Stadsmissionens café på Moderna Museet

Moderna Museet – välförskansat bakom sitt perforerade metallskal i knallorange – har Skånes Stadsmission tagit över caféverksamheten efter att Njutbar lämnade. En god idé, tänkte man först – billigare och mindre fancy, om inte annat. Stadsmissionärerna körde igång i juni och det började som väntat ganska spartanskt med kaffe, chokladbollar och någon tonfisk- och räkmacka på menyn. Lite i den stilen. Det knepiga är att det under sommarens gång blivit alltmer spartanskt, ja torftigt rentav. Besökare frågar lite osäkert om caféet är stängt när de ser det skrala utbudet. Moderna Museet attraherar en hel del kaffe- och sötsugna sommarturister, och en del är av dem är hungriga – så det är förstås olyckligt det här. Halvtomma kylhyllor under glasdisk är dåligt ögongodis. Bad business helt enkelt. Interiörmässigt har det inte hänt något omvälvande heller. Stadsmissionen har inte satt sin prägel på stället alls – jo, man har placerat ett par hängkrukor i taket, med lite grönt i, innerst i lokalen. Kanske någon kudde på en sittbänk, thats it. Att göra cafédelen mer koselig och inbjudande borde vara en smal sak och ligga i allas intresse. Museipersonalen i entrén har antagligen larmat om situationen för häromveckan fick jag från första parkett se Iris Müller-Westermann – chefen för Moderna – göra en kort visit nere i den trötta serveringen. Hon verkade klart bekymrad när hon frågade tjejen bakom disken om hur det stod till i caféet: ”Det ser tomt ut på hyllorna här”, påpekade hon rätt strävt. Och tjejen, som av allt att döma var vikarie och inte riktigt visste vem det var hon pratade med, ursäktade tillståndet med ett ”flera av de ordinarie anställda är på semester just nu”. När Müller-Westermann förklarade att hon var chef för hela bygget, och sa att det var viktigt att även caféverksamheten fungerade väl – så lovade vikarien genast att ta upp saken med sina överordnade. Det verkar alltså vara dålig kommunikation mellan parterna. Vi får hoppas att den blir bättre. Stadsmissionen har att steppa upp en smula, men vem vet – sedan jag var där sist kan det ju ha hänt saker.. Man kanske ska bege sig dit i helgen och undersöka hur det har gått? Jag har nog faktiskt inget bättre för mig. Man vill att det blir bra därborta på Moderna. Känns angeläget att följa utvecklingen, och jag måste medge att cafésituationen engagerar och intresserar mig bra mycket mer än de nuvarande utställningarna.

 

Samlade Thomsen och Sagor för barn över 18 år

Var inne om bokhandeln Arnold Busck på Købmagergade i Köpenhamn och kom ut med ”Samlede Thomsen” som var på rea för 189 kr. Har länge suktat efter den här snygga boxen med Søren Ulriks dikter och essäer.

Och i ett antikvariat på Amagerbrogade såg jag i skyltfönstret en dansk utgåva av Tage Danielssons  novellsamling Sagor för barn över 18 år. Danskarna har valt att låta inledningssnovellen sätta boktiteln. Sagan om busschaufören som tänkte att va fanDet är också den jag minns som kuligast, jämte Sagan om den högfärdiga oxfilén.

Tomt kyrkorum med ljudvågor

Sankt Nikolaj Kirke invid Strøget i Köpenhamn har i ett par decennier fungerat som konsthall. Jag brukar titta in i den när jag är i Byen. Det var länge sedan den här gamla kyrkan hade bänkar, predikstol och dopfunt – och när japanske konstnären/musikern Ryoji Ikedas ljudinstallation A (tonen) fyller lokalen är kyrkorummet fullständigt blåst. Det finns inga avdelande väggar eller annan utställningsgarnityr. Bara de vita granna valvbågarna och en takhöjd på tolv meter. Och så sex högtalare som avger ljudvågor i tonen A med frekvensen 440Hz – den ton som vi bl.a. stämmer våra pluror med enligt västerländskt stämordning. Jag läser att tonen har definierats lite olika genom århundradena. Tonen på Händels stämgaffel från år 1751 hade exempelvis frekvensen 444,5HZ medan Steinway & Sons 1879 började stämma pianon i frekvensen 454,7HZ. Sådant får man veta om man tittar i det informationsblahablahad som man får i handen av konsthallpersonalen när man går in.

