Författare: JHL

Kuriosa, Lokalt

Lundafödd placerades jag i en överbliven lunchkorg

Lundafödd placerades jag i en överbliven lunchkorg i Staffanstorp. Numera bor jag i Malmö. Min relation till Lund är god. Inte finns det någon akademisk koppling – men caféologisk, idrottslig, musikhistorisk och psykodynamisk. I modern tid släkt- och familjerelaterade band. Visst är Lund präktigt i överkant ibland, men man behöver ju inte ta del av allt. Inga större problem att hålla det där stången; fakulteterna, duktigheten. Professor i ditt. Professor i datt. Ideon. Innovation. Företagspark. Det är alltid precis lika skönt att dimpa ner på Värnhem efter en överdos Lund – som tvärtom. Malmö kanske är mer spännande som promenadstad med sin större mångfald av miljöer, men det är rogivande att flanera runt i Lund. Den överskådliga lilla stadskärnan är koselig. Botaniska trädgården. Stadsparken. Lund kan kännas så vänligt. Speciellt i förmiddagsljus och skymningstimme; en välgörande air som på ett enkelt och självklart sätt lyfter fram sådant som är av gott och hyvens. Och så stadsbiblioteket med Martas café förstås – en kanelbulle och en kopp kaffe i lugn och ro där är en guds gåva. Så här sitter jag nu, och vill då rakt inte vara någon annanstans. Kalle på Spången, tänker jag. Varför tänker jag det? Kan det bero på uteserveringens trädäck? Det glada i namnet Kalle eller rimmet på “stången?”  Spången, det är något helt annat, det ligger ett par mil norröver – där träffades folk från när och fjärran, och där passerade också postdiligensen som gick mellan Klippan och Höör.

Kalle på Spången – filmen
Martas Café

 

Bordtennis, Kultur, Kuriosa, Minnen, Musik, Sport, Sport övrigt

Fotbollen då?

Om sångaren i The Fall är ett Star Wars fan är tveksamt, men jag kan inte motstå frestelsen att förevisa likheten mellan honom och en stormtrooper.

Att han är ett fotbollsfan är mer känt. Mark E Smith gillar Manchester City och måste vara nöjd med lagets tabellplacering i Premier League för närvarande. Mancity leder serien och närmar sig ligaguldet efter 3-2 segern över Everton i lördags. Jag själv gladdes mer åt Ipswich 2-1 seger mot Sheffield Wednesday i helgen. Ipswich Town har varit mitt favoritlag sedan 7-års åldern. Jag tog laget till mitt hjärta för att namnet, ja själva ordet “Ipswich” var skönast att säga. Det lät “switschigt” på ett mer tillfredsställande sätt än exempelvis Norwich. Än i dag kollar jag ungefär en gång i månaden upp vilken plats Ipswich har i tabellen. Man ligger just nu nia i League Championship som är den näst högsta serien. Det var 15 år sedan man var uppe i Premier League och vände. Man verkar trivas rätt bra med att ligga och guppa i typ mitten av LC, och om det något enstaka år råkar bli lite spännande för laget så brukar det röra sig om bottenkval snarare än avancemang uppåt i tabellen, vilket – slår det mig nu – låter lite som en allegori över mitt eget liv.

Och det stannar inte där. Helt ärligt – jag kollar hur det går för Ipswich varje vecka. Har de vunnit brukar jag få ett par bra dagar, och har de förlorat så brukar saker gå åt helvete för mig. Det slår aldrig fel. Japp, jag tycker mig se ett samband. Det är ett gravt neurotiskt och vidskepligt tänk, med har likväl fått fäste. Jag blir inte av med det. Mitt livsöde vilar sålunda i händerna på Ipswich Town och det blir nervöst varje gång jag ska checka deras resultat på text-tv.

