Lynne LC Messinger

Lite mer late 1980’s New Wave och punk-feministica. Lynne Messinger släppte under tidigt 80-tal en singel i eget namn, och frontade sedan i funkpunkiga New York-bandet Unknown Gender (1982-1988). De såg jag på Moriskan 1983, och skrev en post om 30 år senare. Ja, här har vi inte bråttom.

Numera utgör hon den enda kvarvarande medlemmen av When Girls Collide (1990’s – present), och det med den äran! Blir ju glad över att upptäcka ny musik från någon man lyssnade på för 40 år sedan (huuu..), och att man gillar det!

Finfin vibe, och hennes sångröst har fått en go patina med åren. Hon säger någonstans: I’m getting back to basics, simple music, simple lyrics. Det gör hon rätt i. Ibland kläs låtarna i gamla filmklipp och puttas upp på YouTube. Enkelt det också, men gjort med känsla och funkar bra.

Hon beskriver sig som “New York transplant producing demented electronic twang in Austin, Texas. Om hennes band hittar man inte mycket, skrivet, men något litet här och var, som..

”Spunky funky uber- beats -music for Tristan and Isolde to whirl to at a warehouse rave..This stuff could make Nick Cave do the funky chicken”.. San Francisco Bay Guardian

Hur som helst. Tycker en klar karaktär, Messinger – och forfarande en tjusig och cool flata – skönt avklarnad på nån vänster, och lite lagom kärleksbitter – och det kan man ju känna igen sig i.

Å andra sidan när man lyssnar på hennes allra senaste spår Thanks (When Girls Collide) som lades upp på YouTube för bara tolv dagar sedan, så hamnar vi i den varmaste tacksägelse för just kärleken. Skulle kunna vara som efter ett uppbrott med en älskad förstås, men nog snarare bara ett utbrott av tacksamhet för en pågående kärleksrelation i livet.

Thank you, thank you for being the one I love. Thank you, thank you for for sharing your life with me. The memories, the heartache. The loving – thanks for it all. Thank you, thank you for being the greatest thing. Thank you, thank you for believing in me. The memories, the heartache. The loving – thanks for it all.

(- hastig och djupt personlig, hoho, inflikning här: Får nog säga att summan av kardemumman på det centrala planet för denne är just tacksamhet – mer än surighet och sårighet – över de kärleksrelationer jag haft. Och det viktigaste där – den goda känslan av att det ännu finnas hopp, och på nån jävla vänster mod kvar. Det är ju egentligen inga dåliga grejer, sa Gustaf Geijer!).

Men musiken igen. Klart som korvspad att det nu får bli en spelllista i Lynne Messinger’s namn på Music.

Synd bara att Unknown Genders alla plattor inte ligger i sin helhet på någon av strömningstjänsterna. På det tunnare Spotify finns t.ex. bara en enda låt av bandet. Men Music som så ofta vassare med samlingsplatta utgiven 2018.

Men YouTube finns. Så Let’s lägga upp en videoretrospektiv över Lynne Messinger’s musik (1980-2023).

When Girls Collide’s senaste släpp Thanks och Shamelessly färska från i år. Den senare ligger på både Music och Spotify, den förra kommer i slutet av månaden.

When Girls Collide – ”Thanks” (2023)
Unknown Gender – The Beast (1982)
When Girls Collide: Love=Love (2022)
Unknown Gender: Dictator (Live, 1984)
When Girls Collide – Free the Animals (2021)
Lynne Messinger – Who the Hell Wants Their Picture Taken (1980)
When Girls Collide: Shamelessly (2023)
When Girls Collide – “These Days” (Nico-cover, 2021)
Unknown Gender – Situation (1988)
When Girls Collide – Post Pandemic Joy (2021)
Unknown Gender – Evaluate (1985)

Musiken till förmiddagskaffet 2

Vidro – Vägra lyda toppen (2019)

Skruvar upp tempot med fantastiskt arga Vidro från Stockholm. Här på scen under turné i Brasilien. Prima jävla outburst. Kan inte få nog av att veva runt den här låten.


