FLM-podden igen

Avsnitt fyra av FLM-podden. Roligast är den drygt 15-minuter långa sågningen av Colin Nutleys nya film Medicinen. Och tonen när man kommenterar Nutley’s och Helena Bergströms gärning i svensk film.. Den är mucho slagfärdig i all sin slokörade uppgivenhet.

FLM-podden har hittat rätt direkt. Det finns något gynnsamt i kombinationen av Jacob Lundströms uppstyrningsförmåga och Charlotte Wibergs goda pejl och eftertänksamma funderingar. De matchar varandra väl, verkar i mångt och mycket dela uppfattning och analys, men tar sig in på lite olika vis vilket skapar en trevlig dynamik. Podden förblir avspänd och koncentrerad, samtalen grundliga och omsorgsfulla. Skrattet är aldrig långt borta, inte heller allvaret.

Övrigt i avsnittet: Bröderna Dardennes arbetarklassdrama Två dagar, en natt och Richard Linklaters omtalade Boyhood. Amerikanska podcasten Filmspotting avhandlade förresten den för ett par veckor sedan.


Att titta på under värmeböljan 2

Top Of The Lake (Tv-serie, 2013, Jane Campion, Gerard Lee, Netflix)

Kriminalpolisen Robin Griffin (Elisabeth Moss) återvänder till barndomsbyn för att hälsa på sin cancersjuka mor, men får ett fall på halsen när tolvåriga Tui försvinner efter att det uppdagats att hon är gravid. Mörkt och stämningsmättat drama över sju avsnitt om ett litet samhälle där hemligheter gärna bevaras och de egna hålls om ryggen. Peter Mullan i rollen som trappern och råsället Matt Mitcham, tillika bygdens knarkfabrikant och pappa till den försvunna flickan. Holly Hunter spelar GJ, en gråhårig matriark och bister sanningsägare som anordnar läger för  känslomässigt stukade och ”sökande” kvinnor. En brittisk-australiensisk tv-serie inspelad i ett naturskönt Nya Zeeland.

Misfits (Tv-serie, 2009-2013, av Howard Overman, Netflix)

Fem ungdomar som gör samhällstjänst för diverse småbrott träffas av blixten under en mystisk storm och får knepiga superkrafter, vilket de efterhand upptäcker att många andra också har fått. Hejdlös och mycket underhållande brittisk tv-serie med charmiga karaktärer och ett varmt bultande hjärta. Stor upptagenhet av sex och mord samt sinnrika och avantgardistiska superpowers.

A Field In England (Ben Wheatly, 2013, iTunes Store)

Suggestiv, elegant och rå 1600-tals psykedelica. Under det engelska inbördeskriget utnyttjar den illvillige alkemisten O´Neil några män för att söka efter en skatt som tros vara nedgrävd på ett fält. Efter magisk tortyr och sinnesvidgande svampätning utmynnar företaget i paranoia och kalejdoskopiskt kaos med dödlig utgång.

Under vulkanen (John Huston, 1984, Youtube)

Albert Finney i en roll som klippt och skuren för hans bullriga persona. Året är 1938 och andra världskriget står för dörren. Geoffrey Firmin (Finney) är en svårt nedsupen f d brittisk konsul i Quauhnahuac (Cuernavaca), Mexico. Under festligheterna på De dödas dag får han besök av sin frånskilda hustru Yvonne (Jacqueline Bisset) som vagt hoppas på en återförsoning trots en tidigare otrohetsaffär. Snart anländer Geoffrey’s yngre halvbror Hugh (Anthony Andrews) och ett dråpligt och olycksbådande relationsdrama utan pekpinnar tar form. Finney är fantastisk som suput och filmens miljöer är ett litet tjusverk av hacienda och terass, dödskallar och sunkiga barer, rosafärgade murar och sega åsnor i ett solbränt Mexico. Un Mezcal, por favor!

