Uppdaterade den gamla listan med klassisk och högkvalitativ discomusik ikväll. Minnen från goa rollerskate-discon på 54:an (ja, på Föreningsgatan 54) när man gick i typ femte klass, till diverse bladdriga tillställningar under ungdom och farbrorsålder. Men det mesta håller ju forfarande! På Apple Music och samma lista på Spotify:
När det närmast oöverstigliga arbetet med att rensa ut dödsbon ur min lägenhet är klart, och jag slutligen lyckas få mer ordning här hemma.. Då är det framförallt väggmålning i kök, hall och ett sovrum som känns, ja lite på tapeten! Här en samling av foton med färgpaletter som jag gillar och kan överväga. Nästa steg är att identifiera färgkoderna och laborera fram utifrån dem. Well, man har inte roligare än man gör sig.. Men jag inser att jag skulle behöva fler rum än vad jag har. Och fasiken vad jag saknar Fredrik och hans ateljé på Östra Förstadsgatan, ja nu också hans koll på färger och pigment. Ett kärt ämne som vi tyckte om att prata om, som så mycket annat.
Idag inleds serien ”Vi måste våga tala om..” (lång trumvirvel ).. min lägenhet! Ja, jag behöver nog uppmärksamma att den inte ser ut som den gjorde för ett drygt år sedan, d.v.s inte alls så cozy som på de forna bilderna ovan. Den är numera rörig, ostädad och belamrad med kartonger och papperspåsar från de nydödas dödsbon.
Jag misstänker att jag försöker tänka mindre på dem genom att inte göra ett jota med deras saker. Hålla dem vid liv trots det tröstlösa i det företaget. Så inte helt friskt här. Jag jobbar på det.
Jag är ju egentligen rätt ordningssam och njuter av att ha det fint omkring mig, så det här är en rejäl och närmast chockerande utveckling, eller snarare ett mörkt tjo-changemang som saknar motstycke i min moderna personhistoria, hoho. Förut var varje pinal på rätt plats och skjortorna hängde oklanderligt och snyggt på galgar i i garderob eller som snygg inredningsdetalj i mitt sovrum – åh, fy fan.
Japp, för ett drygt år sedan var det ändå rätt fint här. Jag hade precis tagit tag lite och påbörjat en trevlig förändring. Sedan blev det så fel när alla började dö. Ja, lite övermäktigt, minst sagt. Ska bespara er bilder på hur det ser ut just nu. Det ser ut som kriget. Rummen har tappat riktning och rörelse, liksom jag. Men aj, vad jag längtar efter att få det utrensat, städat och fixat, och med det förmodligen hitta mig själv en smula på kuppen.
Jag och min son flyttade in i den här lägenheten vid Värnhem i april 2007. Sedan dess har jag haft flera inneboenden, och jag hyrde t.o.m. ut den ett tag när jag provade att bo i centrala Lund. Där blev jag inte kvar länge. De senaste åren har jag bott helt själv. Jomen, det började bra när jag för något år sedan fick tillgång till båda rummen. Jag fixade och gjorde i ordning, fick ommålat i det tänkta vardagsrummet, pyntade lite nytt ovanpå min ursprungliga grundpyntning, hoho. Fick till en viss förnyelse som kändes lovvärd.
Jaja, får ju försöka ta mig i hampan och få till det. Grunden finns där. Så jag har förstås att börja tänka trivsel, form och färg igen. Det behöver t.ex målas om i ett av rummen, och i hallen samt köket. De fula originalgolven i plast, främst i köket behöver också uppdateras. Så där har jag att göra.
Jag hade under min ungdom en kompis som gick omkring med en liten resväska som det stod Jävla Väskan på. Det var ju skojigt, så inspirerad av det har jag nu satt upp en skylt i hallen som det står Jävla Lägenheten på. Den understryker min hatkärlek till bostaden. Känns besvärjande på ett relevant sätt, och jag hoppas att den för tur med sig.
Ett av mina två rum (The Lovable Cringe Version)
Yep, min far och min sons farfar. Han dog den 18 april som var datumet för långfredagen i fjol. Så det var en pricksäker och lite snygg exit på det sättet.
Sitter och botaniserar bland bild- och videominnen av honom ikväll. Som när han under julaftonen 2023, efter en tupplur kom nedstapplandes från övervåningen hos min syster. Hur han möttes av oss och var så mild i sinnet, glad av att vara med. Därefter en kort sekvens vid köksbordet i Höllviken.
Nederst en skönt tyst liten film tagen bara ett par veckor innan hans död. Han satt och lyssnade på sin favoritmusik i mina AirPods Max. Smäktande dragspel, tango och så. Fina pappa. Han är saknad av oss alla.
.
Well.. just när en trodde att ombyggnationen av Värnhemstorget skulle gå in sin slutfas, så blev allt värre. En ny våg av asfaltarbeten, trädplantering och allmänt byggkaos har inletts. Värnhem är helt avstängt för bil- och busstrafik, och även för oss som går eller cyklar är det en mara att ta sig fram. Stängsel och barrikader är på plats i alla väderstreck runt torget. Alla gator är stängda för genomfart: Föreningsgatan, Lundavägen, Sallerupsvägen, Östra Förstadsgatan och Kungsgatan. Det tar nu en kvart att gå till Entré, när jag normalt bara har tre minuters gångväg dit.
Vi som bor här är hårt prövade. Ombyggnation har redan varat i två år och den verkar liksom aldrig ta slut. Det är så klart rätt enerverande.
Samtidigt har hela spektaklet en komisk nivå. Det florerar r.ex. ett roligt rykte om att bara fyra personer är anställda för att göra allt jobb. Det hade förklarat ineffektiviteten, så fan vet – det kanske är sant! En annan tragikomisk sak är alla snackisar om hur alkisarna inte kommer fram till anrika gamla krogen Fregatten. De hittar helt enkelt inte dit längre. Står bara och snurrar på stället bakom nåt stängsel, sedan ger de upp och går hem, hehe. Ett smärre helvete är ju också byggkalabaliken för dementa gamlingar, och alla med rollatorer. Polisen har redan fått rycka ut och rädda några förlupna sådana. Senast häromdagen en gammal kvinna som hade snirklat sig in på just Fregatten men inte hade den blekaste aning om hur hon skulle hitta hem. Ja, käre tid vad den här ombyggnationssnurren ställer till det för folk.
Den nya byggfasen har pågått sedan den 13 april och enligt informatörerna i gula västar som är utplacerade runt torget (vissa från Malmö Lokaltrafik och andra från Malmö stad) så varar den till mitten av maj. De stackarna har verkligen ett otacksamt jobb för många är kritiska, ibland förbannade och självklart förvirrade. De undrar ju var deras vanliga busshållplats har flyttats.. Igen!
Alltså, kalla nerver vinner, och det det blir nog fint här till slut. Men samtidigt är det inte något direkt revolutionerande eller jätteintressant stadsplansmässigt som sker, trots projektets långvarighet. Hoho, det känns rätt mycket som Värnhem, ja, som i ett nötskal, och det måste man ändå i någon mån omfamna – att allt i slutändan kommer vara ungefär som vanligt.. Vi ska bara pinas lite på vägen dit!
L O G G F I G U R 