Utställningen heter Japanese Connections och har tillkommit med anledning av 150-årsjubileet för de diplomatiska förbindelserna mellan Japan og Danmark. Brukar vara lite gäsp-varning på den typen av intiativ, men här funkar det. Utställningen presenterar fem japanska konstnärer och konstnärsgrupperingar som alla arbetar med ljud, video och performance. De övriga verken huseras i tornbygggnaden. Jag missar det mesta av dem, för jag kommer just före stängningsdags, men hinner få tio minuter i kyrkans huvud- och sidoskepp där Ikedas ljudinstallation ligger i luften fram till den 6 augusti.

Det är behagliga tio minuter. För är det så att man har tinnitus är Nikolaj Kirke helt rätt plats att befinna sig på just nu. Den här tonen (kammartonen kallad) är nämligen inte riktningsbestämd utan fyller hela rummet på ett mjukt, men likväl dominerande vis – vilket maskerade min tinnitus-ton bra. Ljudet förändras också efter hur man rör sig och det är svårt att avgöra varifrån det kommer. Får nästan känslan av att det skapas inuti mitt eget huvud – som en välstämd och beskedlig tinnitus på modesta 440HZ snarare än den högpitchiga djävulens orkester som är det enda jag har gemensamt med Björn Ranelid.

Ryoji Ikeda på Apple Music


 

Floss

Floss på Larsbjørnstræde förändras inte. Ser exakt likadant ut som under 80-talet och är precis lika laidback och coolt, helt utan föresats att försöka vara det. Ingen duktighet här inte. Inget fjantigt ölbreweri för folk med gimmickskägg och bekräftelsebehov. Floss drar ungefär samma klientel som då – bara nya generationer jämte äldre som fortfarande går hit. I baren sitter stammis 60-plus och pratar med en lugn, men sluddrig och stupfull man i 40-årsåldern. Ungt par med angel bites och septum kysser varandra girigt på barstolarna bredvid. En bit bort ensamsittande kvinna i 50-årsåldern framför urgammal laptop. Hon kedjeröker och har en snyggt sliten läderjacka. Tre män sitter var för sig i lokalen och en av dem är jag. Ung man läser i bok. Oborstad tysk backpacker med ryggsäck och sunkig mossgrön manchesterkavaj gluttar på sin iPhone. Sidan om mig ett yngre sällskap – två piger och två fyrer. Jag misstänker att de är elever på Københavns författarskola för de pratar om både den nuvarande rektorn Jeppe Brixvold och Poul Borum, poesinestorn som var en av grundarna av skolan. Sedan börjar de babbla intensivt och alldeles för högljutt om dikter och olika danska kulturjournalister som de ogillar. Där någonstans kommer jag att tänka på två rader av en ung Malmöpoetissa som jag läste på Kastratet häromdagen:

”Poeter ska inte umgås i flock, då blir de avskyvärda. Framförallt ska de hålla käften.”

På vift i København

Sommaren blir plötsligt varm i Köpenhamn. Tidigare idag svalkade jag mig med en kall coke på Studenter Caféens gård på Købmagergade. Där satt några gamla jazzdiggare, ett par turister och små grupper av studenter av det ordentliga och duktiga slaget – hela och rena på alla sätt. Artur Tuznik Trio spelade. Tuznik en polsk jazzpianist baserad i Köpenhamn. Inget jag sökte upp, men ramlade på. Lätt neddroppande pianotoner. Basisten vagt snirklande. Trummis med ett viskande, nästan tyst anslag. Tillsammans en oregelbunden och fri figur. Så er der Jazzfestival i byen!

Miljöer. Människor. Välgörande att se nytt. Noterade att lådcyklarna som fraktar barnen i Köpenhamn även körs av föräldrar med utländskt ursprung. Det känns sympatiskt. Det har jag då aldrig sett i Malmö. Ännu mindre i rena vita Lund. Kan ju ha att göra med att originalet tillverkas i den gamla fristaden på Christianshavn och därför har större spridning. Hemmavid är det mer bland unga akademikerföräldrar som ”Christianiabikes” blivit very poppis.