Canned Heat: ”On The Road Again”

(…) Som person var han omvittnat skygg, tillbakadragen och kunde framstå som kufisk. Han led dessutom av depressioner, som förvärrades i takt med att gruppens framgångar blev större. Vid två tillfällen försökte han begå självmord, men utan att lyckas. Våren 1970 tillbringade han delvis på sjukhus för sina psykiska besvär, men kunde ändå medverka på albumet Hooker’n’Heat, som Canned Heat spelade in tillsammans med John Lee Hooker. Under sommaren 1970 lämnade han gruppen under en kort period, men han återvände efter någon vecka. I sånger som ”Pulling Hair Blues”, ”Human Condition” och ”My time ain’t long” skildrade han sina svårigheter i livet på ett självutlämnande sätt.(…)

Wiki

Vilken känsla och röst han hade – Alan Wilson (1943-1970), kufisk eller ej.


Filmpolitik i Opulens

SFI har hånats för sin normkritik. Själv förstår jag inte problemet med att eftersträva jämställdhet och etnisk mångfald. Men kanske behövs också en kritik av den normativa uppfattningen om hur en film ska göras och se ut. Och det handlar inte om Anna Serner – detta lär vara ett djupare problem än så. Konstnärliga visioner finns – frågan är om djärvheten finns att satsa på dem.


Bra om svensk filmpolitik och Victor Johanssons långfilm Inuti diamanten – av Charlotte Wiberg i kulturmagasinet Opulens häromdagen.

⬤ Opulens: Inuti diamanten -utanför systemet