Film & Tv, Kultur

Filmkväll: Porträtt av en kvinna i brand

Detta bildspel kräver JavaScript.

Porträtt av en kvinna i brand. Céline Sciamma, 2019 (Cineasterna)

Stark och bevekande skildring av en uppblossande kärlek mellan två kvinnor i 1700-talets Bretagne. Konstnären Marianne får i uppdrag att måla av Héloïse, en ung kvinna som lämnat klosterlivet bakom sig och ska giftas bort. Porträttet ska sändas till den presumtiva brudgummen i Milano, så att han får en bild av hur den kommande hustrun ser ut, och om hon faller honom i smaken – lite upplysningstidens motsvarighet till en Tinder-swipe, tänker jag. Problemet är att Heloïse varken vill låta sig porträtteras eller giftas bort. Hennes mor engagerar därför Marianne som ”promenadvän” till sin dotter, men håller det egentliga syftet hemligt för henne. Konstnärinnans överenskommelse med modern blir således att om dagarna vara sällskapsdam åt Heloïse, och om kvällarna, i smyg, måla hennes porträtt. De båda kvinnorna blir snabbt förtroliga med varandra, och deras framväxande förälskelse gestaltas på ett oerhört intagande, ömt och naket sätt.

Det här dramat har – trots sina stiliserade scenerier och sitt hyperestetiska foto – en påtagligt realistisk och innerlig ton, som verkligen känns i hjärterötterna. Det är livsbejakande, sorgesamt och tjusigt som tusan. Och för den frostbitne och hjärtestukade filmtittaren kan säkert Porträtt av en kvinna i brand fungera som en ögonöppnare och påminnelse om den infernaliska härlighet som kärlek kan vara, och kanske bör vara – när Amors pil träffar rätt. Se!

Céline Sciamma’s drama fick bl.a. Césarpriset 2020, för bästa foto – och vann kategorierna Bästa Manus samt Queer Palmen vid Cannes filmfestival 2019. Nominerades även för Guldpalmen. Ses gratis med ditt bibliotekskort på Cineasterna.com

 

Kultur, Musik, Webb

Om sorg – två frågor och ett svar

Har du en Sadguru eller Badguru som du lyssnar för mycket till, eller har du kanske en terapeut som börjar tappa stinget en smula – ja, då rekommenderar jag Nick Cave som oförtrutet fortsätter att ge insiktsfulla och reflekterande svar på folks mailfrågor på sin hemsida The Red Hand Files.

I issue #95 från förra månaden besvarar han två personliga frågor om sorg och förlust. Den nu 62-årige Nick och hans 53-åriga hustru Susie Bick miste ju själva tragiskt sin 15-årige son Arthur, för snart fem år sedan. 

Q & A, Issue #95, The Red Hand Files:

”After the sudden and tragic death of our beautiful son, Dominic, my brother recommended for me not to listen to ‘Ghosteen’. Like my son, never one to be told what to do, I found it comforting and consoling but am still struggling with a reason to continue in this mostly beautiful yet, too often, painful world. How have you and your family been able to create meaning through such devastation?”
CAROL, STOCKTON-ON-TEES, UK

”I am 16 weeks and three days in at losing my child, and although I have found solace in your last three albums, I am a truth seeker in the depths of grief. Aside from moving furniture, how did Susie and yourself find peace with your agonising grief?”
LUNA, AUCKLAND, NEW ZEALAND


Dear Carol and Luna,

Susie and I have learned much about the nature of grief over recent years. We have come to see that grief is not something you pass through, as there is no other side. For us, grief became a way of life, an approach to living, where we learned to yield to the uncertainty of the world, whilst maintaining a stance of defiance to its indifference. We surrendered to something over which we had no control, but which we refused to take lying down. Grief became both an act of submission and of resistance — a place of acute vulnerability where, over time, we developed a heightened sense of the brittleness of existence. Eventually, this awareness of life’s fragility led us back to the world, transformed.

