Indianbok

I fjol vid den här tiden var det indiansommar och exceptionellt varmt. Jag och min son låg på Kämpingestranden i Höllviken den 29 september. Jag simmade i havet. Han låg på stranden och läste. Vi vinkade ibland. Som för att trygga varandra. Han har alltid haft en oro för att jag ska drunkna när jag är i vatten.

Jag är rätt säker på att det beror på en dramatisk kantring med kanot i Rönne å, 1992, när han var 6 år gammal. Vi missbedömde kraften i strömmen och tappade kontrollen över vår kanadensare som ställde sig på tvären mot en stor stenbumling mitt i forsen. Den vattenfylldes på ett ögonblick och kilades fast av trycket. Vi föll handlöst i plurret. Som väl är hade vi surrat fast ryggsäckar och tält, men vi förlorade en del lösöre – en karta, några leksaksbilar, ett fiskespö.

Jag tog mig in till strandkanten med den lille i famnen. Satte honom i säkerhet på en vänligare sten. Sedan vadade jag ut igen för att få loss kanoten, men rådde inte på den. I stället slant jag med fötterna mot bottnen och miste balansen i forsen. Drog in en kallsup när huvudet hamnade under vattenytan. Han blev förstås jätterädd när jag plötsligt försvann framför hans ögon. Grät och vankade oroligt av och an på stenen. Han kunde ju inte göra något för att hjälpa. Pappa var i trubbel och sjönöd. Pappa kanske dör. Jag ropade till honom att det inte var någon fara. Försökte få mina sprattlande armar i luften att formas till en tryggare gest, en lugnande vink. Men det var lite svårt att få till medan jag stod och vippade som en skräckinjagande fågelskrämma i strömmen. Det måste ha sett fullständigt bisarrt ut.

Medtagna och blöta traskade vi med vår packning genom skogen. Terrängen var eländig. Mest sly och brännässlor som svedde vaderna röda. Efter en dryg halvtimmes promenad kom vi fram till en kohage omgärdad av kärr och sumpmarker. På andra sidan hagen siktade vi civilisation och människoboning – ett hus intill en ladugårdsbyggnad väckte hopp om räddning. Men först hade vi att ta oss igenom 200 meter kohage, och det var inga godmodiga kvigor som betade där inte, utan en hord stingsliga ungtjurar som krafsade hotfullt med klövarna i marken. Spänningen i att passera råmande nötkreatur av hankön. Som att besegra sista bossen i ett tv-spel, sa vi, och längtade hem till vårt Nintendo 8-bit i trygga villan. Sedan ålade vi oss in under staketet till hagen. Gick diskret men påpassligt framåt, redo att när som helst lägga benen på ryggen och lubba. Det kunde gått illa, men allt gick väl. Vi lyckades sicksacka oss förbi tjurarna utan större dramatik, och nådde snart fram till huset där hjälp väntade.

Mamman i familjen hade sett oss från köksfönstret och kom ut på gårdsplanen. Det var inte första gången de fick besök av kantrade kanotister, berättade hon. Familjen öppnade sina hjärtan, och sitt torkskåp för oss. Vi serverades smörgåsar med prickig korv i deras kök. Jag fick mig en kopp kaffe. Gossen min en kopp varm mjölkchoklad, en filt och plats i tv-soffan – lagom till Björnes Magasin. Det medförde läkning i expressfart för hans del. En trygg och vänlig bondefamilj på landet. Det var precis vad han behövde just då.

Jag själv återfick livsgnistan på ett annat och mer otippat sätt. Utmattningen efter paddelfadäsen kom att bytas ut mot en euforisk känsla som jag nu frestas att beskriva som glädjen över en framskjuten placering på Enduro-VM – ja, något ditåt, det korrelerar. Vi pratar fart och hästkrafter här. Upprymdhet över styre med gashandtag. I familjens garage stod nämligen två crossmotorcyklar. Båda 250 kubik. Den ena, en svart Honda, var pappans. Den andra tillhörde deras 18-årige son. Det var en rödvit Yamaha. Båda fyrtaktare.

