Tomt köpcenter, en och annan zombie

Nåja, jag överdriver, och bilden ljuger en smula för den är tagen för något år sedan. Det har sedan dess blivit lite mer liv i huset, eller tja, både och – för flera butiker har försvunnit, t.ex. Hennes & Mauritz på plan 1. Men där har Hemköp och Systembolaget istället fått sällskap av en ny plockegodisbutik och en frisörsalong där barnen kan sitta i leksaksbilar och bli klippta. Och hela plan 2 består numera av upplevelsebaserade restauranger. Vi hittar bl.a. en med boulebanor och en med dinosaurietema. Och på plan 3 finns inte längre bara SF-biografen, O’ Learys, gym och toaletter, men också ett äventyrsland med hoppekuddar och klätterställningar minsann..

.. Och likväl – Entré känns tomt och själlöst, och inte sällan helt dött. Och jag gillar det. För därmed har vi kvar den utmärkta plats för eftertanke och reflektion som vi vant oss vid här vid Värnhem. Köpcentret lämpar sig särskilt väl för långa inomhuspromenader vid dåligt väder, och interiören framhävs verkligen i frånvaron av affärsrörelser och besökare – så det där livlösa är inte bara av ondo inte! Och jag måste få rekommendera söndagarna på Entré. Då är det apokalyptiskt stilla.. Som om någon avancerad utomjordisk makt har gjort rent hus bara sekunder innan du passerar in genom glasdörrarna i entrén.. En supersnabb och kliniskt operation utförd med kirurgisk precision av diaboliska rymdväsen: ”Vi skalar bort allt mänskligt liv, ”beemar” upp några exemplar till moderskeppet – men låter rulltrapporna vara igång och den fula fontänen stå på! 😅.

Och så känslan av zombieapokalyps! För när man någon enstaka gång råkar på en person i rulltrapporna på Entré så är inte tanken på ensam zombie i förskingring långt borta. Och på tal om sådana: 2017 avled den gamle zombieregissören George A Romero (kan finnas ett visst hopp om att han vaknar igen!) och häromdagen fyndade jag hans Trilogy Of The Dead för 25 spänn på Loppis Lounge på Djäknegatan. Trilogin består – som den zombiebitne vet – av Night of the Living Dead (1968), Dawn of the Dead (1978) och Day of The Dead (1985). Den första är en klassiker. Mellanfilmen var en tydlig kommentar till konsumismen – och har flest varuhuszombiescener, har jag för mig. Den sistnämnda hade nog skojigast karaktärer. Inte har man t ex glömt söta zombien Bub, exmilitären som fick kontakt med sitt mänskliga jag i några minnesvärda scener. Bub fick bl. a lyssna till Beethoven, prata i telefon och salutera den hårdföre kapten Rhodes.

– Dödsruna över George A Romero (1940-2017) i Sydsvenskan.
Why Day of the Dead Might Be the Best of Romero’s Dead Trilogy.


Det blev en vit

05E2AB08-891F-414D-B258-EAF98E8BA21A

Sucker för Apple-tech? Japp. Min son köpte en iPhone 11, och jag drevs med av hans entusiasm. Eller var det min entusiasm som påverkade honom? Ingen av oss minns längre. Nå, min gamla trotjänare, den naggande goda lilla Iphone SE såldes till min syster för en tusenlapp och den nya 11:an köptes in för flera tusen mer. Det blev en vit. Med en lätt underton av crème. Har väntat ett bra tag på den. Men nu är dyrgripen här och bloggposten skrivs på den. Plussar på med att helt skamlöst lägga upp två Iphone 11-reviews från youtube, så vi kan se vad det här handlar om. 

Inger Christensen & France Gall

Detta bildspel kräver JavaScript.

Olika temperament, visst, men nog gör de här två kvinnorna en varm och glad inombords. Således 45 sekunders dansk dikt i ”Alfabet 5” av Inger Christensen följt av en France Gall i högform i “Der Computer nr.3.” Det funkar för mig i alla fall. Finns ju en korrelation, och en djupt mänsklig sådan: Ro och försoning följt av hopp och glädjeskutt! Ja, lyssna själv.


Sjælen og kroppen undervejs

Jag sitter på en liten favoritbodega i centrala Köpenhamn. Här får man både röka och dricka. Så då gör jag det. Dricker kaffe, ska sägas. Men snart en Hof. Eftermiddag är på väg att övergå i kväll, och allt känns bra. Eller det känns – Ok. Jag begär inte så mycket mer. Det är inte jätteviktigt att känna sig på strålande humör. Det kan dessutom bli så – improduktivt. Men det händer ju ändå, och det är jag tacksam för. Men det är liksom inte det mest eftersträvansvärda tillståndet, eller det mest intressanta.