We discovered that grief was much more than just despair. We found grief contained many things — happiness, empathy, commonality, sorrow, fury, joy, forgiveness, combativeness, gratitude, awe, and even a certain peace. For us, grief became an attitude, a belief system, a doctrine — a conscious inhabiting of our vulnerable selves, protected and enriched by the absence of the one we loved and that we lost.

In the end, grief is an entirety. It is doing the dishes, watching Netflix, reading a book, Zooming friends, sitting alone or, indeed, shifting furniture around. Grief is all things reimagined through the ever emerging wounds of the world. It revealed to us that we had no control over events, and as we confronted our powerlessness, we came to see this powerlessness as a kind of spiritual freedom.

Susie’s grief has become part of her chemistry, it moves through her bloodstream like a force, and though she often inhabits the liminal space at the edge of dreams, she remains strong in her powerlessness and obstinately awed by the workings of the world.

Susie says to tell you she is very sorry to hear of your losses, very sorry, and looking at her now, I can only say to you both, that in time, there is a way, not out of grief, but deep within it.

With love to you both, Nick.

Relaterade poster:
Om Sorg – Ghosteen  & Red Hand Files 

Kultur, Musik

Nick Cave: ”Ghosteen”

Ghosteen är Nick Cave’s sjuttonde album i ordningen och släpptes förra året bl.a som fri utgåva på YouTube. Det är ett dubbelalbum som bildar en trilogi tillsammans med Push The Sky Away, 2013, och Skeleton Tree, 2015. 

På Ghosteen står sorgen i centrum. För fem år sedan miste Nick Cave sin femtonårige son Arthur efter en fallolycka från en klippa i hemstaden Brighton, och Ghosteen är laddat med de känslor som förlusten har medfört.

Nick Cave säger i introduktionstexten till YouTubeutgåvan av Ghosteen (nedan) att  ”The songs on the first album are the children. The songs on the second album are their parents. Ghosteen is a migrating spirit”.. Att det nånstans handlar om att dela sorgen, låta den få finnas. Som att för varje människa som delar och låter sin egen sorg rymmas, så kan hopp och läkning så sakteliga börja ta form. På så sätt bjuder Ghosteen, liksom de två föregående plattorna – på någon form av rörelse tillbaka till livet, och blir en mild och hjälpande hand vid saknad och förlust av nära och kära, ja så väl levande som döda. Det är förvisso en förstämd platta, men också öm – och bär egentligen på samma inbjudande värme som under hans konserter de senaste åren, där han ju samtalat med sin publik med stunder av Q & A  – det som även sker på hans hemsida The Red Hand Files, där han i inkännande kommentarer svarar på sina lyssnares frågor.

Cave använder sig här och var av både bibliska och buddhistiska myter, men utan att distansera sig och tappa den personliga upplevelsens rum. Skillnaden mellan myt och verklighet blottas medvetet så att lyssnaren når den punkt i processen där livet och verkligheten kan få ta vid – men kanske något mer utan rädsla. I den andra låten på albumet – Bright Horses blir det tydligt i växlingen mellan perspektivet på vildhästarna. Den förskönande, nästan posterliknande, sentimentala bilden av dem: ”The bright horses have broken free from the fields. They are horses of love, their manes full of fire”, jämte den skrovligare verklighetens ”We’re all so sick and tired of seeing things as they are. Horses are just horses and their manes aren’t full of fire” – och att ”there ain´t no Lord. Trösten som förmedlas är inte sockersöt, snarare bister – hur man har att stå ut i den verklighet man är i, stå ut i sina känslor, och att det kan låta sig göras. 

Ett liknande tankesätt förmedlas i det långa avslutande spåret Hollywood (en fantastisk akt, lyssna nedan). Där dyker en buddhistisk skröna upp. Den handlar om mors sökande efter ett magiskt senapsfrö som kan bota hennes dödssjuke son, vilket visar sig vara ett omöjligt uppdrag eftersom fröet måste komma från ett hem som inte drabbats av dödsfall eller sorg.. Och Cave’s röst hörs återkommande utifrån livets obönhörliga förutsättning .. ”Everyone’s losing someone. And I’m just waiting now for my time to come.. And I’m just waiting now for peace to come”. 