Broadchurch, tv-serie, Chris Chibnall, Louise Fox, 2013, Netflix)

David Tennant som den pressade och krasslige kriminalaren Alec Hardy och Olivia Colman (Tyrannosaur) som hans kompanjon Ellie Miller i det lilla kustsamhället Broadchurch. Den 11-årige pojken Danny Latimer hittas död på stranden och mordet engagerar hela byn liksom större delen av Storbritannien i fjol. Åtta avsnitt där pusselbitarna sakta men säkert faller på plats och ringar in förövaren.

 

Att titta på under värmeböljan I

Tyrannosaur (Paddy Considine, 2012, Netflix)

Socialbrutalt brittiskt drama om Joseph (Peter Mullen) – en våldsam och självdestruktiv änkling som möter Hannah (Olivia Colman), en kristen välgörenhetsarbetare med smärtan knytnävsknuten just under ytan. Hannahs psykopatiske man James (Eddie Marsan) jagar livet ur henne hemmavid och Joseph är slagen till botten av botten och har gett upp hoppet om sig själv efter en serie katastrofer. De två sargade huvudpersonerna befinner sig förtvivlade positioner och dras till varandra. Långfilmsdebut för den annars skådespelande Paddy Considine som bl a setts i  Pawel Pawlikowskis Last Resort (2000) och Shane Meadsows Dead Man shoes (2004).

Mud (Jeff Nichols, 2012, Uglystream)

Mud (Matthew McConaughey) är efterlyst efter att ha tagit en man av daga i Texas, i ett triangeldrama runt Juniper (Reese Witherspoon) – den kvinna som han sedan ungdomen varit mycket upptagen av. Han gömmer sig på en ö i Mississippideltat när han får oväntad hjälp av två sommarlovslediga och äventyrslystna tonårspojkar som förser honom med förnödenheter. Gossarna blir snart budbärare mellan Mud och kvinnan samtidigt som polisen och den döde mannens hämndlystna släktingar närmar sig. Den mest framträdande av pojkarna, Ellis, befinner sig i starkt danande mellan barndoms- och ungdomsår och spelas riktigt bra av unge Tye Sheridan.

Irina Palm (Sam Garbarski, 2011, Netflix)

Efter att förgäves ha sökt det ena jobbet efter det andra så börjar den skötsamma snart 60-åriga änkan Maggie (Marianne Faithfull) i all hemlighet att jobba i en sexshop för att få ihop pengar till den specialistvård som hennes svårt sjuke sonson är i behov av. På sexinrättningen får hon det parodiskt passande namnet Irina Palm och börjar på ett handgripligt och mycket framgångsrikt sätt ta sig an sitt nya arbete. Ställets ägare, Miki, spelas av den gamle serbiske Kustericaskådisen Miki Manojlović. Både Faithfull och Manojlović gör goda återhållsamma skådespelarinsatser i en långsamt framvaggande film. Det stormade kanske inte, men skrockades en hel del om Irina Palm när den kom 2007. Många ansåg den vara usel, och det skapades t o m ett nationellt filmpris utifrån titeln – The Irina Palm D’or – som sedan 2010 delas ut till årets sämsta brittiska film, skådespelare, regissör osv.. Ett föga smickrande och delvis missvisande omdöme. Kanske klarade britterna inte riktigt av en del inslag i filmen – såsom att Irina efter en speciellt arbetsam period drabbas av “penisarmbåge” och får gå med armen i mitella.. :-). Jag tyckte det var ganska trovärdigt, och charmigt på ett lågmält sätt. Filmen är också i stort en vederhäftig och trivsamt väldämpad historia.

