Fujiyama Mama

På plattan “Hard Headed Woman: A Celebration Of Wanda Jackson” från 2004 finns det bara en melodi som sticker ut och det är Trailer Brides version av “Fujiyama Mama”. Medan de andra artisterna gör tråktraditionella versioner av Jacksons låtar så skapar Trailer Bride ett alldeles eget univers utan att fegflirta med originalet. Hade deras Fujiyama Mama varit en tröja så hade den haft avigsidan ut, tänker jag. Stramt monotona och avvisande orgeltoner jämte tunga och kärva trumslag. Ovanpå ligger Melissa Swingles släpiga röst med sin snygga klagande svans som får mig att överväga om jag kanske ska ringa henne en dag. Hon växlar mellan motsträvig tonalitet och avrundande folkmelodisk bluesknorr – det är en gnutta apart och helt oemotståndligt. Sedan som åska utspridda gitarrhärvor och enkelt men hypnotiskt gung fram till ackumulerad urladdning. 3 kr/minuten i iTunes – rena fyndet!

Wanda Jacksons pigga original

Tjeckflippat med Toyen och Jindřich

20014C34-9AF2-4557-BDFE-1687E259B4BF
Toyen och Jindřich

Den tjeckoslovakiska konstnärinnan och illustratören Toyen (1902-1980) skippade sitt egentliga namn (Marie Čermínová) och kanske delar av sin historia. Hon valde istället surrealismen tillsammans med poeten och konstnären Jindřich Štýrský – och de båda av allt att döma varandra. Štýrský blev bara 42 år gammal (1899-1942). Dog av hjärtsjukdom i Prag. Men de här två gynnarna fick ett par år tillsammans. De bildade det första surrealistiska sällskapet utanför Frankrike, och skapade i slutet av 1920-talet en egen konstriktning i Artificialismen. Saknar man förresten inte de konstnärliga och litterära ”ismerna” nuförtiden? Inte minst ”ismen” som lite av livshållning. Numera har vi istället de blodfattigare ”projekten”, kanske inte alltid så genomtänkta eller ur vettiga behov uppkomna.

Jindřich Štýrský är mest är känd för sina pornografiska och surrealistiska collage i sviten ”Emilie comes to Me in a Dream”, 1933. Han illustrerade också den tjeckiska utgåvan av Lautréamont’s Maldorors sånger. I Toyens konst ligger – liksom hos livskamraten – dröm, hedonism och erotiska utflykter nära.

4140BDA2-277D-4D7F-9A45-3D6FBE2A3488
Jindřich och Toyen tjeckflippar på sitt sätt.

[Tjeckflip – bordtennisterminologi för slag där man returnerar serve med backhand i fh-hörnet. Slaget uppfanns av den tjeckiske storspelaren Peter Korbel och har under det sista decenniet förädlats av kineserna.] Mer om bordtennis på pingisposter.wordpress.com

Bokfynd ändå

8296F73A-450C-4048-B7E8-A45CEB952D22.jpeg

Gick till Stadsmissionen på Östra Förstadsgatan. Hittade ett par diktsamlingar av 2 x JohanssonMajken och Elsie. Dessutom fick jag korn på en 70-tals roman av Sven Delblanc som jag letat efter ett tag – och så knep jag den lilla pärlan “En liten bok om tobak” av Olle Hammarlund från 1961 där man i förordet kan läsa följande solskensanekdot:

Vid ett stort antitobaksmöte i London i slutet av förra århundradet gav ordföranden under debatten ordet till den gamle zoologen Thomas Henry Huxley. Det blev tyst i den stora salen när den vithårige forskaren tog till orda: I fyrtio år av mitt liv, sa han, har tobaken varit min dödlige fiende. Jag försökte röka i min ungdom, som medicinsk student, men varje försök slutade med ett snöpligt nederlag. När jag började vid flottan försökte jag igen och led ett nytt nederlag. Jag lärde mig hata tobak, jag hatade tobaksrökarna (här applåderade antirökarna i salen). För några år sen, fortsatte Huxley, var jag i trevligt sällskap en kväll, och då tände jag en cigarr. Jag rökte cigarren, mina damer och herrar (konstpaus), och jag har bara ett ord för den: den var underbar (häpet jubel från rökarna). Från det ögonblicket, mina damer och herrar, var jag som en annan människa. Och jag hyser nu den åsikten att rökning med måtta år en god och prisvärd vana och en positiv stimulans. Det är inte farligare med en pipa tobak än med en kopp te. Ni kan förgifta er genom att dricka alldeles för mycket grönt te och ni kan ta livet av er genom att äta för mycket biff. Tobak njuten med måtta bidrar till att göra det trivsammare här i världen, främjar fördragsamheten och gör humöret gladare och jämnare bland oss alla. Den gamle forskaren log och satte sig, antirökarna var tysta, rökarna reste sig och deras applåder ville inte ta slut.

Rörig boklåda

Det finns egentligen inga antikvariat och boklådor att tala om i kvarteren runt Värnhemstorget. Det är loppisaffärerna som gäller – Stadsmissionen på Östra Förstadsgatan eller Restore på Hermansgatan. Jag brukar slinka in om båda varje vecka. Det har blivit en vana. Man går en vända i butiksrummet och konstaterar att inte så mycket hänt sedan sist man var där, och sedan går man ut igen. Visst händer det att man köper något. Det blir en och annan skjorta, något husgeråd, en kopp, en Lp-skiva, det blir det. Men bokfynd gör man sällan. Restore har platsen, ytan, men inte riktigt förmågan att göra något vettigt av sin bokavdelning. Stadsmissionen har en trång och smått kaotiskt bokhörna – för det mesta, men jag har också noterat att det någon enstaka gång är nästan märkvärdigt välräfsat i bokrabatten där. Nyinkomna volymer står då prydligt i hylla i stället för att ligga i kartong eller stå i papperspåsar på golvet. En viss gallring är företagen och plötsligt finns det översikt. Jag tog upp saken med ett av butiksbiträdena. Hon berättade att en f d antikvarie tittar till böckerna ett par gånger i månaden. Efter att hans antikvariat fick slå igen nere på stan så har han börjat förbarma sig över den klaustrofobiska lilla bokhörnan på Stadsmissionen. Dessvärre uppehåller han sig inte i butiken tillräckligt ofta för att bibehålla den goda organisationen, men det är ju värdefullt ändå. Och vilken bra idé, tänker jag – att arbetslösa antikvarier får kuretera bokavdelningar i stökiga secondhandbutiker! Nåja, men det finns ett uppdämt behov på området i alla fall. Det är faktiskt inte ovanligt att man ser äldre personer snubbla över bokpåsar och hamna med ändalykten i stora bokkartonger därinne. Vid ett par tillfällen har jag fått dra upp bensvaga och hjälplöst sprattlande gamlingar från golvet. Det är bara en tidsfråga innan första lårbenet ryker.

Frankofila pärlor 10 och 11: Jacqueline Taïeb – "Le Fac de Lettres" (1967) och Amsterdam (2009)

Jacqueline Taïeb, fransyska bördig från Tunisien, hade som 18-åring (1966) en jättehit med garageslängiga ”7 Heures du Matin” en YeYe-pärla med stänk av The Who´s “My generation”. Ovan finfina “La Fac de Lettres” (1967) där högskolestudierna gisslas milt.  

Nuförtiden irriterar sig Jacqueline Taïeb över att hennes favoritstad Amsterdam håller på att förvandlas från en festens och frihetens stad till en trist avkrok för pensionerade turister – och som en tjusig sådan satt hon och sjöng om sitt svunna paradis i en Coffeeshop 2009.