Zombiewalks på Möllevången

Värmen blir för mycket redan under morgontimmarna och jag beger mig in till stan igen efter en vecka i skogen. Packar av. Tar en dusch. Ser om småblessyrer. Kroppen behöver vätska och salt, i övrigt mår den prima. Jag äter en rejäl frukost och läser tidningen i godan ro. Diskar efter mig. Sätter fläderblomssaft på kylning. Det är skönt att skrota runt hemmavid. Under eftermiddagen lunch på Skolgatans Ölcafé med en vän som håller på att mista hoppet i hettan. Det är plågsamt varmt även i skuggan under MFF-markiserna och det fläktar inte det minsta. Efter ett tag måste vi ge upp sittandet. Vi går på vinst eller förlust till Ica Supermarket i korsningen Smedjegatan/Södra Förstadsgatan och det visar sig vara ett lyckokast. Som att gå runt i ett stort kylskåp. Speciellt skönt är det vid några läckande frysdiskar. Varken Emporia, Triangeln eller butikerna i Caroli är i närheten av att kunna erbjuda samma behagliga frist från värmen. Entré/Malmö Plaza kniper nog andra platsen efter Ica Supermarket. Framförallt är det (om)byggnadskomplexet mot Hornsgatan som är ok att vistas i. Där är inte kylskåpskallt, men som ett välventilerat jordrörsskafferi eller en jordkällare av gammal modell.

Möllan är rörigt och oroligt idag. Glada flickor på blommiga cyklar. Tiggare med deformerade ben. Många täta helskägg på småtöntiga kaffebarer. Min varme vän säger att flera krogar i området har förvandlats till tjattrande kindergartens. Gamla Golden i hörnan Simrishamnsgatan/Södra Parkgatan t ex.. Stök och bök och tjatter. När vi har tagit avsked av varandra på Södra Skolgatan så råkar han hamna jämsides en drogpåverkad ung man med mörk och aggressiv blick, och ökar takten för att få ett mer betryggande avstånd till busen, vilket går bra. En kille med rakad skalle och millimeterstubb, smutsigt basketlinne med tryck i svart och vitt, några halskedjor, nedhasade brallor och en tjurnacke med förfärligt fula tatueringar. Bara en pitbull saknas vid hans sida. Han raglar fram, är i ursinne och verkar inte vara kontaktbar. Piskar ett elskåp med sin hopvirade jacka, vispar till varje lyktstolpe han passerar, eller slår på dem med sina bara nävar. Solsting och snedtändning av något slag. Droger och värmebölja är ingen bra kombination – eller så är han bara uppriven över att kampvovven rymt, om han nu har en sådan. Som väl är vinglar han framåt i ett mycket makligt tempo, ett slags hasande som tangerar zombiegång. De personer som får korn på honom hinner ändra kurs eller trampa förbi honom med ett par snabba steg. Han är förvillande lik en levande död vilket får mig att tänka på tv-serien The Walking Dead. Rollfiguren Michonne, hon som färdas genom skogarna med två “walkers” i koppel vilket innebär att andra zombies inte förmår vädra och lägga märke till henne när hon rör sig bland dem. Skulle hon ändå hamna i trubbel så drar hon snabbt sitt japanska katanasvärd och gör processen kort med anfallande antagonister. Michonne’s två zombiesar är tillfilade och färdigfixade för att ha i koppel – de är käklösa, har stympade armar och saknar mer eller mindre attackvilja. Riktigt så långt hade man ju inte behövt gå med den här busen, men efter att ha stått och tittat på honom ett par minuter så känns inte tanken på ett koppel helt främmande. Så att man skyndsamt kunde få till en återställning av hans promenadlinje! För det är uppenbart att hans oregerliga gång och nyckfulla lyktstolpsattacker skrämmer folk. En annan rollfigur i The Walking Dead är den snälla tuffingen Daryl. Han spårar skickligt och röjer träffsäkert väg med sitt effektiva armborst. Daryl är, liksom Michonne, en förstklassig zombiedräpare som har koll och som det alltid känns tryggt att ha med i händelsernas centrum. Men i sen kvällning och skum belysning tror jag faktiskt risken är stor att han hade råkat sätta en pil i pannan på den här drogade unge mannen. Det hade varit olyckligt. I oktober kommer säsong 5 av The Walking Dead.