Pappan frågade mig om jag hade kört motorcykel någon gång. Han frågade inte om jag hade mc-körkort. Den distinktionen gjorde mig förväntansfull. Jag hade i ärlighetens namn bara galopperat och kört moppe tidigare, men det sa jag inget om. Snarare påstod jag motsatsen, att erfarenhet fanns, och det var ju inte så värst sant. Men det kunde inte hjälpas. Det var en gammal barndomsdröm att få köra motocross. Jag blev infernaliskt nällad. Han föreslog att vi skulle köra ner till ån och försöka få loss kanoten. Han på Honda. Jag på Yamaha. Pojken inombords jublade när vi rullade ut maskinerna på gårdplanen. Jag minns hur direkt motorcykeln svarade när jag gav gas med handleden. Vi kom snabbt upp i hastighet på grusvägen utanför huset och jag kände mig underligt nog helt bekväm i denna främmande sadel. Sedan friheten i att köra stående med fötterna på fotpinnarna genom skogen. Ducka under grenar. Jag lyckades sprätta iväg uppför en brant full av stenar och stubbar, klättrade över ett plockepinn av gamla trädstammar fällda av storm. Hanterade att bromsa in och stå stilla utan att behöva sätta ner fötterna i marken. Parerade för jämvikt med hjälp av styret och överkroppen. Fick maskinen i position inför hinder. Hittade precis rätt ögonblick för acceleration. Jag var besynnerligt vass på att köra motocross. Tveklöst talangfull. Jag menar – jag hade inte kört moppe sedan jag var tolv och nu trakterade jag en 250-kubikare med glans. Måste ha haft med adrenalinpåslaget att göra. Hade någon stuckit till mig en trumpet hade jag förmodligen spelat upp till dans. Allting kändes möjligt och medgörligt – utom att sätta sig i en rank paddelbåt igen.. Men i rank jävla paddelbåt skulle jag snart sitta. För med gemensamma krafter hjälptes pappan och jag åt att bända loss kanoten från stenbumlingen i ån. Det tog sin lilla tid, men lät sig göras. Den hade fått en buckla i skrovet, men var annars intakt och fullt brukbar. Familjen erbjöd oss att övernatta hos dem, men vi bestämde oss för att fortsätta kanotturen samma kväll. Vi var ju indianer. Min son var Cherokee och jag var Arapaho. Och som sådana ger man inte upp hur som helst. Vi blev skjutsade ner till ån på varsin motorcykel, vilket junior tyckte var spännande. Sedan tackade vi för all hjälp, hoppade i vår aluminiumkanot och vinkade goodbye.

Rönne å ringlar fram mellan Ringsjön och Skälderviken och har sin vackraste sträckning mellan Stockamöllan och Forsmöllan. Riktiga indianvatten. Man passerar också fina Herrevadskloster där en övernattningsplats finns. Ungefär när vi paddlade förbi klostret vill jag minnas att jag oförhappandes började nynna på Erasure’s version av ABBA’s Lay All Your Love On Me – av alla låtar här i världen. Kanske för att den spelades nonstop på MTV den sommaren, men troligen också för att Andy Bell och Vince Clark i den småjönsiga videon flyger fram genom skogslandskapet på gyllene crossmotorcyklar i guldsprayade skinnställ (se video nedan).

Nå, vi slog läger när det började skymma. Reste vårt tält på en gräsplätt mellan två björkar invid ån. Det var gott att krypa ner i sovsäckarna efter alla strapatser. Lilleman slocknade bums. Jag låg vaken en bra stund. Just före insomnandet bjöd min utmattade hjärna på några bildstormar av mer svårsmält slag. Pre-sömn. Hypnagoga bilder. Som hallucinationer. I första medvetandesänkan ryckte jag till av bilden av min son som stod och skakade av rädsla på stenen i strandkanten. I nästa bjöds jag på kaotiska och makabra havsscener. Fördämningar som brast. Vågbrytare under vatten. Guppande laternor runt likfyllda gummibåtar. Fartyg med slagsida. Det är underligt hur intensiva erfarenheter tycks bearbetas bäst av att sättas i skruv och förvridas ytterligare. Inte sällan på ett starkt och ångestfullt sätt. Som om medvetandet har en masochistisk intention som inte låter dig få den vila du behöver, utan snarare försöker jaga livet ur dig! Och i en drömsekvens morgonen därpå var hjärnan redo att ta sig an min motocrosskörning. Jag återupplevde förloppet, men med en mörkare twist: Jag körde bedrövligt. Hade inte styr på Yamahan alls, slirade omkull i en lerig stigning och hade svårt att komma på fötter och resa motorcykeln igen.