Annars är jag måttligt intresserad av fotboll. Jag har aldrig sett en allsvensk match från läktarplats och har ingen som helst känsla för “di blåe” trots att jag är Malmöbo. Ännu mindre sedan jag noterat den rasistiska lingon hos en hop MFF- fans som huserar på en pizzeria här i närheten inför hemmatcher. Det är långt från den progressiva kultur som man hört ska vara tongivande i just MFF-leden.

När jag var en liten gosse med bollbegåvning var det annorlunda med mitt fotbollsintresse, ja inte i fråga om MFF direkt, även om Bosse Larsson var en idol. men mitt engagemang för sporten var större. Jag såg på Tipsextra varje lördag – om det inte var pingistävling förstås. Och jag hade engelska klubblag fastnålade på anslagstavlan i pojkrummet, klippte ut dem ur Året Runt har jag för mig. Sportserietidningen Buster läste jag med stort intresse. Favoritserien i Buster hette Greppet direkt och handlade om den fantastiske fotbollsmålvakten Gordon Stewart. Det fanns en spinoff på serien också – där man följde hans lika målvaktsskicklige son Rick Stewart – efter att pappa Gordon tragiskt avlidit i en flygolycka.. På den tiden var serierna minsann inte så käcka, hoho.

Jag minns VM-slutspelet i Mexico 1970 och i Västtyskland 1974 som fantastiska äventyr. I viss mån även Argentina-VM 1978. Jag satt som fastklistrad vid tv-apparaten och direkt efter fotbollssändningarna gick jag ut i trädgården och spelade vidare på egen hand eller med grannpojken Peter vars favoritlag var Londonbaserade Arsenal. Vi kunde spela i timmar. Körde straffar eller sköt prick mellan tätt placerade stolpar som utgjordes av pinnar, tofflor eller kepsar. När jag spelade själv gjorde jag upp långa VM-turneringar där konstiga länder som Uruguay, Zaire och Peru utmanade främst Sverige, Västtyskland och Brasilien om världsherraväldet. Ralf Edström jämte Västtysklands notoriske målskytt Gerd Müller samt den peruanske målvakten Ramón Quiroga var några av mina idoler. Ibland släpade jag och Peter ut en 90×200 madrass i trädgården och lät den ramas in av en tvättställning som funkade perfekt som målbur. Man stod på knä på madrassen och fixerade bollen på straffpunkten. När skottet kom slängde man sig elegant och klistrade bollen mellan sina händer samtidigt som man ropade ut namnet på den peruanske målvakten: Kiiiirråååågggaa! Och så skrattade man. Mitt fotbollsintresse var väldigt stort när jag var mellan 4 och 11 år gammal. Jag ser det som helt normalt. Jag var nog nära några gånger att börja lira fotboll i klubb, men bordtennisen var ju mycket roligare, mer avancerad och utmanande, otvivelaktigt smartare.

The Falls låt Sparta FC från plattan The Real New Fall har använts som signaturmelodi i engelska motsvarigheten till Tipsextra/Fotbollskväll. Bandets frontfigur har medverkat i programmet ett par gånger och har bl. a. fått läsa upp fotbollsresultaten. Han framstår lite som en nationalnarr här, Mark E Smith, särskilt när han skojar till det med programledarna efter sitt snygga resultatrabblande.

Kultur, Musik

Mark E bitsk

The Fall-sångaren är en rolig farbror. För ett år sedan fick han i The Independent in en bredsida mot det aktuella musikutbudet och delade ut några kängor åt banden The Killers och Mumford and Sons.  

“Even pop, rock, it’s all very miserable right now. Everyone I meet says that to me. All that I hear is that it’s shit. Old people, young people, taxi drivers; there’s just nothing there. ‘When will the new Sex Pistols come, Mark?’ It’s not going to happen, is it? It’s not. The occasions I go to award shows, they’re just a bunch of shits. You sit next to The Killers, and it’s like, am I on the wrong fucking train here? No, really. Talking about shares and stuff. Mumford & Sons, it’s like sitting next to Ernst & Young.”