 

Danny Kaye

Lördagsfilm tillsammans med familjen framför tvn. Eller var det mer söndagseftermiddagens tv-matiné? Jag minns inte riktigt. Det var ju också ett tag sedan, typ 1972. Men inte glömmer man rödtotten Danny Kaye, spillevinken med den verbala talangen och den mimiska begåvningen. Han var samtida med gårdagspostens Carmen Miranda, men de gjorde, vad jag vet, aldrig något tillsammans. Synd, båda var utrustade med utomordentlig känsla och timing. Kaye var dessutom en inspirerad snabbpratare. Och en skönsångare av rang minsann. Hans baryton hade en sammetsmjuk ton. Som i I’II Take You Dreaming ovan – en lagom sentimental scen i en övrigt småhysterisk och rolig film (The Court Jester, 1955). Samma behagliga röstläge hade han i musikalmelodin Inchworm (Hans Christian Anderson, 1952).

Kaye förenade elegans med flams. I en salig blandning; clownerier, dansnummer, drama och slapstick, och sångerna kunde vara antingen smäktande eller av sjövild sort.  I ”Five Pennies” som är en  semibiografisk rulle från 1959 gör Danny Kaye en (väldigt) fri tolkning av den kände jazzkornettisten Red Nichols liv och gärning – och nedan sätter han tillsammans med Louis Armstrong suverän snurr på When the Saints Go Marching In. Det är inte bara en av de friaste tolkningarna av låten, men kanske en av de bästa och mest svängiga. Texten skrevs av Kayes fru, Sylvia Fine Kayesom stod för mycket av makens material i film- och scensammanhang.

Utmärkande för många av Kayes 40- och 50-talsfilmer är de många figurerna – ofta spelade han dubbla karaktärer – identitetsväxlingarna, det höga tempot, leken med orden, den hejdlösa mimiken. Jag vill minnas att min far skrattade sig alldeles fördärvad i sin tv-fåtölj. Scenerna med narren Giacomo i The Court Jester uppskattades – t ex ordvrängandet i The pellet with the poison eller när Giacomo hjälplöst släpas runt i riddarceremonin. Ju tramsigare desto bättre. Danny Kaye gillades av både små och stora barn.

I  Wonder Man (1946) spelar Kaye båda huvudkaraktärerna. Buster “Buzzy” Dingle och Edwin Dingle – tvillingbröder i förskingring. Den förre är en nattklubbsentertainer och coolcat – den senare en historieboksskrivande torrboll. Buster blir snart mördad av gangstrar och dumpad i kanalen, men hans ande tar kontakt med tvillingbrodern för att få hjälp av denne att sätta dit förövarna. Busters spöke intar den skräckslagne Edwins kropp med ojämna mellanrum och en serie förvecklingar uppstår när bokmalen hamnar i nattklubbsmiljö och ska försöka reda ut soppan efter sin döde bror. På svenska Netflix hittas bara en film med Danny Kaye och det är just Wonder Man. Så den tittade jag på i kväll. Det är nästan 40 år sedan jag såg den sist, men en del scener minns jag fortfarande – som när den “nybesatte” Edwin tokar loss på en polisman eller när den ryske sångaren och blomsterallergikern Sergei Ivanovich dyker upp i ett mästerligt nu-nyser-jag-snart-framförande av Svarta Ögon.  

Kayes vänliga utstrålning bidrar säkert till en något förmildrande bedömning av de här gamla Hollywoodproduktionerna, liksom att det då och då trillar in sång- och dansnummer som får allt att falla på plats för en liten stund – som i Ballin’ The Jack (On The Riviera, 1951). Andra sevärda titlar: The Inspector General (1949), The Secret Life of Walter Mitty (1947), debuten Up in Arms (1944), och Knock on Wood (1954), där han spelade mot Mai Zetterling). Samma år kom också White Christmas med Kaye och Bing Crosby. 

