20-årsperioden (Victoire des Victoires pour la chanson de ces 20 dernières années). De är roliga fransoserna. Vad sången handlar om är nog ett nerköp att veta – nästan bättre då att inte kunna så mycket franska alls och nöja sig med titel och ton. Refrängen är bra tjusig, men den pompösa inramningen med sjuttioelva gitarrer runt Vanessa Paradis, världsförbättraren Souchon och hans gamle vapendragare Laurent Voulzy kan nog framkalla kräkreflexer – ändå är det just den här versionen från 2007 som de gör tillsammans med Paradis som jag gillar mest. Ibland är det ingen lätt sak det här med franska pärlor.
I samband med att min son för någon vecka sedan höll på med en filmanalys av Bo Widerbergs Kvarteret Korpen från 1963 kom jag att tänka på Thommy Berggren, fast mer dagens Thommy, den känslige gamle skrävlaren. Å ena sidan är han en jobbig en, liksom speedad och kör samma anekdoter i intervju efter intervju. Å andra sidan har han också ett ganska trevligt läge med en ärlighet och en impulsivitet som kan vara underhållande. Passande nog dök han i går kväll upp som gäst i SVT-programmet Sverige med Ann-Marie Rauer – och visade fram allt det där. De inledande minuterna av intervjun är lite gäspiga, speciellt när Berggren pratar om sin ekvillibrism, om skådiseliten, och om Zlatan och Miles Davis genialitet. Men snart kommer han fram bättre. Det är när han pratar om det allmänmänskliga, om kärleken och livet, om samhälle och politik, och om sitt privata bagage – som han är som bäst. Och när han släpper bromsen och börjar skämta om Rauers ålder (jag vet, låter manschauvinism – och är) småflirtigt och liksom i etager, i en spontan flerstegsraket (se för att förstå) – då är han helt jävla hopplös, och samtidigt i sitt esse. Alltså, en fattar att den här pratglade karln fås tas med en nypa salt, men där är samtidigt något sympatiskt och obändigt livsglatt över honom. Han skiter i vad folk tycker och tänker om honom. Thommy Berggren är en känslomänniska, A-typ. På gott och ont. Hans kvinnosyn haltar nog betänkligt, samtidigt är den gamle rackaren hyfsat medveten om sina egna felsteg och brister, och verkar inte opåverkad av lidanden. I intervjun förmår han till sist peka på det som är av betydelse i tillvaron – och man märker att han liksom stannar upp när han pratar om – kärleken. Eller stannar upp är fel ord – han sprudlar snarare där, det är både fint och en smula läskigt. Kanske har han rätt effektivt förträngt en hel av sina tillkortakommanden på det relationella området, tänker jag, men fan vet. Thommy babblar i a f ohejdat på, men är nyansrik och har sinne för detaljer. Är i all sin hastighet alldeles hjälplös, men med en sympatisk krigsföring mot livets mörka sidor – mot livets obarmhärtighet, men för dess glans och njutningar! Pappa blev han vid 57. Nu är han 77 år och nyskild – och säger att han drömmer om att bli kär igen till hösten! Jag vet inte, men nog kan det få vara lite hoppfullt ändå, i all sin bristfällighet?
L O G G F I G U R 