Vikten av stöd från majoritetssamhället
Flera intervjupersoner berättar om bristen på stöd från andra i närheten, när de utsatts för islamofobiska kränkningar. Det kan vara kollegor som är tysta när någon i arbetslaget uttrycker sig nedsättande om muslimer, eller att ingen i bussen säger ifrån när en passagerare agerar hotfullt mot en kvinna i slöja. Ibland upplevs det som värre än händelsen i sig, det gör att man som utsatt känner sig ensam och oskyddad. Bristen på reaktion eller stöd kan också upplevas, av såväl den utsatte som gärningspersonen, som en bekräftelse på att hand lingen är sanktionerad.
En kvinna berättar: ”Det är många som är tysta i samhället. De har bra personlighet och fint hjärta och är omtänksamma, men de säger ingenting. Den här tysta kraften i samhället måste vakna upp och visa stöd åt andra som har drabbats, oavsett om jag är muslim eller inte, eller svart eller vit”.
I Brås material förekommer det också ljusglimtar, såsom att moskéer ”kärleksbombats” med postit lappar med hjärtan efter att ha utsatts för hat. En muslimsk kvinna berättar om när hon blev slagen med en påse innehållande ett hårt föremål av en förbipasserande kvinna, och att en annan kvinna då först frågade om hon var ok och sedan tog upp jakten efter gärningspersonen, för att konfrontera personen. Sådana reaktioner från omgivningen i anslutning till händelserna beskriver intervjupersonerna som oerhört betydelsefulla.
Ur Brå’s rapport 2021:3, sida 65-66
Valde att saxa ett ljusare och nog så viktigt parti ur den 95-sidiga rapporten, som är intressant och mycket läsvärd, i all sin dysterhet.
Tänker att det är här vi är nu – att det är hög tid att visa solidaritet på en personlig nivå, jämte den politiska. Att ta ställning och agera i vardagen mot rasism, skenande islamofobi och antisemitism. Borde ju vara en självklarhet. Tystnaden som kvinnan beskriver är toxisk.
⬤ Brottsförebyggande rådet: Islamofobiska hatbrott. Rapport 2021:3.
L O G G F I G U R 