Franska Miss Hardy goes Italian med den äran i jättepärlan ”Devi Ritornare”, 1964.
Författare: JHL
Man kan ju numera förtidsrösta i uppiffade containrar som tjänstgör som vallokaler. En sådan är placerad här på Värnhemstorget. Du går upp på en liten ramp och vips är så är du på plats inuti och kan rösta. Hur smidigt som helst. Det har under de senaste dagarna varit en liten lagom kö utanför, och i dag stod jag själv i den. Det är när det blir min tur att gå upp på rampen och stega in i containern som jag hör den första rösten: “Det som är boskap i andra är boskap också i dig”. När jag sedan tas emot av en korrekt och vänlig valfunktionär som leder mig fram till bordet med röstsedlar och valkuvert hör jag den andra: “Terror, du är terror, terror du tar min hand och går till slakt” Och slutligen, med tomma ögon framför röstmottagarna, när jag noggrant har registrerats och bockats av i röstlängden: “I telefonboken står de korsfästa i alfabetisk ordning”. Sedan går jag slokörad därifrån och skäms för att jag har röstat- En aning glyttig antireaktion kanske.. Eller bara en påminnelse från en inte fullt så divedickande ungdom – argare måhända, men ibland också klokare. Det var i alla fall en tid när ett nej tack var ett nej tack och ett fuck off var ett fuck off.
Gunnar Ekelöf, ur Färjesång 1941, Jag tror på den ensamma människan
Bruno k Öijer, ur Giljotin, 1981 – ”Terror du tar min hand” + I telefonboken står de..
När jag skaffade min första iMac 1998 rörde det sig om ett privatteknologiskt paradigmskifte av omvälvande slag. Bytte häst mot höghastighetståg. Gick ur tipi, in i tågvagn – och for iväg. Sedan dess har tekniken förfinats, manickerna har blivit tunnare och matrisen har vuxit. Och den bästa och stiligaste skutan seglas nu som då av Apple. Med iMac och några år senare iPod så startade något som bara fortsatt sedan dess. Apples mjukvara har utvecklat nästan hypnotiska kvaliteter och på hårdvarusidan är de i ett konstant tillstånd av briljans och överlägsenhet gentemot sina konkurrenter. Nu tillhör jag den skara som läste cyberpunkpappan William Gibsons sf-romaner under 80-talet, och blir därför aldrig speciellt imponerad av de teknologiska framsteg som görs i verkligheten, men det är trevligt fortfarande att följa med i allt som händer runt Apple, även om den där riktiga kittlingen bara dyker upp när det vankas event. Det är dags om ett par timmar. En stor pow-wow väntar i Flint Center for the Performing Arts i Cupertino. Samma center användes när man presenterade den allra första Macintoshdatorn 1984, och när man visade upp iMacen för världen 1998. Apple sänder arrangemanget live från entrésidan på sin webbplats kl 19:00 i kväll, vilket är nytt – liveströmmen brukar annars vara placerad en bit ner i sidhierarkin, men nu ska massorna nås och aktieägarna blidkas. Suget är enormt. Det är en mycket spännande dag, inte minst för de entusiaster som följt Apple sedan 80- och 90-talet. I väntan på kvällens föreställning går de runt och fnittrar och småfiser nervöst utan att kunna hjälpa sig själva. Förväntningarna är höga, sista minuten-ryktena många, men det enda vi säkert vet är att två nya större iPhones kommer att släppas. Klockan – som är mer än bara en klocka – kan också dyka upp. Det har surrats om den i två års tid. Men inga läckta bilder – inget ingenting. Konkurrenterna har under det senaste året spottat ur sig olika smarta klockor, men alla har varit ganska dumma, haft dåligt fungerande funktioner, och inte sett så trevliga ut alls. Apple kan komma att göra ett statement på området i kväll. Visa var klockan ska stå. I sexton år har jag och min son följt Apple’s event via nätet. Låtit oss hjärntvättas tillsammans. Utan större motstånd sluter vi starka känslomässiga band till ny mjuk- och hårdvara. Så har det varit från början. Vi ser inte längre Apple som ett företag – utan mer som en stabil statsmakt. En garant för trygghet och god hygien i vårt digitala liv. En faderlig förmedlare av solsken och glädje. Precis så illa är det. Horribelt är bara förnamnet och dessutom är det alldeles sant. Vi som en gång var indianer.
