När man går längs med långa Amagerbrogade passeras man av snabbcyklande köpenhamnsbor i en strid ström. Danskarna är glada i sin cyklar, och dansk tv eldar på intresset genom att varje sommar direktsända Tour de France. Alla etapper och lite till. Under de tre veckorna som loppet pågår stiger antalet tighta (oavsett kroppshydda) cykeltrikåer i stadsbilden, må ni tro. Och även hastigheten på cykelbanorna ökar markant – ja så pass att t.o.m. framflygande elcyklister under perioden blir förbikörda av intensivt pedaltrampande racer-wannabees.
När jag är i Köpenhamn promenerar jag hellre än cyklar. Det tar ca 45 minuter att gå ner till vimlet på Købmagergade från Amager/Sundby. Idag fick jag plussa på med en dryg halvtimme för att jag stannade till på Th. Sørensen för ett smørrebröd och en kopp kaffe. Jag gick sedan genom city, upp till Nørreport och vidare in en bit på Nørrebro innan jag vände. En ordentlig tur, och upplivande – för köpenhamnskorna är flörtiga, mer så än malmöitiskorna. Jag är nog inte oäven heller – om jag har en bra dag, vilket jag nästan alltid har när jag är här. Idag tog jag speciellt med mig en kvarstannande blick på Dronning Louises bro och ett spjuveraktigt leende vid Christianshavns torv. Vad sådant kan förgylla en promenix!
Sedan kom jag att tänka på hur annorlunda min promenad i Malmö kändes häromveckan. Jag var trött och känslig. Hade sovit illa, liksom mer dvala än sömn, och flydde snart in på ett café och pustade ut. Hoppades på att inte möta några bekanta, eller någon som jag ville göra ett gott intryck på. Det är klart lite tråkigt att vara nödd och tvungen att gömma sig för att inte dräneras på ork, men ibland har man inget val. Och några flirtiga blickar var det inte tal om att varken ge eller ta emot den här dagen. Inga gäckande små stopp i tiden. Snarare log gamla män med käpp milt och medlidsamt mot mig – som om de kände igen sig, mindes sina egna år där jag nu har mina.
I vissa lägen kan jag vara riktigt bra på att dra ner på mitt uttryck och min personlighet. Ser det som en god förmåga. Att svälja sin rikedom. Stänga ner butiken, och självfallet motsatsen – men håll med om att det ju också är lite av en konst, om än ibland oönskad, att lyckas reducera sitt naturligt öppna jag till en morbid korsning av bister saltstod, ung blyg viol och gnisslande gammal järngrind på fygande sandslätt, i typ Utah. Visar man den sidan för folk brukar det snart bli tydligt vem som är att räkna med.. Så skiljs agnarna från vetet, hoho.
.. Jag pratade om det med några kompisar häromdagen – när ens mångfacetterade jag får stryka på foten, när ens nyanser glider över mot grått och man inte på topp. Hur det då är en gemensam sak att kunna identifiera varandras tillgångar. Och så kom vi att tala om att det i bekantskapskretsen i regel är de fattiga och sjuka som är mest empatiska och har bäst gehör inför andras finare toner. De mer välbärgade vännerna kommer inte upp i samma nivå där (det fanns som väl är ett par undantag). Det verkar helt enkelt vara så att de med mest pengar på banken tycks minst benägna att rymma andra. Nu är det kanske inte direkt någon hemlighet att rika personer är mer ogina än fattiga, men skulle du ändå tveka om sambandet så finns det numera forskning härom. Så inte fan är det den välbeställde som visar dig intresse eller lägger huvudet på sned och frågar dig hur det är, i alla fall inte med någon större innerlighet.
 |
| Arkitekten Gottlieb Bindesbøll (1800–1856) ritade Bertel Thorvaldsens museum beläget mitt i Köpenhamn, helt nära Christiansborg. |
Danmarks äldsta museibyggnad stod färdig år 1848, fyra år efter Bertel Thorvaldsens död. Som en överdådig och monumental gravkammare, en ockragul cigarrlåda i kolossalformat, ett torrlagt romerskt bad fyllt av skulptören själv, hans liv och gärning. Jag travade runt som bäst här under mitten av 1980-talet och trettio år senare är allt är sig likt. Den sirliga antikiserade ornamentiken. Golvens säregna och färgstinna mosaik som jag fortfarande känner en ambivalens inför – reaktionsspannet går från charmant till förfärligt. Vissa golvytor påminner om datorgrafik ifrån 1980- och tidigt 90-tal, vilket känns lite bisarrt men är ganska fint. Takutsmyckningarnas virrvarr av kulörer bildar en outhärdlig spräcklighet, i ett folkloristiskt färginferno a’la Dalarna.. Man måste inte tycka om detta, men platsen betyder något för mig, så jag kapitulerar. Vackra är däremot de koncentrerade sträckorna av koboltblått. Korridorer och salar. Akustiken och stillheten i rummet. De små celliknande utställningsytorna. Det här är ett museum där arkitekt och konstnär tävlar om besökarens gunst. På sin dödsbädd ska också Thorvaldsen efter att ha fått se ett par av de färdigmålade taken utbrustit: ”Det bliver Bindesbølls og ikke mitt museum!”. Men all hans verk är där. Objekt efter objekt. De idealiserade skulpturerna i gips och vitaste marmor, som finare gamla vänner: Amor och Psyche. Ganymedes med Jupiters örn. Jason med det gyllene skinnet. Lord Jesus med sina apostlar i Kristusgalleriet. Judas ensam i sitt hörn. De tre Gratierna med sin lustfyllda lek runt Amors pil. Hebe och den dansande unga flickan med sin vippande fot. De många relieferna. Nedan den lille Amor som orädd har lagt sin båge runt halsen på underjordens trehövdade väktarhund Cerberus, och med eldgaffeln lutad mot sin axel är han redo för strid och markerar kärlekens makt, även i mörkerrike.