Ja, Nick Cave är då ingen muntergök på Ghosteen, men få är förunnade att kunna gestalta resor genom sorg och kärlek ett så skarpt, ömsint och innerligt sätt som han är. Hela trilogin är ett smärre mästerverk med en oerhört stark närvaro. Och albumet Ghosteen är vackert så det förslår. Ett långsamt och svävande ljudlandskap, meditativt och trumlöst. Materialet nästan påstridigt mörkt förstås, vilket kräver sin lyssnare, men det är också ömt och sfäriskt – på sina ställen nästan ”bladerunnerisk” i uttrycket – men med varje ton förbunden med jorden, med våra egna fortsatta steg på marken. Och trots all smärta och svärta – ett hopp och en svagt ljusburen tröst identifierad.

—//—\—

Push The Sky Away (Push The Sky Away)

Hollywood (Ghosteen)

Rings Of Saturn (Skeleton Tree)

Ghosteen-albumet i sin helhet som det presenterades i fjol:

 

Kultur, Litteratur & Konst

Acedia – the noon day demon

6435A1EC-E452-43EC-9857-39D6EFF191FB
Acedia. By Elisabeth Koning

I anslutning till de olika själsliga kristillstånd som isoleringen under Covid-19-pandemin riskerar att framkalla kom jag att tänka på det gamla bortglömda begreppet Acedia. Jag tror jag stötte på det första gången när jag för en herrans massa år sedan läste någon av trappistmunken Thomas Mertons reflekterande dagböcker. Acedia var benämningen på en sinnesstämning som påminner en hel del om depression, men som verkar ha haft en bredare symptomflora, och ett i någon mån rikare omfång, existentiellt sätt.

När jag nu läser mer om det här begreppet i olika artiklar framstår först och främst en slags mörk och depressiv melankoli. Vi har djup leda, tristess och starkt svårmod. Uppgivenhet, sorg och ledsnad med djup existentiell klangbotten. Vidare förlorad geist och svårighet att finna mening i de dagliga sysslorna. Oförmåga och ointresse att sköta sina åtaganden. Tappad fokuseringsförmåga. Starka känslor av alienation, avstängdhet och apati, men även oro och överkänslighet. Pendling mellan trötthet och nervositet förekom, liksom mellan irritabilitet och likgiltighet. Fysiska symptom som frossa, huvudvärk, trötthet och utmattning samt överätande/drickande var vanliga.

Acedia-begreppet härleds till den tidiga kristenheten och blev poppis inom den mystiska traditionen. Det uppstod som fenomen bland ökenmunkar i perioder av strängare isolering. Acedia slog ofta till under tidiga eftermiddagar – mellan morgonens religiösa rutiner och kvällens dito, vilket gjorde det omtalat som ”the noonday demon”. Den tid på dagen då man var hänvisad till att framhärda i bön och kontemplation för egen maskin, och konfronterades med sig själv mer ”oskyddat”. Länge betraktades tillståndet som demoniskt, eftersom det satte käppar i hjulet för böneliv och en andligt inriktad livsstil. Det sägs vidare att de drabbade också kunde bli irritabla mot medmunkar och kritiska mot klosterliv och religiös praxis, vilket bör ha förstärkt föreställningen om demoni. Med tiden kom begreppet att användas även utanför den kristna religiösa sfären, som beskrivning för depressivt lagda personer med intellektuella sysslor – innan det så småningom fade-ade ut och mer eller mindre helt försvann. 

Lokalt, Samhälle & Politik, Webb, Zu Hause

Coronata

1736F5C4-38F5-4AD5-90D8-4B2B313150BDJapp, det är en märklig tid, och det känns ibland en smula klaustrofobiskt. Blir ju lite sordin på det mesta med pandemin. Rätt avtändande det hela. Tror mest att det är ovissheten om hur länge det ska pågå som tär på krafterna. Hjärnan jobbar liksom fortfarande med att acceptera det längre perspektivet i den här virusoppan. Att det kan röra sig om år framåt. Brrrr..

