Liu Shiwen

Liu Shiwen har varit med ett tag, men är bara 26 år gammal. Hon kom tidigt in i hetluften, redan som 16-17-åring. Så med toppkinesisk måttstock mätt har hon faktiskt börjat bli lite till åren – och bakom henne jagar ett koppel av intressanta yngre spelare. Hon är fortfarande fruktansvärt bra, men i VM-singel vill det sig inte. Allt annat har hon vunnit flera gånger om. Nästan. OS har hon inte haft tillträde till. Där har Li Xiaoxia och Ding Ning lagt beslag på de ynka två kvalificeringsplatserna som varje nation har i singelspelet. Så var det i London 2012 och så var det i Rio 2016. Det gångna VM i Düsseldorf var inget supermisslyckande för Liu Shiwens del. Det blev en bronspeng. Ytterligare en sådan till samlingen. Och hon vann ju faktiskt guld tillsammans med Ding Ning i dubbel.

Men det är ju det ännu uteblivna singelguldet hon vill åt. Den här gången var det Zhu Yuling som stod i vägen. Deras semifinal var tät. Liu Shiwen vände ett 4-10 underläge i första set till setvinst 12-10 och hade sedan 2-1 och 3-2 i set innan Zhu Yuling vann det jämna sjätte setet. Ett helt felfritt spel krävdes för Yulings misstag blev allt färre. Sånt tröttar. Urladdning. Tapp. Och omladdning. I det avgörande sjunde sprang Yuling iväg till en ointaglig 9-1 ledning efter en vanvettig duell i början av setet. Någonstans där fick VM-drömmen vingar och flög sin kos för Liu Shiwen. Hon orkade inte stå emot mentalt. Slutsetet skrevs till 11- 5 för Zhu Yuling som därmed tog sig till sin allra första VM-final. Liu Shiwen såg klart besviken ut. Sammanbiten. Hon är förstås värd ett bättre VM-öde efter all ruggig pingis hon presterat genom åren.

Om vi tittar tillbaka på hennes placeringshistorik i VM-singel. Hon knep sin första bronsmedalj som 17-åring i Yokohama 2009. Hon följde upp med ännu ett brons 2011 i Rotterdam. Det blev ett silver i Paris 2013. Likaså i Suzhou 2015 – och så då en ny bronsmedalj i år. I damdubbel har det gått bättre: Silver tillsammans med väninnan och ärkerivalen Ding Ning i Paris 2013. Guld i par med Zhu Yuling i Suzhou 2015 Och så guldet tillsammans med Ding Ning i Düsseldorf för ett par veckor sedan. Från 2009 och framåt har Liu Shiwen nog fasen varit rankad etta i världen under ett par år – om man räknar ihop alla månader som hon haft förstaplatsen. 2016 var hon världsetta sex månader i sträck, från januari till september. Därefter var hon klistrad vid andra platsen efter Ding Ning t. o. m. januari 2017.

Hon har bara någon enstaka gång varit utanför topp-tre under de senaste åren. Men i slutet av förra hände något. Hon blev suspenderad av det kinesiska förbundet och försvann helt från rankingen från februari t. o. m. april. Headcoach Kong Linghui uttryckte med tråkig ton något om orsaken till avstängningen. Det handlade tydligen om en ”Improper withdrawal from the women’s World Cup.” och så var det något om en ”lätt förkylning” som inte borde ha fått hindra henne att spela. Ansåg man. Må så vara. Tror fan att pressen på de kinesiska spelarna blir för stor ibland. Det är rätt konstigt att man inte ser fler fullt utblommade nervsammanbrott. Man får hoppas på att de har god stab av psykoterapeuter tillhanda. Nåväl – avstängningen hävdes efter ett par månader och i maj var hon också tillbaka på rankingen igen – som tvåa i världen efter Ding Ning. Under tiden hade hon hunnit med att smaska hem The Marvellous 12 hemma i Kina Hon gick fram som en slåttermaskin – gjorde 11-0 i matcher – och blev som första dam kvalificerad till VM i Tyskland.

OS i Tokyo 2020 känns avlägset, och det är väl nästan orealistiskt att Liu Shiwen ska kunna stå upp mot alla nya kinesiskor som mycket snart kommer att utmana på allvar. Tiden talar för dem. Not so much för Liu Shiwen. Å andra sidan – det krävs fortfarande helgjutna insatser för att besegra henne. Frågan är om hon klarar av att hitta motivation. Och om hon får förtroendet från coacherna. Hur som helst så lär det bli en brutal jakt på de åtråvärda biljetterna till OS. Jag var småkritisk mot hennes utveckling för ett par år sedan, men jag tycker att det gått i rätt riktning de senaste, säg två. Hon har förbättrat sin rörelse i djupled, vässat sin förmåga att växla mellan skruv och tempo – och klarar av att bemöta ett varierat spel bättre än vad hon gjorde tidigare. Till det kommer hennes erfarenhet. På minussidan lite skadeproblem och att det finns en del gamla ”glitches” som kan visa sig när hon blir pressad. Och en viss mental slitenhet. Det där singelguldet som inte händer hade förstås inneburit en omedelbar revitalisering. Men istället alltså fortsatt motvind för Liu Shiwen. Och jag håller inte det för omöjligt att hon har fått sömnproblem. Ständiga uppvaknanden efter mardrömmar om en skrattande Ding Ning badandes i guldmedaljer..