Man får försöka ha en viss själsro i sin livsresa. Oavsett. Känna av sin framåtrörelse, envist lita på den, även om den känns diminutiv, och även om den inte följer gängse norm för nit och flit. Släppa föreställningen om hur allt bör se ut, och inte söka mer och bättre, men vara i sitt shit. Stå ut i det sträva. Att det är gott nog. Eller som Fassbinder meddelar alldeles i början av sin film Rädsla urholkar själen: Das glück ist nicht immer lustig. Låter det depressivt? Japp, Es ist, aber nicht nur so.. ändå. För livet är väl i det stora hela som det brukar. Det finns mening att hämta. Eftersträvansvärt är ett tillstånd av intresse och engagemang. Om man orkar och kan. Följa det som sker, göra sig upplevelser här i världen. Och att mäkta med att reagera på den med nån form av expressivitet.

Och så vill man förstås ha hälsan, och känna ett relativt välbefinnande så man kan rymma både sig själv och andra. Det är nog en god idé att låta andningen fördjupas och sinnet stillas då och då. Yoga kan jag inte säga att jag praktiserar i min vardag, men jag är bekant med den klassiska Hatha Yogan och har deltagit på tre-fyra längre kurser genom åren. Men det händer att jag – förutom att spela ping pong – gör qigong. Inte så värst regelbundet, men dock. Jag gick en 3-månaders kurs för ett par år sedan. Qigong, rätt utfört, är provocerande långsamt, och motståndet kan vara starkt mot att ställa sig i position och ägna sig åt en sådan praktik. Sinnet protesterar å det kraftigaste, börjar mucka med en, och det där uppmuntrar till en nära nog obscen självscanning och självreflektion. Som kan vara nyttig. Men jag tror att lagom är bäst när det kommer till den sortens övningar.

Folk i yoga- och mediationsfältet kan kännas något snäva, tycker jag. En smula inkrökta. Kanske kostar det en del att uppehålla sig i den typen av rum, tänker jag. Kan det paradoxalt nog grumla sinnet? Göra en rikare på vissa sätt, men fattigare på andra? Och hardcore yogafrälsta kan verkligen vara både irritabla och ängsliga. Och hur de på ett subtilt och knepigt sätt svarar med taggarna utåt om man inte helt köper deras ljusstarka sätt att brytas mot världen. Som om de inte är så värst lyhörda över andras perception, ja när andra meningsbärande förhållningssätt än deras egna kommer på banan. En grov generalisering kanske, men jag tycker det ligger något i den.

Men visst, själen ska ha sitt. Och som väl är finns det ju annat än qigong, yoga eller meditation (om man nu känner att det är en smula magert och fantasilöst) som kan vara prima att pyssla med. Som att njuta av att läsa en bok. Som att att ta en promenad i Kungsparken med en vän. Som att inte lägga ut något om den på Facebook. Som att sitta här på Sabines Cafeteria och tjuvyssna på barägarens babbel med stamgästen (ja, det går inte att undvika för de snackar högt som fan, helt ohämmat utan tanke på omvärlden – det är nog egentligen mycket danskt).

Vad mer kan man göra för att landa i sig själv? Igår satt jag och improviserade på ett gammalt piano, har alltid gillat det, ända sedan jag var en liten grabb. När man sitter så och spelar fritt. Hur alla ens år och åldrar då kommer till en, och man kanske stannar upp vid dem, ser livet som det varit, och som det är just nu. Att spela piano. Jo, det kan ofta ge en slags mild väsenkänning.

Och i morse, innan jag for över till Köpenhamn, bläddrade jag i den gamla svenska psalmboken minsann – avdelningen för böner vid särskilda tillfällen. Korta enkla böner och förböner, avsedda att ge stöd i livet och vardagen, när oro och svårt är. Alltsammans nära och down to earth. Den goda känslan av att liksom läsa med kroppen. Hur det kan ge tröst och lugn inombords. En liknande känsla av ro kände jag häromdagen när jag hälsade på en deppig gammal vän och vi satt och tittade på hans akvariefiskar. Det behöver liksom inte vara så himla heligt och ljust för att man ska ha det bra, snarare tvärtom.

Sedan vill ju kroppen användas förstås. Tidigare i veckan körde jag ett bordtennispass. Det var ett tag sedan sist, men det känns alltid som att komma hem. I bästa fall samstämmigheten mellan kropp och sinne vid bordet. Att få lämna bekymmer bakom sig. Fritt dra iväg, slinka ut ur tillvarons och tidens bur en stund – bara med hjälp av skruv, fart och kroppskoordination. Befinna sig i ett extremt förtätat nu, som väcker livsandarna till liv.