När jag vaknade föreföll allt overkligt och obehagligt. Drömmen, jovars – men framförallt hur osannolikt väl jag hade manövrerat 250-kubikaren i verkligheten. Att mina skills inte visste några gränser. Upplevelsen kändes kusligt unik, rentav demonisk. Så den morgonen var det riktigt skönt att sätta sig tillrätta i kanoten. Klar och vaken i solen. Paddla sig fri från spöken. Med en pigg och glad liten kämpe i fören.

 

 

Lite motorsport och en Mustang Mamba

Den klart dominerande sporten för mig när jag var liten var givetvis bordtennis. Ja, den är ju rätt tongivande fortfarande. Det kommer aldrig att förändras. Pingisen är en livslång passion. Men det fanns annat. Som många andra pojkar var jag mycket förtjust i motorsport. Över hela linjen. Både motorcykel- och bilsport. Och periodvis bortom all sans. Jag tittade på det mesta. Rally-VM följde jag noga, liksom varje år det klassiska 24-timmarsloppet Le Mans, och så Formel 1-cirkusen förstås. Hemma på pojkrummet i Staffanstorp klädde jag väggarna med planscher. Pop, rock och motorsport. Sparks och The Sweet samsades med Formel 1-stjärnorna Emerson Fittipaldi och Niki Lauda. Jag hade också en stor affisch på artisten Gary Glitter i lädermundering👌, hoho. Och en på Ronnie Petterson i sin svarta Lotus 🖤. Jag minns fortfarande med sorg i bröstet hans ödesdigra krasch efter starten på Monzabanan i Italien 1978. Statstelevisionen direktsände det olycksaliga loppet.

Ibland cyklade jag och mina lekkamrater ner till ”Crossabanan” – en utomhusanläggning för motocross med både läktare och klubbstuga. Det var magiskt att stå och titta på hur förarna hoppade över gupp, krängde i kurvor och axade på raksträckorna, hur de stegrade och stylade. Jag studerade dem grundligt, dagdrömde om att en vacker dag få köra själv, kanske med en egen maskin, gärna en Kawasaki. Förmodligen grundlades mitt intresse för cross redan när jag som parvel cyklade på de små vilda stigarna i Prästaparken. Vi var igång där året om, i alla väder. Arrangerade små tävlingar. Hade med oss saft och kakor som vi åt mellan heaten. Jag var rätt bra och vann för det mesta. Sedan visade ju tv-sporten rätt mycket motorsport under 70-talet. På mc-sidan var enduro och roadracing mina favoritdiscipliner, men även isracing och speedway kunde jag sitta och se heat efter heat av. Jag höll på Indianerna i speedway. Ibland Rospiggarna. Och Masarna i isracing. Min egen erfarenhet av motorburna tvåhjulingar var däremot ringa, kom bara att sträcka sig till en liten blå Mustang Mamba som min far köpte begagnad på annons. Jag var 12-år när jag fick den, och eftersom jag var minderårig körde jag bara med den på landet, när vi var i farmors sommarstuga. Där for jag fram som en vettvilling, kors och tvärs över de polisfria smågatorna i Hofterup. När jag var tretton hade motorintresset börjat avta. Det fanns för mycket konkurrens. Jag började åka skateboard. Spela gitarr. Hann med en sväng i fältbiologerna också, sedan kom punken och svepte bort det mesta.

 

