Göteborgsbaserade duon Hodag Cave (min systerdotter Rebecka, med sin vän Marcus) släppte idag sin andra låt på Music. Den heter Psychosis och inleds med taktfasta reverberade trumslag, ett enkelt pianokomp och en autotune-loopad sångtruddelutt som lite monotont återkommer låten igenom. Skulle säga att det som lyfter det här framlunkande, ibland nästan avstannande spåret är Rebeckas friare röst i den tjusiga melodin. Men jag är ju partisk i målet!
Finska Pongfinity har under några år underhållit oss med konstfärdiga trickshots i sina oortodoxa pingisvideos. Teamet består av Otto Tennilä, 25 år, Emil Rantatulkkila, 24 år och Miikka O’Connor, 22 år.
Pongfinity har 87 000 prenumeranter på Youtube, 177 000 följare på Instagram och 442 000 på Facebook. Flera av gruppens videor har miljontals visningar.
Trion har förstås gedigen bordtennisbakgrund. O’Connor samt Tennilä är fortfarande med i herrlandslaget, medan Rantatulkkila tidigare spelade i juniorlandslaget.
Nedan finländarnas egen Best Of 2019 summering.
Öppnar året med ett minor svep på youtube och en frukost grande. Hittar finska bandet Key, som inte ville synas, och inte längre finns. Lågmäld tonsvajande sångare åt Ian Curtis-hållet, och en pillrig basgång som får mitt huvud att gunga upp och ner ovanför kaffekoppen trots burkigt ljud och grötig mixning. Pratsången på slutet ett olycksfall i arbetet, eller bara avslöjande något slags högtidligt finskt tungsinne? Gillar det här. Bortvänt.
Hittas inte på varken Spotify eller Apple Music, men två album blev det ser jag på Discogs.com: Crown Of Winter (2010) och Silver Moon Slumber (2011).
Elvis Presleys favoritsångare, basen JD Sumner. Tillsammans med sitt band The Stamps Quartet framför han en finfin version av “Wayfaring Stranger” i Buck Owens show. Året är 1967, färgsättningen är snygg, rösten är djup och tittar du noga så ser du att Sumners mimik och rörliga pannmuskulatur fraktar runt ett hårfäste och en kalufs. Gott nytt år!
När man är nere i en depressiv fas är det viktigt att försöka hitta något man tycker om och tvinga sig göra det. Jag tycker om att åka rulltrappa.
— Charlotte Wiberg (@CharBerg1)
Hihi, jo, men det ligger något i den tweeten! Det är avgjort lugnande med rulltrappsåkning. Man blir gärna lite muntrare av det. Det sitter nog i sedan barnsben. Och bästa platsen att bli friskare på måste ju bara vara att åka rulltrappa på Entré! Där kan en åka upp och ner i fred, och bli boostad av den monumentala zeneffekten som en vistelse i Sveriges ödsligaste affärsgalleria innebär. Man kan också njuta små promenader på de olika våningsplanen mellan turerna.
Rulltrapporna i systemet är förresten är åtta till antalet. Det finns både brant doserade trappor – och milt lutande. För den avancerade rulltrappeåkaren rekommenderas att inta yogiska kroppspositioner med utfällda ben och fötterna på olika trappsteg, för att sedan långsamt låta rullfunktionen förändra ställningen när man närmar sig färdens slut. Morgnar och sena kvällar är det jättetomt och skönt på Entré. Och har man tinnitus maskeras pipet fint av ljudet från vattenfallsfontänen på våning 1. Om den inte är torrlagd.
God tur!
L O G G F I G U R 