Men nu sitter jag här, på en stol. Stamgästen i baren tackar för sig och släntrar iväg, och barägaren utbrister puha! (som danskar ofta gör när något blivit för mycket). Han ger mig en urskuldande blick för deras högljudda babbel. Sedan sätter han sig ner och börjar kolla i sin iPhone. Här är några gäster till i lokalen – en äldre man som dricker øl och läser Weekendavisen, och så två par – ett ungt, och ett medelålders. Båda behagligt lågmälda. Tack för det, och tack för mig.

 

Alt lys er svunnet hen

E3D3BE4B-D416-4F2B-8D8F-F9BE391C49F8

Juli och augusti rusade iväg i år. Spenderades i ett misch-masch av olika stadsdelar. Amager, Nørrebro och Pisserenden i den Indre by – och mer motvilligt de semesterloja hemmakvarteren runt Värnhemstorget i Malmö. Inte sällan var det soligt under morgontimmarna. Förhoppningar väcktes om högre temperaturer och salta brisen från havet. Barlast överbord! ropade jag glatt en förmiddag. Signalkräftor och rostat bröd! Sluka det sista av sommaren! Men tji fick man efter sådana utspel, för runt lunchtid hade i regel molnen drivit in och regnet börjat falla.

Även september är nu gången. Kastanjerna ligger på plats under träden på Södra Promenaden, redo att plockas. En i vardera lomman lär gardera mot krämpor, men inte mot årstidsväxling och annalkande vinter. Så oktober, snälla du, bli vid, skynda inte förbi. Passa inte på att smita iväg medan jag sitter här på min kammare som en långhårig tonårstjej och lyssnar på Lana Del Rey.

Snålblåsten och det ymniga regnandet får mina spellistor i -music att svämma över. Den med Del Rey har av en slump börjat ta in en våg av artister som mest förenas av begynnelsebokstaven D, så den får heta det: Mest D. Den innehåller Dead Moon, Dopplereffekt, Dimmu Borgir och Doris Day. Och som om det inte vore nog; David Sylvain, Dirty Beaches, och Danny Kaye. En udda och spretig mix kanske, men den funkar för mig.

Hösten är kommen, men det ska sägas att jag hörde koltrasten i allén på Kungsgatan så sent som för en vecka sedan. En mildare kväll bland alla de kylslagna. Ingen vind. Bara stegen och fågelsången. Inte utan patetik uppmanade jag mig själv att beakta denna rymd, att lagra den inför vintern. En ljuv pocket of time – precis så dök orden upp! Som en käck replik ur en 40-talsfilm med ärtiga Sickan Karlsson eller den jazzigare Alice Babs.

Nu väntar klart en annan väderkarta. Rimfrost en morgon. Isigt lövprassel. Nervösa, huttrande knarkare i klunga framför toaletten i Rörsjöparken. Under ett par år hade jag istället en liten flock blodvarma rådjur nära in på husknuten. De stod med ångande andedräkt just utanför mitt sovrumsfönster. Jag hyrde 2 rum och kök i huvudbyggnaden på ett vackert gammalt gods på landet. Det ägdes av en känd adelssläkt. De var stroppiga och levde helt i sin egen värld, men huset låg naturskönt och den stora trädgården kan jag sakna. Den var mer som en park. Det kändes friare att spänna långbågen där. Att stå på altanen och skjuta pilar i träd. Nu för tiden blir det inte så mycket bågskytte, men det händer att jag vill ställa mig i trappen och sätta en pil i grannens dörr. Hon har en så väldigt gäll och skrikig röst, och hennes särbo är en besvärlig typ, märker jag när han är på besök. Ni vet, jag hör dem jiddra genom den tunna väggen mellan mitt vardagsrum och hennes kök.

Apropå väderläget. SVT’s unge Väder-Nils blev ju yr och fick svårt att andas i direktsändning 2017. Förmodligen någon form av stressreaktion. Jag skulle tippa på en akut glitch i det sympatiska nervsystemet eftersom han verkar vara så snäll. Han fick tiotusentals krya på dig-hälsningar på sociala medier efter den händelsen. Nu är han ju sedan länge fit for fight igen, och ikväll berättade han utan andningsproblem om snö i Västerbotten, och att stormbyar är på väg in över Sydsverige. Hans skånska har en mjuk och behaglig ton, är oförställd och av en sort som jag känner igen från min barndom. Och visste ni att hans armar är fyllda av tatueringar? Det trodde man inte. SVT’s klädkod skjorta och kavaj döljer dem väl när han är i rutan. Man visst fattar man att folk gillar Nils.. Han är så mild och vänlig, denne SVT’s goda herde som ska lotsa oss genom novembermörkret – når alt lys er svunnet hen. Och vilken jävla bra Dimmu Borgir-låt det där är förresten..