Vit välformulerad sten, vänlig och mild som en andakt i svenska kyrkan. En föråldrad och stum nyklassicism som på något underligt vis harmonierade väl med tidsandan och de nya strömningarna under 1980-talet. På museet kunde man fly stadens larm en stund, Eller kanske fundera över det nya som lockade utanför museiväggarna. Där hade det nämligen börjat röra på sig. Informationsflödena tog form och ökade i styrka. Modernitetens alla attribut bildade nya tecken i en strid ström av ändlösa kopplingar. Det simulerade började forma en egen kropp. Media och teknologi mötte dikt och konst, och även bland tinnar och torn i Köpenhamn utmanades gamla värden av en begynnande immaterialitet. En massiv och förförande yta, utan egentlig mening. Som nattklubben U-MATIC i källarbunkern på Vestergade med sin långa betongbar – väggarnas streckneon i orange och lila, konturerna av kroppar i rörelse bakom transparenta plastskynken. Videoscreenen och de staplade tv-monitorerna. Synthväven och trummaskinens pumpande. Det experimentella ljudlandskapet och bildernas ständiga växling. Ett nytt underlag, en ny spelyta, och dikterna i anteckningsblocket som ett koppel nällade jakthundar i Köpenhamnsnatten. Minns de långa nätterna och morgonens likgiltiga ljus. Upprepningen av en rutin. Ett och samma café. En och samma beställning. Sort kaffe, sort guld – och ett smörrebröd. Och på andra sidan kanalen stoltserade Bertel Thorvaldsens gamla museum i morgonsol. Det fanns något gynnsamt därinne – ett husrum för dikten, för reflektionen, för tankarna om det som varit, och det som ville bli. Och kanske framträdde livsfarten, den nerviga och otåliga tidsandan extra tydligt i kontrasten mot provocerande konservativ marmorsten. Fokuserade konststudenter satt runt om i bygget och tecknade av skulpturer, interiörer – och jag skrev diktrader som översatta till danska kunde te sig ungefär så här:
Kun fra det yderste rum / kommer lyset / der ger billedet liv / død / og opstandelse / i en endeløs række. / lysreklamer i neon / udefra gaden / afspejles violet / som blålig kød / i marmoroverfladens hvide.
Det finns vissa förhållningsregler runt sådant här. Man får absolut inte resa till Kina eller andra länder för att shoppa, det betraktas som fusk, och det är ju heller ingen sport om man använder sig av webben. Nej, när det kommer till genuina pingisartefakter bör de hittas live på loppmarknader. Därför tar det oftast en mansålder att bygga upp en samling. Hittar man två trevliga saker under ett decennium – ja då är det en mycket god skörd. I all ära vackra gamla stommar och charmiga kinesiska gummikonvulut med felstavad engelska, men det är de sköna och originella tingen som är mest åtråvärda – som den här kinesiska brickan som jag hittade på loppis i Folkets park i Malmö för snart 20 år sedan. Min initiala reaktion när jag fick syn på den var att jag hallucinerade, att jag hade passerat gränsen för när ett extremt pingisintresse slår över i psykisk sjukdom. Jag menar.. rosenblomster i bukett med fladdrande sidenband och små pennskaftsracketar dansande på en bård av nätrutor! Ett osannolikt motiv, men bra sött, eller hur?
Och diskhanddukarna nedan återfanns på en lantloppis i St Olof på Österlen hösten 2001 – och används nu bara när jag har finfrämmande. Affektionsvärdet är självfallet skyhögt, och hade de här tingen berövats mig av någon illvillig person så hade jag sökt upp och gjort processen kort med banditen.
Mer om bordtennis hittar du på pingisposter.wordpress.com
L O G G F I G U R 