Ojämn kvalitet som sagt, men det finns alltid passager som gnistrar till. Och är det inte Kaye själv som står för underhållningen så är det dåtidens samlade jazzelit eller musikalstjärnor. I How Jazz Was Born (A Song Is Born, 1948) ses Benny Goodman (klainett), Lionel Hampton (vibrafon), Louis Armstrong  och The Golden Gate Quartet m fl. Och i So In Love (Wonder Man) en välsteppande och väldubbad Vera-Allen. Alltsammans små drömmar i Technicolor.

Cuanto La Gusta

Carmen Miranda – Cuanto La Gusta

Carmen Miranda var ursprungligen från Portugal. men flyttade tidigt till Brasilien. Pappan var en framgångsrik fruktgrossist i Rio de Janeiro, vilket ju nästan låter för bra för att vara sant. Sådan far, sådan dotter, och bananer och äpplen föll då inte långt från trädet, men lade sig så småningom tillrätta på dotterns hjässa.

De sista 30 sekunderna av låten ägnar hon sig åt att lekfullt bryta upp ordrytm och melodi med en timing av finaste märke. Kolla också på orkesterledaren Xavier Cugat i början av scenen. Hans förvånade uppsyn när han upptäcker att han håller en liten Chihuahua i vänsterhanden medan han står och dirigerar. Det är dumt, och lite skoj ändå.

Nu bär Miranda inte någon av sina frukt- eller blomsterturbaner i just ”Cuanto Le Gusta”, men sådana ses i ”Chica Chica Boom Chic”. Och missa för allt i världen inte magico ”Tico Tico”.

Carmen Miranda – Chica Chica Boom Chic

Carmen Miranda – Tico Tico


David från Denver

E180E52E-C882-45AE-B35E-D22B5904E8A3

Ser ett par bilder på David Eugene Edwards, frontmannen i Wovenhand (tidigare 16 Horsepower) och tänker att strävan efter autenticitet nu har skruvats upp så mycket att den slagit över i kitsch. Samtidigt – finns inte många som har ett så klart mandat att använda sig av västernestetik som just den här 46-åringen från Denver. Edwards har indianblod i ådrorna på mödernet (cherokee) och som liten grabb reste han runt i Klippiga bergen med sin farfar som var predikant i den troskonservativa Nazarenarörelsen. Dessutom har han kuskat omkring i världen och spelat rockmusik i drygt 20 år – så han är förlåten sin faiblesse för cowboyhattar med fjäder i. Och blir det inte för mycket av det goda så är ju amuletter, kokranium, prärieöknar och sadeljordar ett rätt trevligt blingbling. Därför låter vi bli att hissa varningsflagg för kitsch i kulturlandskap. Det vore också nästan orättfärdigt att börja haka upp sig på pressbilder och trampa snett på första bästa koskalle när Edwards gör det han gör så väldigt bra..

Wovenhand har släppt ett nytt album, Refractory Obdurate – det sjunde i ordningen sedan starten 2002. Det här bandet letar sig gärna in bakom bröstbenet. Den musikaliska formen upprepas med små förändringar från platta till platta. Den vibrerande och vackra mörkerväv som har blivit bandets signum är i mångt och mycket unik. På den nya plattan lever den vidare, men attacken är mer frekvent och mer intensiv än på tidigare album. Man har inkorporerat både strupsång, trumtrum från skogsindian och en liten gnutta arabesque – ja, små stick från Iran och Pakistan – men man gör det på behörigt avstånd från världsmusik och etnoflams. Edwards “haunting voice” är tillbaka efter att ha varit något nedtonad på förra skivan The Laughing Stalk (2012). Det rytmiska anslaget på den antika mandolinbanjon från 1887 är bättre än någonsin och redan det första spåret, Corsicana Clip, får mig att kapitulera. En omisskännligt Edwardsk inledning blir så småningom till en storm där sångarens desperata rop riktas mot den gud som han oavbrutet förhåller sig till. Edwards började bygga en kyrka runt sin kristna berättelse för länge sedan – i banden The Denver Gentlemen och 16 Horsepower, men det är i Wovenhand som han löper linan ut och den bibliska kanonaden når full styrka. Bandet har inmutat en helt egen plats inom den profana rockmusiken. Skapat ett reservat av respekterad kristenhet, vilket inte är ett helt vanligt fenomen i sekulariserade rocksammanhang.