Just det anticeptiska fjompbandet Mumford and Sons verkar han ha hakat upp sig på. Han flög på dem i en australiensisk dagstidning redan 2010:

”We were playing a festival in Dublin the other week. There was this other group, like, warming up in the next sort of chalet, and they were terrible. I said, ‘Shut them cunts up!’ And they were still warming up, so I threw a bottle at them. The bands said, ‘That’s the Sons of Mumford’ or something. ‘They’re number five in charts!’ I just thought they were a load of retarded Irish folk singers.”


Kultur, Musik

The Fall

Mark E Smith har dragit runt på sitt The Fall i 38 år. Med två mickar, alldeles för få tänder och hustrun på keyboard känns 57-åringen mer intressant och angelägen än mycket annat. The Fall bildades 1976. Bandmedlemmarna har kommit och gått medan frontfiguren har varit densamme. Den nuvarande sättningen börjar bli varm i kläderna. Smiths fru, 37-åriga Elena Poulou, har varit med sedan 2002, och de tre andra kom till för 7-8 år sedan, strax efter konsertbilderna från Norge nedan.

Det händer att Mark E Smith under konserterna står och trycker surt bakom högtalare och förstärkare, eller så lämnar han scenen helt och hållet, men fortsätter gärna sjunga från loge eller omklädningsrum. Han gjorde det i Stockholm för något år sedan. Publiken blev jättearg..

”They are always different, they are always the same”, sa musikproducenten och radiomannen John Peel om sitt favoritband – och det ligger en hel del i det. Ljudbilden har bara förändrats det lilla genom åren. De har aldrig rört sig speciellt långt bort från kärnan av enkelhet och energi, och har kvar sin starka integritet. The Fall är en institution i framåtrörelse. Det finns en nerv i bandet, och mitt i det vältummade och nötta – något elegant och sofistikerat. Mark E Smiths röst är det tydligaste sammanhållande elementet, men helheten känns igen sedan starten. Smith’s låttexter är speciella, hans pratsång likaså.

Han aktiverar det litterära spåret, samtidigt som han lyckas ge blanka fan i detsamma. De mumlande ordstötarna är nästintill ohörbara ibland. Han drar gärna undan benen för begripligheten, krypterar text i nonsens, böjer till den med artikulation och accent och skapar nya sammanhang. Men trots de bitvis egenartade kvädena är Mark E Smith skarp och tydlig. Hans sätt att kommentera den värld vi är av och har runt omkring oss är lysande. Smith utmanar både text- och sångkonvention varför andra artisters låttexter gärna känns en smula trötta när man lyssnat till The Fall ett tag.

Jag har alltid blivit på gott humör av det här bandet. Och om jag lägger dem i vågskålen och skruvar upp volymen så blir det allt lite bättre balans på saker och ting här i världen. Tolkningsföreträdet får en mer trivsam fördelning. Tillvaron blir lite ljusare i all sin dysterhet.

Nedan What about us? från Fall Heads Roll, 2005 och Mountain Energei från The Real New Fall LP från 2004.

 

Bordtennis, Sport, Zu Hause

Kaffet är kokat och Kina vinner VM

Kaffet är kokat, frukosten framdukad och tuggtobaken ligger i sitt lilla etui och väntar på påtår nr 1. Vilken underbar morgon! Det är webbsändning från Yoyogi Arena i Tokyo. Final i lag-VM mellan Kina och Tyskland. Ma Long ska ta sig an Timo Boll i första matchen. Den tyske kaptenen Jörg Rosskopf tycker att det är hög tid att sätta stopp för Kinas fleråriga segerrad i lag-VM. Kommentatorerna pratar om att Tyskland kan ställa till med något historiskt, och Rickard Prausse, den f d tyske kaptenen menar att det tyska laget nu är redo att besegra kineserna. Det är knappast någon realistisk förhoppning. Jag tror att om exakt det här kinesiska laget (inklusive Fan Zhendong) bara får spela så kommer de vinna lag-VM minst tre gånger till. År 2016 vinner de titeln i Malaysia, år 2018 i Halmstad och år 2020 vet jag inte riktigt var segern kommer att ske, men det pratas om Qatar.