Erik Truffaz feat. Sophie Hunger – Let Me Go (2013)

Något helt annat, men aj, svårt värja sig mot fin låt. Placerad i mina spellistor Jazz 6 samt Mini Room: Jazz 1 på Music. Eller på Spotify här och här.


Aldous Harding – Horizon (Live on KEXP, 2017)

Snilletjejen från Nya Zeeland ju. Befriande uttrycksfull med en jävla känsla och närvaro. Smart, rolig och fin – dessutom påminner hon om en gammal flickvän med samma uttryck och förtjänster. Klart man blir betagen och skulle vilja se Aldous på Vega i Köpenhamn i april.


Aldous Harding – Blend (2016)

Mer av Aldous. Här i uppenbar referens till scen i Francis Ford Coppola’s Apocalypse Now ju, blabla.. Men låt oss göra det enkelt! Ingen torkar väl näsan med handryggen så snyggt som Aldous Harding! Great stuff!

I spellista på Music och på Despotify.


Oddjob – Älgen (2019)

Vad ska jag säga om det här svenska jazzbandet mer än att de är skitbra? Jo, att jag har en vän som fantiserar om att bygga tält av Kelimmattor hemma i sin lägenhet – och medan hon gör det lyssnar hon gärna på Oddjob, which is kind of a sexy thing to do. Spellista på Apple Music.


Musiken till förmiddagskaffet 1

Bob Hund – Nu har du gått för långt (2023)

Nyutgivet från det käraste av gamla rockband. Bästa textraden ju i “Du är den enda jag känner som har satt sin sista potatis i system” och skoj också det upprörda “Du lånade pengar av min gamla mor efter en timme – EN timme!”.

Best of My Bob Hund på Music, eller på det mer skurkaktiga Spotify

⬤ Relaterad post: Problemet med Spotify


Kleenex/LiLiPUT – Beri Beri + Nice (1978)

Inte fullt lika nyugivet: Charmiga Kleenex från Schweiz (1978-1983) som inte fick heta det och därför blev – LiliPut! Bandets basist Klaudia Schifferle är nuförtiden 67 år, och släppte 2021 album med sitt nya band ONETWOTHREEE som består av tre kvinnliga basister och en trummis. Har samlat ihop hennes stuff i spellista på Music el. på Spotify


Kleenex/LiLiPUT – Hitch-Hike (1980)

En låt med Kleenex igen. Deras underbara låt Hitch-Hike till snälla gamla klipp från Sverige ur den annars klåfingrigt misogyna italienska chockumentären La Donna Nel Mondo (The World Of Women), 1963.


The Slits – Love and Romance (1977)

The Slits (1976–1982, 2005–2010) med vilda Ari Up (1962-2010) i spetsen. Hurra vad de var bra! På Sveriges Radio ligger forfarande programmet The Slits: Tidernas mest underskattade stilbildare från 2014 kvar. Minns det som lyssningsvärt. Rekommenderas. Spellista på Music alt. Spot.


Michael Wollny: Questions in a World of Blue (2018)

Tysk jazzpianist bra live, ännu bättre på skiva. SpellistaMusic respektive Spotify. Ja, nu drar vi ner tempot. Det är ändå förmiddag..


Repost. Idag för nio år sedan: ”Så var der lys”

Det är onsdagen den 5 februari 2014. Idag kom ljuset till slut. En ovanligt lång period av regn och gråmulenhet är över. Vi pratar drygt en månad utan sol, och man har ju sett det på folk på stan. De har sett så sura och nedbrutna ut, och de flesta man träffat har klagat över hur tungt och tråkigt allt är, hur det påverkar deras humör, ”det jävla vädret”.

– Nå, det slipper vi nu en stund, mina vänner. För idag kom solen. Halleluja!