Wovenhand är ett pågående samtal. Den felande människan hukar under gammaltestamentlig stränghet. Den jagade tvivlaren slungar sina kastringar mot korset. Frälsningen vill in, häva sorg och sänka synd i blodröd nattvard. Edwards växlar mellan att lovsjunga herren och gå i klinch med honom. Ständig tro, och ständig prövning av tron. I sinom tid ska allt få vingar och lyfta. Tills dess beser vi mörkerryttarens vilda ritt rakt ut på prärien under en förtärande ökensol. Där reser han sitt tält, och där ur ett krus sipprar vatten över ökentorra läppar. Någonstans här uppehåller sig Wovenhandsångaren. En allvarstyngd kille? Japp. Sådan är han – David från Denver med flätade händer. Hans kalk är fylld till brädden och han tvekar inte att hälla ut innehållet över oss. De bibliska referenserna slår ner som blixtar eller slingrar sig som skallerormar runt våra fötter. Jag tänker mig att både den äldre svenske frikyrkopastorn eller den bokstavstroende gnällprästen hade kunnat gilla en del av hans vittnesbörd – glada i hågen börjat slå kullerbyttor utanför sin Frimodiga kyrka, men då hade de delvis missat poängen.. För Edwards är mer en anarkistisk syndare och står långt från den konservativa kristenheten – i alla fall fall när det kommer till synen på kvinnopräster och samkönade äktenskap, förmodar jag. Och om vi tänker oss att Wovenhand försökte kristna en hårdnackad ateist (kanske är det Christer Sturmark eller Björn Ulvaeus i Humanisterna) eller en ateistisk feminist (ja Gudrun) så är det nog så att Edwards allvarsamma och patriarkalt präglade texter hade fungerat ungefär lika effektivt som att tömma en hink med femton döda torskar på marken framför dem. För oss andra är det mer en smal sak – och vi lyssnar till en elegant rock med apokalyptiska drag som förvandlar elaka hälsporrar till gyllene stövelsporrar. En kristendom som både förmanar och vacklar, men ändå förmår omfamna och bära oss en bit på vägen.

Favoritspår för närvarande..

Just nu är Wovenhand på Europaturné. Supporten utgörs av Christine Owman, cellist, sångerska och sågfilande malmömusiker som kombinerar stämningsmättade toner med videoprojektioner och ljudexperiment på scen. Hennes platta Little Beast fick goda omdömen i fjol. Igår kväll spelade man i Odense, den 12 juni är man i Oslo. 13 Juni i Stockholm, Debaser, och den 14 juni är det turnéavslut i Malmö på Babel.

 

FLM-podden

Duschar kallt hemmavid. Sedan kaffe på lokal bland klibbiga och öldrickande barflugor och snart är svalkan förlorad. Går till Hemköp vid Triangeln strax innan stängningsdags. Tre nektariner. En liten påse lösgodis. En stor påse chips. För att jag är varm och inte längre vet mitt eget bästa. Ett par minuter senare får jag för mig att jag har glömt plånboken i affären och sittandes på huk på Spångatans trottoar måste jag rafsa upp allt ur ryggsäcken. Den låg bara i fel fack. Man är trött, pressad. Det är 33 grader i lägenheten vid midnatt.. Låter fläkten dra igång på max medan jag lägger mig på rygg och lyssnar på filmtidskriften FLM’s nystartade podcast. Två avsnitt så långt. Filmer och tv-serier under lupp med redaktör Jacob Lundström och skribent Charlotte Wiberg. Trevligt, lugnt och välreflekterat.