Kasper Bjerre – Svovl

Mer litteratur med appar i. Efter läsningen av Isabelle Ståhls ”Just nu är jag här” får jag en eftermiddag på Köpenhamns Hovedbibliotek syn på Kasper Bjerres diktsamling ”Svovl” (Svavel), utgiven hösten 2016. Jag sätter mig i caféet på entréplan (kaffe och en fransk chokladfylld frukostgiffel) och läser den i ett svep, från pärm till pärm. Bjerre skildrar liksom Ståhl en storswipande person som använder sig av dejtingappar – och här är det självbiografiskt. Med utgångspunkt i ett relationsuppbrott beskriver Bjerre i ”Svovl” hur han under ett par sommarmånader beväpnar sig till tänderna med Tinder – och med systerappen Happn. Det rör sig om en tvångsmässig upptagenhet, en besatt jakt på mänsklig kontakt, och ett missbruksliknande beroende av den dopaminkick som varje ny matchning utlöser. Apparna dikterar tempot som är högt. Även språket rör sig snabbt, jagar febrilt fram över sidorna. Långdikten Bjerre använder sig av lämpar sig väl för att återge hans smått kaotiska tillstånd. Således rumlar vi snart runt med författaren i en digital soppa av skärmmeddelanden, tillfälliga fysiska kontakter och bakfulla uppvaknanden i främmande lägenheter i Köpenhamn:

”jeg vågner på Frederiksberg
hun er nøgen og hedder ikke noget
jeg er for smadret til at komme
hun griner selvom det ikke er sjovt
bagefter snakker hun kun om sin hovedpine
jeg pisser min kropsvægt i pis på toilettet
hun sover heldigvis da jeg kommer tilbage
jeg finder ting: mine bukser, min jakke
hendes brystvorter stirrer på mig
mens jeg går ud i køkkenet
vandet strømmer slapt fra hanen
min tunge smager af betændelse
hun bor åbenbart i stuen
træerne er dumt granne at se på i gården
der ligger en stak reklamer på bordet
jeg bladrer den igennem
der er intet med hendes navn på
min telefon er plettet af røde ikoner
jeg har to nye matches
Viola er 28 og 6 kilometer væk
Signe er 29 og mindre end en kilometer væk”

Berättelsen löper på intensivt och direkt utan någon djupare andhämtning. Vi får oss till livs både detaljrika och bagatellartade beskrivningar av Bjerres storstads- och internetvardag. Det är lättsmält och underhållande, och inte sällan blir det vitsigt i en avmätt ton som hade funkat finemang på Twitter:

”Wikipedia påstår at der findes cirka 15OO forskellige kaktusarter
blomsterhandleren på Lyongade har ikke en eneste af dem”

Och tillvarons hopplöshet och tomhet går inte att ta miste på:

”jeg swiper til højre til højre
jeg tror jeg husker hvordan man spiser frokost
kniv-gaffel-kniv
jeg sidder bag min skærm til klokken er nok
jeg køber tandborste og Colgate i REMA IOOO
jeg mødes med Stig på Portvinsbaren
jeg har tøj til to dage i tasken
jeg tror jeg husker hvordan man bliver fuld
jeg checker ind på Grand Hotel
jeg presser panden mod det kolde vindue på værelset:
telefonskærmen som et åbent sår i mørket
jeg tror jeg husker hvordan man græder
notifikationerne flyder ud
rød-rød-rød
på Vesterbrogade går folk i alle retninger
jeg fatter ikke hvordan de gør”

Mitt i all flyktbenägen villervalla blir det ibland dråpligt, ganska plumpt och mycket mänskligt:

”jeg overvejer om man kan gå i Lidl i morgenkåbe
Mor ringer og spørger om jeg nu også har tid
til at tage den lidt med ro
jeg siger jaja
jeg flytter tomme flasker fra bord til pose
på Happn skal du trykke på de røde hjerter
under pigerne du har lyst til at kneppe
hvis de også trykker på hjertet under dig
kan du skrive til dem
det er Rasmus der har vist mig app’en
han siger den fungerer mega godt
mor siger at jeg skal huske at spise multivitaminpiller
at de er billige i Netto lige nu
jeg siger jaja
jeg trykker på alle hjerterne”

”Svovl” är Kasper Bjerres andra diktsamling. Han debuterade 2011 med boken ”Trådløs” som även den uppehöll sig vid teknologi och digital kommunikation sammanflätad med mellanmänskliga förehavanden. Till vardags – när denna storskäggiga 31-åring inte skriver dikter – driver han tillsammans med en vän marketing- och brandingföretaget Salvador.

Tomokazu Harimoto

Han är allt ett fenomen, den 14-årige supergossen Tomokazu Harimoto. Han är yngst och skriker högst av alla efter varje vunnen poäng. Det enda man kan vara helt säker på här i världen är att Harimoto kommer att vråla sig igenom målbrottet. Och att alla rekord kommer att slås. Han betar av dem efterhand. Det finns gott om tid för ungfröet från Nippon att förverkliga sina pingisdrömmar.