Enlightened (Tv-serie, Laura Dern, 2011-2013, HBO)

Amy Jellicoe (Laura Dern) får ett spektakulärt nervsammanbrott på sin arbetsplats och skickas till ett holistiskt behandlingshem på Hawaii där hon går i terapi, mediterar och odlar lugn, vänlighet och acceptans. Efter behandlingsperioden förlorar hon sin gamla tjänst, men förflyttas inom företaget. Hon hamnar längst ner i byggnaden, på en avdelning för känslig och svårplacerad arbetskraft. I samma veva flyttar hon hem till sin mor (spelad av Diane Ladd, Laura Derns egen mamma) vilket blir en prövning för dem båda. Hon inleder också kontakt med Levi, sin f d man (Luke Wilson), som helst bara vill vara ifred i sitt drogmissbruk. Ami kämpar för att komma tillrätta med världens orättvisor, med sina relationer, och med sitt arbete, men stöter ideligen på patrull och står hudlös inför det exkluderande sociala spelet och hierarkierna på arbetsplatsen. Snart börjar hennes meditativa och accepterande förhållningssätt att krackelera. Visades på SVT för ett tag sedan.

Frankofila pärlor 12: Clothilde – Fallait Pas Écraser La Queue Du Chat”

Burlesk barockpop från 1967 med Clothilde (Élisabeth Beauvais) som har kommit att kallas the Emily Strange of french 60’s pop med sin egensinniga musik och undanglidande personlighet. Vi bjuds på brassblås, piporgel, marimba, flöjtvissel och franska horn jämte elgitarr och rasselstomp. Clothilde hade en kort karriär, släppte bara två EP’s – åtta låtar, och en singel med italienska versioner av två av låtarna. Germinal Tenas, art director för franska skivbolaget Disque Vogue skrev musiken, producerade och fungerade som manager, inblandad i allt från klädval till dekor vid tv-framträdande. Han lanserade Clothilde med orden ”Dumma och elaka sånger med finurliga textrader präglade av svart humor som sjungs av söt flicka. Men 19-åringen trivdes inte med managerns styrande och ställande och aldrig riktigt i rollen som chanteuse och lade snart ner musiken till förmån för universitetstudier i grafologi (en vetenskaplig gren som vid den här tiden var stark och poppis). Efter fem års studier lämnade hon även grafologin och kom aldrig att använda kunskaperna yrkesmässigt. Bad Records i Paris gav ut hennes lilla låtskatt på nytt i fjol.

 

Kur mot lur: Richard Kern

Kaffet i vrångstrupen. Det är då inte svårt att tappa det goda morgonhumöret dessa dagar. Artikel om unga konstnärer i en reklamstinn kulturblaska på caféet. Unga konstnärer under utbildning. Självfallet då även deras roll som entreprenörer. Eller bara, faktiskt. För så är det ju idag att konsten ska skapa ekonomisk vinning och konstinstitutioner drivs bäst, ja piggast, av privata finansiärer. Väljer du att utbilda dig till konstnär förväntas du bidra till ett positivt företagsklimat. Konsteleverna pratar mer om vikten av att skapa kontakter inom näringslivet än om sin egen konst. Deras alster verkar också tradiga och ointressanta. Jag tänker att det är synd om konsten. Mer synd om konsten än om människorna. Minns författaren Stig Larsson heligt förbannad (och på kanelen) under en diskussion om konstnärlig kvalitet i SVT’s kulturmagasin Centrum (sent 90-tal).

Det är etter värre idag kan man konstatera. Kulturkonservativ fernissa och sponsorsbestyckade utställningslokaler jämte salongskvittrande bloggar med namn av typen ”Blåblek skymningsnatt” eller ”Långsamhetens vintergryning”. Rädda sig den som kan! Men hur kurerar man sig mot sådant? I stunden liksom? Jag kommer av någon anledning att tänka på Richard Kerns kortfilmskollektion ”Manhattan Love Suicides” och väljer att se Stray Dogs som en kommentar till den bisarra upptagenheten vi kan ha av ”den andre” i våra liv. Kern verkar hjälpa mot huvudvärken man kan få av den tillrättalagda samtidskonsten. Det ligger i antihållningen, tror jag. Den småskitiga estetiken, ljudspårets röriga klang. Vad jag saknar en del kulturyttringar från 80-talet.