Det byggs om och renoveras i grannkvarteret också. Köpcentret Entré ska ju bli Malmö Plaza och kämpar redan för fulla muggar med sin identitet – vad är jag? Vad ska jag bli? Det är det Ingen som säkert vet, men ägarna meddelar på stora skyltar att framtidens köpcenter minsann håller på att ta form. Entrés långsamma förvandling till något annat eller till precis detsamma är igång – igen. Den stora inglasade gångbron över Fredsgatan som tidigare band samman de två huskropparna är ett minne blott. Den opererades bort under sommaren. Som en byggnadshistorisk parantes på den värnhemska köpcenterarkitekturens tidslinje. Bara en handfull butiker är kvar inuti Entré. Apoteket Hjärtat lämnade för någon vecka sedan, klädbutiken Monki står på tur. Jag pratade igår med personalen i tyska skoaffären Deichmann på andra våningen. De visste lika lite som alla andra om vad som sker bakom kulisserna, vilka butiker och affärskedjor som är kontrakterade eller om deras egen butik ska få vara kvar. Men de hyste ett visst hopp eftersom försäljningen hade gått över förväntan trots ombyggnadsarbetet. Under juli förvånade man alla i koncernen genom att sälja fler skor än vad systerbutiken på Emporia mäktade med. Deras förklaring till framgången var kundernas vittnesbörd om hur lugnt och skönt det var på Entré, och det får man ju hålla med om att det är. Det provisoriska tillståndet i byggnaden har sina förtjänster. Det enda Deichmannflickorna verkade lite bekymrade över var sina halsar och lungor. Byggdammet irriterade nämligen deras luftstrupar så till den milda grad att andningen kändes trög och olustig, framförallt efter ett längre arbetspass. Det lät inte så hälsosamt. Det ska bli spännande att se om man klarar av att hålla tidtabellen på Entré. Den första byggetappen ska vara avklarad lagom till julhandeln. Den stora nyinvigningen med namnbytet sker först i oktober 2015. Lokalhyrorna ryktas vara fortsatt tokhöga. Vem ska våga dra igång verksamhet? Ägarna tiger som muren. Många misstror projektet. Tant Entré är höggravid och jättebebisen Malmö Plaza har redan drabbats av födslovåndor. Vi vet inte riktigt vad som väntar, vad vi kommer att få se. Blir det en charmerande och trivsam koloss eller en abnormitet utan verklighetsförankring? Vi utgår i alla fall från att det blir en förlossning med komplikationer. Om den alls blir av.
Avsnitt fyra av FLM-podden. Roligast är den drygt 15-minuter långa sågningen av Colin Nutleys nya film Medicinen. Och tonen när man kommenterar Nutley’s och Helena Bergströms gärning i svensk film.. Den är mucho slagfärdig i all sin slokörade uppgivenhet.
FLM-podden har hittat rätt direkt. Det finns något gynnsamt i kombinationen av Jacob Lundströms uppstyrningsförmåga och Charlotte Wibergs goda pejl och eftertänksamma funderingar. De matchar varandra väl, verkar i mångt och mycket dela uppfattning och analys, men tar sig in på lite olika vis vilket skapar en trevlig dynamik. Podden förblir avspänd och koncentrerad, samtalen grundliga och omsorgsfulla. Skrattet är aldrig långt borta, inte heller allvaret.
Övrigt i avsnittet: Bröderna Dardennes arbetarklassdrama Två dagar, en natt och Richard Linklaters omtalade Boyhood. Amerikanska podcasten Filmspotting avhandlade förresten den för ett par veckor sedan.
L O G G F I G U R 