Ulf Linde

För en månad sedan gick den gamle konst/litteratur/musikkritikern Ulf Linde ur tiden. Han blev 84 år gammal. Han var ju ledamot av Svenska Akademin förstås, men också museiföreståndare, essäist, professor och på sin tid en vibrafonist i världsklass. Man lyssnade alltid till lite extra när man hörde Lindes röst. Det engagerade tonfallet. Hans initierade och småvassa kommentarer (ibland väl generaliserande, men alltid underhållande). Häromveckan fick jag korn på en bok med texter av honom som jag inte hade läst. Samlingen ”Jazz” – kåserier i Orkesterjournalen 1950-53 och två artiklar” (2004). Den stod i bokröran nere på Stadsmissionen här vid Värnhem. Jag köpte den på studs för en femkrona. Ett knippe roliga, vilda, varma och kloka betraktelser om livet, jazzen och en drös jazzmusiker av yppersta klass. Är man inte intresserad av jazz innan – så är det stor risk att man trillar dit efter att ha läst de välskrivna pärlorna. Det tidiga 50-talet levandegörs dessutom på ett fint sätt, med en uppseendeväckande modernitet och frihet i uttrycket. Lindes skrivkonst och förhållningssätt till kritikergärningen var sådan – fri, på ett livfullt och modernistiskt vis. Och både till form och innehåll känns ofta hans kåserier mer spännande än mycket vad den etablerade musikjournalistiken spottar ur sig idag.

 

Michael Strunge: ”19. juni 1983, 25 år. København.”

Dikten som Michael Strunge valde att läsa en bit ur i tv-programmet Bazar (posten igår).

19. juni 1983, 25 år. København.

Kupeen stille, alting…

Berlin, mit hoved…
zigzag gennem erindringens by
der står som en stille dam med guldfisk.
Hybrider af ideer skinnende i en billig farve,
på bunden rådner årenes planter.
Mit hoved, Berlin, en planet i sig selv —
der er områder lukket for levende
og steder hvor alting brænder sammen.
Berlin, mit syn, glimt af gløder i natten,
cigaretternes grå lugt
og pistolernes metalsmæld i begge halvdele.
For fanden, mine knæ, Berlin, det golde guldlys
en kunsteufori, en glæde købt og ædt.
Berlin, mit ansigt, en by uden plan,
linier uden mål,
for hvad skal jeg se hen til
og hvor skal jeg danse
når musikken presses gennem filtre
mens køn passes til form i nylon.
Berlin, mit hjerte, en pumpe for blod, ikke andet!
Og blodets veje kan forudsiges
som turisternes rejser efter souvenirs.
Berlin, måske findes der et aldrig fremkaldt billede
af en pige på Kurfürstendamm
der i et sekund så mig som mennesket i verden, Berlin,
mit hoved er så uklart
hvordan skal jeg finde hendes læber i alt det støv?

Lidt senere, hun træder ind i kupeen.
Jeg ser på et sekund at det er dig.
Alt.

Og aldrig var jeg så koncentreret om 10 linier,
aldrig så klar og parat, en skoledreng, en mester, en ukendt:

———-

sammenfoldet i min hånd,
din hånd vil folde ud.
Det begynder nu
og toget kører allerede.
Al tid, over alt.
Aldrig før, men nu.
Det begynder, mit liv, her er det
jeg kan mærke jeg er blevet født
og aldrig mere kan dø, det er forbi

og Gud er et lille pludseligt digt
der går fra een hånd til en anden
ved et håndtryk
i en kupé i Østtyskland.
Gud er en ømhed af adresse varmt i lommen.

Michael Strunge (1958-1986)  Ur ”Væbnet med vinger” (1984)


En konfrontation mellan diktargenerationer

Michael Strunge

Dansk television 1984. Bokmagasinet Bazar. I grannlandet pratar man om ”den herostratisk berømte Bazar-udsendelse fra -84”. Det handlar om en liten dansk kulturgrotesk med nerverna utanpå skulle jag säga. Somt är nog bra och fint alltid, medan visst är mellanmänsklig giftsump. Vi är här i alla fall en bra bit ifrån dansk hygge. Poesinestorn Poul Borum inleder med en sammanfattning av generationsläget och sedan ser vi generationsföreträdarna sitta på varsin sida om programledaren Jens Winther – redo för litteraturfight.

“Halvfjerdser (70-tals) generationen” representeras av Lola Baidel och Kristen Bjørnkjær och “Firserdigterne” (80-talsdiktarna) av Michael Strunge och Pia Tafdrup. Företrädarna för 70-talets bekännelse- och brukslitteratur känner sig omedelbart provocerade av 80-tals lyrikerna. Strunge är ung, allvarstyngd och konfrontativ. När Baidel blir ombedd av programledaren att läsa en av sina dikter (alla ska läsa varsin dikt är det bestämt) påpekar hon syrligt att hon just fått veta av Strunge/Tafdrup att hon varken är diktare eller kan skriva dikter. Själv visar hon gott stridshumör med nedsättande skrattsalvor och småhugg. Tafdrup framstår som den mer balanserade som önskar upprätthålla en civiliserad nivå med sin vänliga ton. Hon blir akademikern i sällskapet, och försöker ge en bild av litteraturlägets uppkomst och historia. Men även Tafdrup är spänd och vässar tonen vilket kan bero på att hon av Baidel just innan sändning lär ha fått en kommentar som var klart under bältet. Kristen Bjørnkjær är den minst stridslystne – dessutom tycker jag om dikten han läser. Men det är när Strunge som ende deltagare (ca 12 minuter in i videon efter att Tafdrup läst) reser sig från sittande till stående och börjar läsa sin Berlindikt 19. juni 1983 ur Væbnet med vinger som det blir gåshud för denne. Hans lilla brandtal efter dikten går heller inte av för hackor. Nu är jag säkert en smula sentimental, men det är vackert där mitt i allt det unga allvarliga, bångstyrigt arga.