Även om min tillvaro inte förändrats så mycket från före Corona-utbrottet, så känner en ju ändå av förändringen på daglig basis. Den sociala distanseringen börjar kännas betungande.

Man saknar den friare gemensamma ytan – babblandet med vän över en kopp kaffe på lokal. Den trivsamma trängseln vid bar en lördagkväll. Det mindre ångestfyllda frukt- och grönt-inköpet på Möllan. Knaprandet på en rädisa eller en tomat direkt vid inköp, smakprovet på melonen.

Nicht und nada av sånt nu. Istället ett nervöst trippande, ett lika energiskt som ångestdrivet scannande av promenadvägen på trottoaren. Vi undviker, ja håller andan när vi möter varandra – till och med cyklisterna kniper ihop läpparna och upphör att andas när någon mötande ska passeras. 

Det slår lite olika. Vissa verkar reagera rätt extremt, fryser till och isolerar sig helt, träffar verkligen ingen, går under jord. Även personer som är yngre, barnfamiljer och fullt friska. Hur de sällan lämnar lägenheten. Mat och dryck levereras till dörren av typ matkasse.se. Man spelar liksom döda för att inte smittas och döden dö. Andra, som jag själv, går ut. Men jag träffar en vän åt gången, och vi tar en gemensam promenad, möjligtvis en kopp kaffe eller en öl på en hyfsat folktom uteservering.

Jag är rätt mycket ute och promenixar om dagarna. Handlar gör jag bara på kvällarna. Hemköp på Entré är föredömligt folktomt från säg kl. 21-23. Med tanke på att folk borde undvika smittorisk och trängsel om dagarna så hade jag nog faktiskt förväntat mig en något större kundtäthet om kvällarna där nu. Men icke sa Nicke – Entré och Hemköp är fortfarande stendött. ICA Supermarket och Coop vid Värnhemstorget som kniper kunderna, tror jag.

På webb och sociala medier  är upptagenheten av Corona-läget massiv. En del blir taggade, fientliga, går igång på vad som sker, vill hitta syndabockar, och reagerar oresonligt hårt på åtgärder – eller skriker högt om brist på sådana. Alla dras ju inte med i känslocirkusen, men tillräckligt många på ett rätt oproportionerligt sätt för att det ska kännas cool. Direkt stötande blir det när hat och misstro kommer in i bilden. Som i det drevliknande hatet mot Folkhälsomyndighetens arbete och personal. Och ytterst tröttsamt med alla som liksom bara måste lämna någon kommentar på sociala medier, om något man hört om som upprört – presenterade siffror på smittade och döda, hur någon har hostat i mataffären, stått för nära i kön, spottat en konstapel i ögat, torkat näsan i tunnelbanan, pinkat på flaggan, vad vet jag.

Men motsatsen till allt det där högljudda och känslodrivna måste väl ändå vara att använda frontalloben en smula. Ja, att iaktta aktiviteten i sin överhettade och högintensiva amygdala, lite på håll liksom. För att kunna svara klokare på rädslor och irrationalitet?  För att må lite bättre? Det är inte utan att man med oro tänker på den expertis som jobbar häcken av sig, och försöker hantera och lösa den här krisen utifrån epidemiologisk/sjukvårdsmässig/ekonomisk nivå. Man kan bara be och hoppas att de just nu ger fasiken i alla upprörda röster. Att de förmår hålla sin koncentration och kraft intakt. För allas vår skull. Dessvärre är ju ingen en ö, vi hänger fortfarande alla ihop – och glappkäftigt orosmakari tenderar ju att trissa upp nervigheten i samhället.

Jaja, men det finns ljuspunkter. Här hemmavid har dikt- och romanläsning, gitarrplinkande samt klaviaturklinkande fått sig ett rejält uppsving. Filmintresset likaså. Strömningstjänsterna går varma. Dessutom har min mailkorrespondens ökat, samtidigt som Facebookfluktandet har minskat. Det blir för mycket Corona-tjafs där. Twitter har också delvis urartat, men där får jag min dagliga fix genom att följa några favoritskribenter som fortfarande förmår skriva skarpt och muntert om saker.