Roland Barthes om pappas bil

Dagens bilar och dagens joggingskor har en slags vulgär svulstighet gemensam. Joggingskon har kanske slimmats något de senaste åren, men looken är densamma – rätt ful. Bildesigners liksom sportskotillverkare verkar bl.a. hämta inspiration och uttryck från den japanska mangan. På den asiatiska småbilsmarknaden dominerar Pokémonestetiken. Och den har fått fäste även i Europa och USA. Det snedställda strecket, den ilsknare linjen i lamp- och blinkerstrakten är norm. Det gör att bilarna liksom ser förbannade ut. Aggressiva rentav.
Det är lätt att glömma att våra fyrhjulta vänner inte alltid sett så arga ut. När jag växte upp hade vi i min familj två bilar. Min mors charmiga Renault 10 Major och pappas Citroën DS (på franska utläses ”DS” som déesse, gudinna) som i Sverige fick det mindre pompösa, men inte alls missvisande smeknamnet ”paddan”. Men det var allt en snygg padda. I essäsamlingen Mythologies av Roland Barthes från 1957 läser man följande i en betraktelse av dåtidens bilpark i allmänhet och Citroën DS i synnerhet.

”I think that cars today are almost the exact equivalent of the great Gothic cathedrals: I mean the supreme creation of an era, conceived with passion by unknown artists, and consumed in image if not in usage by a whole population which appropriates them as a purely magical object. It is obvious that the new Citroen has fallen from the sky inasmuch as it appears at first sight as a superlative object .. We must not forget that an object is the best messenger of a world above that of nature: one can easily see in an object at once a perfection and an absence of origin, a closure and a brilliance, a transformation of life into matter (matter is much more magical than life), and in a word a silence which belongs to the realm of fairy-tales. The D.S. – the ”Goddess” – has all the features (or at least the public is unanimous in attributing them to it at first sight) of one of those objects from another universe which have supplied fuel for the neomania of the eighteenth century and that of our own science-fiction: the Deesse is first and foremost a new Nautilus.
This is why it excites interest less by its substance than by the junction of its components. It is well known that smoothness is always an attribute of perfection because its opposite reveals a technical and typically human operation of assembling: Christ’s robe was seamless, just as the airships of science-fiction are made of unbroken metal. The DS 19 has no pretensions about being as smooth as cake-icing, although its general shape is very rounded; yet it is the dove-tailing of its sections which interest the public most: one keenly fingers the edges of the windows, one feels along the wide rubber grooves which link the back window to its metal surround. There are in the D.S. the beginnings of a new phenomenology of assembling, as if one progressed from a world where elements are welded to a world where they are juxtaposed and hold together by sole virtue of their wondrous shape, which of course is meant to prepare one for the idea of a more benign Nature. As for the material itself, it is certain that it promotes a taste for lightness in its magical sense. There is a return to a certain degree of streamlining, new, however, since it is less bulky, less incisive, more relaxed than that which one found in the first periods of this fashion. Speed here is expressed by less aggressive, less athletic signs, as if it were evolving from a primitive to a classical form. This spiritualization can be seen in the extent, the quality and the material of the glass-work. The Deesse is obviously the exaltation of glass, and pressed metal is only a support for it. 

Here, the glass surfaces are not windows, openings pierced in a dark shell; they are vast walls of air and space, with the curvature, the spread and the brilliance of soap-bubbles, the hard thinness of a substance more entomological than mineral (the Citroen emblem with its arrows, has in fact become a winged emblem, as if one was proceeding from the category of propulsion to that of spontaneous motion, from that of the engine to that of the organism). We are therefore dealing here with a humanized art, and it is possible that the Deesse marks a change in the mythology of cars. Until now, the ultimate in cars belonged rather to the bestiary of power; here it becomes At once more spiritual and more object-like, and despite some concessions to neomania (such as the empty steering wheel), it is now more homely , more attuned to this sublimation of the utensil which one also finds in the design of contemporary household equipment. The dashboard looks more like the working surface of a modern kitchen than the control room of a factory; the slim panes of matt fluted metal, the small levers topped by a white ball, the very simple dials, the very discreetness of the nickel-work, all this signifies a kind of control exercised over motion rather than performance. One is obviously turning form an alchemy of speed to a relish in driving. The public, it seems, has admirably divined the novelty of the themes which are suggested to it. Responding at first to the neologism (a whole publicity campaign had kept it on the alert for years), it tries very quickly to fall back on a behaviour which indicates adjustment and a readiness to use (”You’ve got to get used to it ”). In the exhibition halls, the car on show is explored with an intense, amorous studiousness: it is the great tactile phase of discovery, the moment when visual wonder is about to receive the reasoned assault of touch (for touch is the most demystifying of all senses, unlike sight, which is the most magical). The bodywork, the lines of union are touched, the upholstery palpated, the seats tried, the doors caressed, the cushions fondled; before the wheel, one pretends to drive with one’s whole body. The object here is totally prostituted, appropriated: originating from the heaven of Metropolis , the Goddess is in a quarter of an hour mediatized, actualizing through this exorcism the very essence of petit-bourgeois advancement.”