Som 11-åring gick han till final i Safirs internationella i Örebro. Slog bl.a. ut Jens Lundkvist och den dåvarande afrikanske mästaren Omar Assar. Sedan dess har det hänt massor och i år har det skjutit fart på allvar. Han nådde final i Indian Open i februari och i början av juni gick han som yngste spelare någonsin 
(13 år) till kvartsfinal i ett världsmästerskap. För en vecka sedan tog han hem Czech Open. och blev därmed den yngste (14 år och 61 dagar) att vinna en World Tour tävling. Den 36-årige världssjuan Timo Boll besegrades med 4-2 i finalen. 

Det är en njutning att se Harimoto i aktion. Han spelar rent, enkelt, och smart. Använder hela bordet, väljer så självklart den lurigaste och mest optimala placeringen i bollväxlingarna. Och hans säkerhet.. Den ruggigt vassa backhandsidan. Attackens snabbhet. Den tidiga träffen. Servarna som bygger upp för andra- och tredjebollsattack. Och det dominanta forehandtrycket. Har ni sett hur han tar hand om de stackare som hamnar i ballongplock mot honom? Inget halvdant exekverande där inte, men skoningslöst och effektivt. Och det underbara blockeringsspelet, trycket, känslan – ett välsignat offensivt försvar. Manufactured in Japan. Sprängfyllt av kvalitet. Blockeringskonsten har verkligen blivit ett signum för de japanska spelarna. Det har unge Harimoto gemensamt med bl. a. Kenta Matsudaira och Koki Niwa.

Tomokazu Harimoto har under de senaste månaderna positionerat sig som Japans starkaste spelare. Han slog ut världssexan Jun Mizutani i VM (4-1) och därefter världsnian Koki Niwa (4-0) i China Open. Och han har besegrat ett koppel av andra toppspelare. Vad ska man säga? Det är fullständigt mind-blowing att bevittna hans framfart på den internationella pingisscenen. Vi får se vad som kommer att ske när han matchat runt ett par varv till mot de bästa. Kanske lär de sig att handskas med honom, läsa hans skillade linjer över bordet bättre.

Tänk, alla år han har kvar.. Om tio år är han bara 24. Hur bra kan han bli? Hur länge till står toppkineserna pall mot honom? Och hur ser hans spel ut när han är fyllda 30? Spelar han ens fortfarande då? Genombrott av en sådan här prematur art kan säkert vara knepiga att hantera. Klarar hans kropp och psyke påfrestningen? Kommer han att bli mätt på framgångar? Vem vet, han kanske struntar i alltihop redan i 20-års åldern, lägger racket på hyllan. Skaffar flickvän, lägenhet och börjar plugga istället – hemma i universitetsstaden Sendai (i prefekturen Miyagi, 30 mil norr om Tokyo). Eller så stagnerar han en smula, lägger sig tillrätta bland de tio-femton främsta i världen – når som de andra japanerna inte ända fram, lyckas inte riktigt rå på kineserna. Eller så fortsätter det att gå som tåget och han blir världsmästare om något år. Slår sin idol Fan Zhendong i VM-finalen. Sedan vinner han OS-guld i Tokyo 2020 och blir så småningom en pingislegend, kanske legendernas legend med den längsta och mest framgångsrika karriär världen skådat. Man kan bara spekulera. Man vet inte hur det kommer att te sig. Ingen har sett något sådant här förut. Den spelskickligheten vid så unga år. Det är helt unikt.


Mer bordtennis på pingisposter.wordpress.com

William S. Burroughs i den Indre By

På Galleri Tom Christoffersen i Köpenhamn hittar man just nu en liten samling verk av William S. Burroughs. Alster från 1982-96, hans sista period i livet. Teckningar, spraymålningar och collage, bl.a. några av hans s.k. shotgun paintings. Burroughs gillade ju skjutvapen och sköt på det mesta, men under de senare åren mest på diverse ting och material, bl.a. t-shirts. Utställningen pågår till den 9/9 och är väl värd at se. Galleriet ligger på Skindergade 5, en tvärgata till Købmagergade i den Indre By.