Trots rullgardin med kraftig väv av mörkläggningstyp så uppfattade näthinnan rummets ljusare ton redan i gryningen, och när väl hjärnan fått korn på skiftningen så var det stört omöjligt att somna om. Påskyndad av livsandarna pallrade jag mig upp ur sängen för att syna dagern närmare genom köksfönstret. Inte helt klarblå himmel, men stora fält av blått bland molntussarna, d.v.s. en rejäl ökning av ljusmängden. Tänkte direkt att jag ville ta mig ut. Sagt och gjort.

Solen tittar fram tydligare när jag går på Södra Promenaden längs med kanalen. Jag svänger av vid Hansacompagniet och går ner mot Carolikvarteren där jag väljer ett café med stora fönster, mycket glas. Solstrimmor på golv och möblemang, och snart väller ljuset in. Det är fortfarande tidigt när världen får färg och vecklas ut framför mina ögon.

Jag beställer en kaffe och två halvfrallor med prickig korv och slår mig ner vid ett bord. Ser ångan stiga ur min kopp. Hör ett stilla surr från en fläkt, och ett äldre par som sitter och pratar med varandra i en lugn och behaglig ton. I övrigt folktomt.

Så stunden har få, men skönt harmonierande beståndsdelar. Känns vitaliserande i all sin enkelhet. Ett stilla flöde av morgon. En naturlig landning i mina egna känslor och behov, och så kan en ny dag få gunga igång.

Jag tar samma väg hem två timmar senare. Nu glittrar Rörsjökanalen. Svanar, änder och andra onsdagslediga, hihi – alla ser ut att njuta dagens ljus. Jag passerar en pappa med barnvagn. En liten flicka sover i den, bra påbyltad, trygg under tunna ögonlock. En ny människa av alla miljoner, tänker jag, och en ny berättelse, outgrundlig och rik.. Jag småler givetvis åt min egen patetik, fnissar till under halsduken.. men det är precis så jag känner.

Kära gamla minnen dyker upp. Hjärtat öppnas mot åren då min son var liten. Glädjen och livslusten. Allt som tog form och fortfarande levde. 

Sedan bryter nuet in, och det väl får vara ok, trots allt. Ljudet av Södra Promenadens röda singelsten under kängorna. Ensamma steg, men egna steg. Bågen med glädjepilen som sakta spänns. En försiktig känsla av möjligheter, framtid, lust och engagemang. Den goda upptagenheten av livet. Och efter ytterligare några hundra meter – i en mild härva av framtidstro och hågkomster – en mindre anhopning av tårar i ögonen. Förmodligen som ett svar på några särskilt stressfyllda dagar.

en känsla av frist, folks – och det angenäma i att sänka garden, släppa taget, kravla ut ur skalet. Få vara glad i livet och i människorna, som det förmodligen var tänkt från början: Att få lysa med eget ljus.

Så var der Lys, 2014

2014


Au Pairs

Brittiska Au Pairs LP Playing with a Different Sex (1981) lyssnade jag mycket på när den kom i min ägo 1982 nån gång, och har väl egentligen aldrig slutat upp med det. Lesley Woods röst och starka framtoning fascinerar fortfarande, likaså Jane Munro’s struttande och lite hypnotiska basgångar. Bandet från Birmingham levererade en lysande nervig och funkig new wave/post punk med tydlig feministisk och politisk knorr. Det blev två album och ett par EP’s. Lesley Woods fortsatte i projektet The Darlings, som jag inte har koll på, sedan blev hon minsann advokat och lade ner musikkarriären. Läser nu i trevlig intervju från 2022 att hon då och då stått på scen och håller på med en del mindre projekt, juhupp!

Men aj vad de var bra, Au Pairs (1978-1983).


Perfect Sound Forever Magazine (2022) – Intervju med Lesley Woods.

The Guardian (2021) – Post-punk band Au Pairs: ‘The Thatcher years gave us plenty of material’

Spellista – Au Pairs [Music] [Spotify]