Sarah Shook & The Disarmers

Sarah Shook & The Disarmers

För ett par år sedan hördes hon i Sarah Shook & the Devil som släppte minialbumet Seven. Det var inte alls pjåkigt – lyssna på låtarna Outlaw och Old Friend – vackert så det förslår (hittas även på Spotify). Vill minnas att jag bla föll för hennes vibrato, ja finns en touch av ett litet, liksom ”getlikt darr” i hennes röst ibland. Hennes nya band Sarah Shook & The Disarmers fick jag korn på häromdagen när jag petade ihop en spellista med Patsy Cline, Neko Case m.fl. Debutplattan Sidelong passar in bra i den med sin mix av traditionstrogen country, rock och americana. Själv karakteriserar hon sin musik som Outlaw country with punk – rock bent”. Det är en ganska välfunnen beskrivning. Hon upppger bl a Kelsey Waldon, Neko Case och Lydia Loveless som inspirationskällor, men befinner sig nog några grovkrossade grusvägar bortom dem, är mer opolerad, definitivt mer rebellisk och badass. Känns som att hon har mer gemensamt med t. ex. Hasil Adkins och Melissa Swingle.

Shook – på fotot ovan till höger inte helt olik en ung Jodie Foster – är född 1985 i Raleigh, New York, men har sedan ungdomsåren bott i North Carolina. Gifte sig som 19-åring, fick barn, en son, och skilde sig som 21-åring. Hon växte upp i en fundamentalistisk kristen familj där sekulär musik och rusdrycker inte var poppis, men har av allt att döma frigjort sig från sånt ortodoxt bråte. Låtarna på Sidelong är attitydstinna och dignar av whiskeyentusiasm. Finns inte tillstymmelse till textmässig avhållsamhet härvidlag. Låtmaterialet pendlar mellan steelballad, uptempo stomp och röjigare cowboyiana. Texterna små skrönor som förutom alkohol blandas upp med desperation och kärlekssorger. Enkelt, punkigt och elegant. Karaktär och mörkerkrisp utan att vara för fläskigt producerat. Sarah är bästa countrybönan around just nu, utan tvekan.

Hennes partner, 48-årige John Howie Jr, är trummis i det garvade bandet där tre av fem medlemmar är i 50-årsåldern. Sidelong släpptes i en mindre upplaga redan 2015, men för en vecka sedan var det dags för en nyutgivning som innebär större spridning då bandet har signat med Bloodshot records. Nedan spåren ”Heal MeNothin’ Feels Right But Doin Wrong och Keep the Fires Burnin”

 

Skateboard i Folkets Park

Nu hemmavid, men Valborgspromenad igår. Jag och sonen gick efter ett par varv på Mellersta kyrkogården till Folkets park där vi hamnade i skateboardtävling – Folkets Miniramp Jam 2017 i arrangemang av Bryggeriet. Vi fick se några skillade skatewitches, bl.a. Katja Uneborg från Stockholm som utöver att vara en jävel på skateboard också är biografägare på Bio Rio. Katja vann årets tävling före lundahoppet Mimmi Leckius. Undrar förresten om hon är släkt med hädangångne lundapoeten Ingmar Leckius (1928-2011)? Han som förutom att skriva dikt översatte bl. a. Henri Michaux till svenska. Det måste hon väl vara.

Men mer hjulbräda: Herrtävlingen bjöd på extraordinär skateboardåkning av framförallt Dannie Carlsen från Danmark som hade en ruggig känsla i sin åkning. Se honom här.

Tävlingsmomentet kan förvirra mig lite när det gäller skateboard. Den familjära känslan vid arrangemangen gör att känslan av ”motståndare” är minimal. Ja, mer än antagonister verkar de tävlande vara kompisar. Säg att någon sätter ett trick för allra första gången.. Det behöver inte vara top notch eller så himla superavancerat, men glädjen och uppskattningen går inte att ta miste på, varken hos publiken eller medtävlarna. Den här speciella generositeten man visar inför varandras prestationer är fin. Hur man stöttar och ger varandra support. Sedan förstås njutbart med de konstfärdigheter som de mest avancerade åkarna bjuder på. I båda fallen blir det liksom något annat än tävling och konkurrens. Mer konst, ett förfinat individuellt uttryck. I ett kollektiv där alla ges samma värde. Och som så ofta vid skateboardevenemang landar allt i en go anarkistisk atmosfär med bra musik i högtalarna. Så det var faktiskt som att dimpa ner i ett miniatyrparadis i den milda vårsolen i Folkets Park. På ett par timmars betryggande avstånd från kvällens hektiska och överbefolkade Valborgsfirande.