Strunge är nästan 25 år vid transmissionen. Han dog knappa två år senare. Pia Tafdrup är 31 år, bara ett år yngre än Lola Baidel. Kristen Bjørnkjær är 41.

Pia Tafdrup på Stadsbiblioteket i Lund

Pia Tafdrup i Atriumgården på Stadsbiblioteket i Lund i kväll. Det är mest äldre damer på plats. Inga unga poeter eller poetissor i sikte. Inte ens eleverna på litterär gestaltning eller skrivskolorna i regionen är här. Borde det inte vara obligatorisk närvaro? Med mina 46 år tillhör jag verkligen det yngre gardet i publiken. Tafdrupskan är i byn och bara jag och de gamla tanterna spetsar öronen!  Kanske är Lund lite speciellt – eller så har man bara inte puffat för arrangemanget tillräckligt. Jag råkar själv bara befinna mig på rätt plats. Sitter i kaféet på stadsbiblioteket när det ropas ut i högtalarsystemet att hon ska dra igång om 10 minuter. Det är inte direkt glest med folk i Atriumgården, men långt ifrån fullsatt. Många är nog upptagna av annat nuförtiden – kanske ser man på nedladdade avsnitt av långa tv-serier, jönsar med fotboll eller universitetsstudier, eller gluttar på Facebook..

Pia läser ur den senaste samlingen Salamandersol. Blicken scannar minnen och medvetandeström, och orden är det mönster som framträder. En dikt för vart och ett av hennes levnadsår. Dikterna slussas ut omsorgsfullt. Den karaktäristiska rytmen i läsandet (mer eller mindre regelbundna vågbränningar som slår mot sten i strandkant) vaggar in och bereder plats för ord och mening. Tongivande livshändelser blandas upp med omvärldsskeenden i ett lyriskt storsvep. Noggrant utmejslad form allierar sig med jordbundet människoblivande. Det är personligt, men dikten får också – som vanligt hos henne – vara just dikt, en egen kropp med unika och gäckande berättelser om sig själv, sin egen födelse och död. Det är där kraften är, precis som hos en del av hennes generationskollegor. Men frågan är om det inte blir allra bäst när hon berättar om relationen mellan sina fyra sista diktsamlingar; tematiken, personerna, djuren, platserna – de privatpsykologiska arketyperna utfällda mot år och livsvillkor. Hon berättar om diktarjagets nödvändiga positionering och behovet av att strukturera sig själv i världen – och det blir så fint och intressant som det bara kan bli när diktardrottningen från landet bredvid tar till orda.

Jonas Rasmussen, som översatt Salamandersol till svenska, läser växelvis med Tafdrup. Rytm och ton tappar dynamik, men samtidigt är översättningen utmärkt och för första gången känner jag mig hugad att läsa Tafdrup på svenska. Och bara för att klydda till det ytterligare; den inledande dikten “Glæde” från Salamandersol – på engelska:

JOY

First is joy,
smuggled across the border
through a narrow tunnel.
The night is over, drowned in the sea
buried in the ground,
thousands of years passed alone.
Smells that already existed,
closely surround,
horses snort in the barn.
Wake with light,
see shadow-play on the wallpaper
hear birds in bushes and ivy.
The grown-ups’ voices and laughter,
a safe landing place
on the other side of the wall.
First is the morning garden
in sun,
its illumination of the heart.
Apples fall in the warm grass,
insects rise
up from flowers’ petal depth.
First is openness,
that soon closes,
faceless.
First is trust,
that is easily swallowed
by galactic fear.
First is joy,
that newborn flows
towards the world, dreams it.
Then follows grief, then follows anger,
then someone says:
– Peace be with it.
Life is death that is coming,
but first is joy.

Translated by David McDuff

tafdrup.com

 

Fäderna på riktigt och på låtsas

 

Sverigedemokraternas kyrkopolitiska förbund heter Fädernas kyrka och ibland, för enkelhetens skull, kallar man sig ”Fäderna” – precis som den elaka falangen i Wild Palms, Oliver Stones lilla pärla till tv-serie. Kyrkan till vänster är SD:s och kyrkan till höger är från Wild Palms och föreställer rörelsens helgedom sedd genom en Mimezinemissbrukares ögon. Om Sverigedemokraterna har låtit sig inspireras av Oliver Stones skapelse vet jag inte, men jag vill å det bestämdaste avråda från att rösta på dem i kyrkovalet den 15 september. Får partiet den framgång som de förväntar sig där är sannolikt vilka syndafördärv som helst att vänta. I videon nedan illustrerar den mimezineförgiftade Tommy faran i att tillbe Fädernas kyrka. Vid sämsta möjliga tidpunkt får han abstinens och hamnar i ett tillstånd av katedral – vilket får knixiga konsekvenser.