Författare: JHL

Dikten som Michael Strunge valde att läsa en bit ur i tv-programmet Bazar (posten igår).

19. juni 1983, 25 år. København.

Kupeen stille, alting…

Berlin, mit hoved…
zigzag gennem erindringens by
der står som en stille dam med guldfisk.
Hybrider af ideer skinnende i en billig farve,
på bunden rådner årenes planter.
Mit hoved, Berlin, en planet i sig selv —
der er områder lukket for levende
og steder hvor alting brænder sammen.
Berlin, mit syn, glimt af gløder i natten,
cigaretternes grå lugt
og pistolernes metalsmæld i begge halvdele.
For fanden, mine knæ, Berlin, det golde guldlys
en kunsteufori, en glæde købt og ædt.
Berlin, mit ansigt, en by uden plan,
linier uden mål,
for hvad skal jeg se hen til
og hvor skal jeg danse
når musikken presses gennem filtre
mens køn passes til form i nylon.
Berlin, mit hjerte, en pumpe for blod, ikke andet!
Og blodets veje kan forudsiges
som turisternes rejser efter souvenirs.
Berlin, måske findes der et aldrig fremkaldt billede
af en pige på Kurfürstendamm
der i et sekund så mig som mennesket i verden, Berlin,
mit hoved er så uklart
hvordan skal jeg finde hendes læber i alt det støv?

Lidt senere, hun træder ind i kupeen.
Jeg ser på et sekund at det er dig.
Alt.

Og aldrig var jeg så koncentreret om 10 linier,
aldrig så klar og parat, en skoledreng, en mester, en ukendt:

———-

sammenfoldet i min hånd,
din hånd vil folde ud.
Det begynder nu
og toget kører allerede.
Al tid, over alt.
Aldrig før, men nu.
Det begynder, mit liv, her er det
jeg kan mærke jeg er blevet født
og aldrig mere kan dø, det er forbi

og Gud er et lille pludseligt digt
der går fra een hånd til en anden
ved et håndtryk
i en kupé i Østtyskland.
Gud er en ømhed af adresse varmt i lommen.

Michael Strunge (1958-1986)  Ur ”Væbnet med vinger” (1984)

Michael Strunge

Dansk television 1984. Bokmagasinet Bazar. I grannlandet pratar man om ”den herostratisk berømte Bazar-udsendelse fra -84”. Det handlar om en liten dansk kulturgrotesk med nerverna utanpå skulle jag säga. Somt är nog bra och fint alltid, medan visst är mellanmänsklig giftsump. Vi är här i alla fall en bra bit ifrån dansk hygge. Poesinestorn Poul Borum inleder med en sammanfattning av generationsläget och sedan ser vi generationsföreträdarna sitta på varsin sida om programledaren Jens Winther – redo för litteraturfight.

“Halvfjerdser (70-tals) generationen” representeras av Lola Baidel och Kristen Bjørnkjær och “Firserdigterne” (80-talsdiktarna) av Michael Strunge och Pia Tafdrup. Företrädarna för 70-talets bekännelse- och brukslitteratur känner sig omedelbart provocerade av 80-tals lyrikerna. Strunge är ung, allvarstyngd och konfrontativ. När Baidel blir ombedd av programledaren att läsa en av sina dikter (alla ska läsa varsin dikt är det bestämt) påpekar hon syrligt att hon just fått veta av Strunge/Tafdrup att hon varken är diktare eller kan skriva dikter. Själv visar hon gott stridshumör med nedsättande skrattsalvor och småhugg. Tafdrup framstår som den mer balanserade som önskar upprätthålla en civiliserad nivå med sin vänliga ton. Hon blir akademikern i sällskapet, och försöker ge en bild av litteraturlägets uppkomst och historia. Men även Tafdrup är spänd och vässar tonen vilket kan bero på att hon av Baidel just innan sändning lär ha fått en kommentar som var klart under bältet. Kristen Bjørnkjær är den minst stridslystne – dessutom tycker jag om dikten han läser. Men det är när Strunge som ende deltagare (ca 12 minuter in i videon efter att Tafdrup läst) reser sig från sittande till stående och börjar läsa sin Berlindikt 19. juni 1983 ur Væbnet med vinger som det blir gåshud för denne. Hans lilla brandtal efter dikten går heller inte av för hackor. Nu är jag säkert en smula sentimental, men det är vackert där mitt i allt det unga allvarliga, bångstyrigt arga.

Strunge är nästan 25 år vid transmissionen. Han dog knappa två år senare. Pia Tafdrup är 31 år, bara ett år yngre än Lola Baidel. Kristen Bjørnkjær är 41.