Timo Boll gör vad han kan, och är nästan, men bara nästan så färdigslipad och skarp som han måste vara i en VM-final mot Kina. Han gör mycket rätt, men är småseg vid ett par viktiga tillfällen, och det har han inte råd med mot Ma Long som i sin tur faktiskt har råd att fibbla bort ett par poäng här och där mot Timo och ändå knipa alla set. 3-0: 11-6, 11-9, 11-9.

Zhang Jike mot Dimitrij Ovtcharov. Med facit i hand kanske Fan Zhendong skulle ha spelat även om det hade varit en viss risk. Zhang Jike tycktes inte riktigt ha möjlighet att anpassa kropp och sinnelag efter motstånd idag. Visst spelar Dimitrij Ovtcharov riktigt bra, och det var nog väntat. Han tokstartar med en ruggig perfektion och skaffar sig 6-0 i första set. Han är taktisk och en jätte i duellerna. Zhang Jike hittar tillbaka in i setet och snart står det 7-7. Vid 10-10 missar kinesen en serve, men vinner nästföljande boll. Till sist vinner tysken setet med 13-11 efter fantastisk pingis där han bl a på ett fenomenalt sätt tar steget in i bordet och trycker in sina backhand raka vägen, djupt i forehand på en inte helt bekväm Zhang Jike. Kinesen kan bättre, men det är ju också för att det ser ut så här ibland som han har passerats av tysken på världrankingen. Bara det enkla faktumet borde räcka som tändmedel för den kinesiska stridstuppen, kan man tycka. Att att vilja ta hem matchen, flyga på tysken, börja hacka sönder honom. Strunt i lagmatchen liksom – kör ditt race, tänker man. Besegra honom du har framför dig på världrankingen. Herre på täppan! Det är en smula primitivt men det passar Zhang Jikes psyke bättre, är mer hans stil: Det ensamma krigaren i kamp mot världen. Det är liksom ingen tillfällighet att kinesen slet sönder sin tröja när han vann VM 2013. Att hitta killerinstinkten, vinnarådran, den primitiva man mot man uppgörelsen befriad från nationströja och nationsgränser är av största vikt för hans prestation. Han behöver utrymmet. Och det är klart – ibland är det nog rätt lurigt att hitta det där, lite svårt liksom att bara skaka av sig – Kina – från sina axlar. Det är rätt förståeligt. Ok, 13-11, 11-8, 11-6 till tysken. Man får acceptera faktum: Zhang Jike har med kinesiska mått mätt sett ganska knackig ut under VM.

Xu Xin mot Patrick Franziska, den unge hjälten från tyskarnas semifinaltriumf mot Japan. Idag är det en annan femma. Vilken touch och tjuseri Xu Xin har i sitt spel! Och hans nya bestämda ansiktsuttryck med de små vecken i pannan krackelerar inte heller. Han är fullpumpad med självförtroende och ”det ska till väldigt, väldigt, väldigt mycket för att kunna slå mig”, verkar han tänka. Varje boll. 11-5, 11-2, 11-8 till världsettan.

Ma Long får sätta punkt. Och som han gör det. Han har 2-0 i set och 5-0 i tredje mot Ovtcharov när en röst inombords förkunnar: ”Ma Long has started bombing Germany”, fast jag tror jag tänkte det på ganska bred skånska först, men det kan man ju inte skriva. Men det är så: Kinesens välkända bombsalvor ljuder i hallen. Hans stormpingis har börjat vina och alla dras med i den tornado som är Ma Long. Segersiffrorna skrivs till 12-10, 11-5, 11-2 och Kinas fantastiska herrlandslag har besegrat Tyskland med 3-1 i matcher och är världmästare igen!