Den appalachiska bluegrassens nestor Roscoe Holcomb från Kentucky porträtteras i filmen High Lonesome Sound (John Cohen, 1963). Och en del platser, miljöer och stämningar i den stannar man liksom upp inför. Som i magiska sekvensen här.
Plussar på med hans ångloksvisslande version av Graveyard blues..
Relaterad post: Mr. High Lonesome
Med tanke på George Floyd-tragiken i USA, Black Lives Matter och det ständigt uppblossande problemet med rasism även i vårt grannland Danmark – inte minst efter mordet på en ung svart man på Bornholm förra månaden..
.. Jag fick korn på ett gammalt klipp från 2015 – den svenske journalisten Henrik Arnstad kommenterar läget med en rasism, som varit rumsren och politiskt korrekt alltför länge i grannlandet. Så här fem år senare kan man konstatera att läget blivit värre med ghettopaket, niqab-förbud, islamofobi jämte antisemitism osv.
Måste gilla Arnstads framtoning i programmet. Kan tro att han retade en och och annan dansk. För man brukar ju inte gilla att ”storebror” Sverige kommer och vet bättre – men sorry, för härvidlag: Jo, yes we do, vill jag tro. Nog har den danska statliga och strukturella rasismen drivits längre i Danmark än hos oss, även om en förskjutning mot normaliserande och radikaliserande nu har vevat igång även här med de populistiska mörkerkrafter som vunnit politisk mark de sista åren.
Ett av den svenska synthens mest intressanta namn är 55-åriga Anna Öberg. Hon är bördig från Skåne, Helsingborg, men har bott och verkat i Göteborgstrakten under många år. Två album har det blivit. Debutplattan Härsknar blev nominerad i kategorien ”Bästa Synt” på Manifestgalan 2018, och uppföljaren Va fan har jag gjort är från förra året är minst lika bra.
Ja, det får sägas direkt – jag gillar Annas Öbergs musik skarpt. Det finns något uppriktigt, både starkt och bräckligt i hennes låtar. En naturligt subversiv ton, ja, en slags obändig och anarkistisk ådra som känns igen från den tidiga – inte minst svenska – kvinnliga punken. Sedan är det ju något med texterna och Annas röst – den tydliga och tjusigt klingande skånskan mitt i det hårda analoga synthlandskapet med sina tunga, pregnanta beats. Det blir liksom så bra, som på pricken bra! Texterna är nakna, direkta och kryper under huden, känns bakom bröstbenet.. Och ibland ledsagas de av ett raskt och rivigt up-tempo – som i Jag såg dig på en lördag, från senaste albumet:
.
På livespelningar uppträder Anna med sitt band Hätsk, som består av Adam Olsson och Linnea Mossberg. Även hennes äkta make Karl Gasleben – gammal svensk synth-pionjär i Cosmic Overdose och sedan länge i Twice A Man – är numera med på ett hörn i bandet. Tillsammans regisserar och klipper de också ihop de videos som Anna med go känsla skapar till sina låtar.
Men låt oss ta det lite från början. I Anna Öbergs barndom var det block- och tvärflöjt jämte klassisk musik som gällde. I tidiga tonåren kom hon att spela i ett folkmusikband, och därefter blev det progg ett tag – innan punken kom till hemstaden Helsingborg. Anna lirade elgitarr och elbas i lokala punkband med finfina bandnamn som Betong, Napalm och Sura strumpor! Under gymnasietiden köpte Anna en Voxorgel som hon spelade The Stanglers-låtar på. Sedan hittade hon snart in i de analoga syntharnas förlovade värld och började lira i olika punk-synthiga bandkonstellationer. År 1983 startade hon tillsammans med ett par vänner synth/new wave-akten Ladomir. Bandmedlemmarna flyttade 1985 till Göteborg och var under mitten och slutet av 80-talet en del av den dynamiska Göteborgscenen.
Därefter hände sig vuxenliv och barn för Anna Öberg, och musiken sattes på vänt. Det skulle dröja ända till 2010-talet innan hon så smått hittade tillbaka. Hon började gjorde låtutkast på sin iPad med Apples app GarageBand, och snart startade hon tillsammans med Patrik Ganebratt projektet That Secret, som bl.a resulterade i singeln ”Nad Radugoj” (ryska för Over The Rainbow).. Låten är ett välriktat fuck-off till Vladimir Putin och de ryska antigay-lagar som hamnade under lupp i samband med vinter-OS i Sotji 2014. Samma år tog Annas musikskapande ny fart. Hon började göra eget material, både text och musik – och tanken på ett soloalbum började så sakteliga ta form. Efter en hel del tjat fick hon till ett samarbete med musikproducenten Charlie Storm (Blue For Two, Håkan Hellström, Henrik Berggren, In Flames, Dimmu Borgir m.fl). Han kom att producera Annas rosade debutalbum ”Härsknar” (2017).
Det uppföljande albumet Va fan har jag gjort (2019) är som sagt minst lika vasst. Och i januari i år släppte hon singeln Du fick aldrig mina ögon/Skorna står kvar. Utöver sin faiblesse för analoga synth-ljud så har Anna Öberg även känsla för melodier. I Du fick aldrig mina ögon (att tåras) sticker refrängen iväg så stort och rasande snyggt att den mer blödige lyssnarens ögon nog riskerar att just tåras. Tjusigt värre! Singeln bådar således gott inför den fullängdare som kanske är på gång?
Tillägg: Häromkvällen hade jag en Messenger-konversation med Anna där hon bekräftade att det nya albumet – som ännu är namnlöst – är tänkt att släppas under hösten. Det ser vi fram emot!
L O G G F I G U R 