Kultur, Musik

Nattradio: Tiki Cha Cha Club

https://podomatic.com/embed/html5/episode/8404512?autoplay=false
När jag lyssnar till radiovärden Joe Woods wobblande röst i början av den här episoden så minns jag att min far låter precis så när han pratar i sömnen, just innan mardrömmen når sin kulmen och han i stället börjar yla som en präriehund. Kanske är det därför jag känner mig hemma i Tiki Cha Cha Club som sänds live på måndagar vid midnatt, men ju går att ta del av närhelst man vill. Det optimala är att sitta och lyssna på programmet under sömnlösa nätter, med en halvfylld cognacskupa eller en kopp varm mjölk till hands, eller dagtid när man blir trött på P1´s ständiga reprissändningar. Tiki Cha Cha Club är en lättlyssnad, men välvald mix av tacky exotica, tiki, jungle och lounge. Som en mer raffinerad mindfulness, en cocktail sprungen ur 1950-talet som drar vidare fram över 60-talet. Låtlistor läggs upp på programmets facebooksida. Woods använder sig av samma dramaturgiska mall i varje avsnitt, men varierar genom ett befriande ostyrigt ordflöde som väl tonar in hans Tiki-univers. Episoderna har lockande titlar och underrubriker som Clouds – Through the mist we heard the bells peeling, On a high Plateau – Someone left a cake outside the rain och nedan den senaste bevekande utgåvan: Ghost Town – More music from the haunted ballroom.
  
https://podomatic.com/embed/html5/episode/8418993?autoplay=false KBOO Community Radio
Arkiv över de senaste episoderna

 

Bordtennis, Film & Tv, Kultur, Sport

Anime, pingis och människoblivande

Idag är det den 6 april vilket betyder World Table Tennis Day som firas med event och engagemang på alla nivåer runt om i världen. Jag drar mitt strå till stacken genom att uppmärksamma en animerad tv-serie med pingistema (medveten om att jag härmed konserverar bilden av mig själv som bt-nörd och notorisk pingisevangelist).

Masaki Yuasa´s Ping Pong – The Animation (2014) är en underhållande coming of age berättelse om några individers livs- och pingisresor. Vi följer Makoto ”Smile” Tsukimoto, en innesluten och deppig 16-åring som mobbats under uppväxtåren. Han kallas ”Smile” för att han aldrig skrattar och ”Robot” för att han har svårt att visa känslor. ”Smile” är en skicklig defensivspelare med brillor (deff med glasögon får väl anses vara en bt-stereoptyp som ändå har en viss relevans!) vars segervilja ibland hindras av hans medkänsla inför sina motståndare – t. ex. när han spelar mot sin gode vän Yutaka ”Peco” Hoshino – som alltid funnits där som hans beskyddare, hjälpare och hjälte. ”Peco” är raka motsatsen till ”Smile” – en offensiv glappkäftande slarver och kaxig supertalang med naiv självbild och gott hjärta. Han dövar sitt oroliga sinne genom att tröstäta chokladkakor och sörpla läskeblask. Dessa båda ungfrön tränas av två kedjerökande åldringar i 70-årsåldern: Den kloka, men något sträva fru Tamura som förestår den pingis-dojo där de båda började spela som barn – och Joe “The Butterfly” Koizumi, som är en passionerad och tankfull tränare i Katase High School Team. De ärrade gamla coacherna har inte bara tigerkoll på sina adepters spel, men även deras själsrörelser, vänskap och inbördes rivalitet.

Narrativet vävs främst framåt genom ”Smile” och ”Pecos” utveckling som individer och spelare. ”Smile” förvandlas i takt med sina framgångar till en odräglig egoist medan ”Peco” åker på pumpen i en viktig match, tappar allt självförtroende och hamnar på dekis. Ställda inför svårigheter har båda rejäla livsresor att göra. Det finns ytterligare några tongivande karaktärer. En är kinesen Kong Wenge som har skickats/deporterats till Japan för att spela efter att ha förlorat sin plats i det kinesiska toppskiktet. Kong Wenge utstrålar en air av självförtroende som motsäger hans känslor av skam och förbittring över den degraderade positionen. En annan huvudfigur är Ryuichi ”The Dragon” Kazama – en stjärnspelare från det rivaliserande och mer resursstarka Team Kaio. Hans förhållningssätt till bordtennisen döljer ett smärtsamt förflutet. Hans far lärde honom att spela pingis med glädjen som drivkraft, men förutsättningarna ändrades när fadern dog. Sedan dess har Kazama varit drillad i en resultatinriktad verksamhet där förluster är förbjudna, och att visa sårbarhet och svaghet är en dödssynd. För den vuxne Kazama – som är kapten i Team Kaio – har präglingen haft en hög kostnad: Stjärnan är rädd för närhet, blir emellanåt försänkt i svår melankoli, drabbas av ångestattacker och kämpar med frågan om vem han spelar för, vem han egentligen är.

Karaktärerna kan initialt tyckas vara platta och klichéaktiga, men fördjupas snart. Storyn funkar och växer fram i en märklig mix av övertydlighet och ett lite styltigt, nästan hemlighetsfullt berättande. En del svårtydda personkopplingar tenderar att förvirra i den tempofyllda och hårt koncentrerade berättelsen, men tillför också ett visst mått av utmaning. Det finns flera goda anledningar att låta sig bevekas av Ping Pong – The Animation. Pingisreferenserna skildras trovärdigt, inte minst en del materialmässiga detaljer. Varje match har också sin egen emotionella och visuella värld och är underhållande i sig med tokexpressiva sekvenser och ett intensivt bildbombande. Den ymniga symboliken är kanske i mesta laget ibland, men den ingår i animepaketet och verkar vara ofrånkomlig i genren. Kärleken till sporten förmedlas med humor – som när en spelare tidigt i serien blir utslagen ur en tävling av den fullständigt överlägsna ”Smile”. Killen blir helt knäckt, slutar med pingisen och börjar resa runt i världen för att finna mening med livet igen. I sista avsnittet återkommer han hem. Sitter som en solbränd men olycklig backpacker i en stol på läktaren i pingisstadion och blir alldeles betagen av det vackra spelet. Han utbrister till sig själv, och till bordtennisen: Holy damned – I Do like this sport.. And I left you.. And wandered the world.. Searching for where I belonged.. But all this time.. The answer was You! Sedan gömmer han gråtande sitt ansikte bakom händerna och kikar vidare på matchen mellan fingrarna. Med tårarna strömmande nedför sina kinder kvider han fram: I’m So sorry, Table Tennis! My perfect Queen, will you foregive me? Can’t we just start over? I swear – I’ll never leave you again! 
Den största behållningen har man av de tre sista episoderna. När den stora turneringen – The Championship – ska avgöras förtätas dramat.  Protagonisterna utkämpar inte bara en kamp mot varandra men i hög grad också mot sig själva. Berättelsen kommer att handla om att utmana rädslor, läka sitt förflutna och landa på friskare plats i livet. Patetiken är omfattande, men inte utan giltighet. Mer än en speedad sportanime har vi plötsligt en livsklok historia om existentiell mognad. Mot slutet vässas bildspråket med symboliska partier och skissartade slowmotionsekvenser som förstärker upplevelsen av spelarnas inre kamp. Bäst skildrat är det i den storslagna semifinalen mellan ”Peco” och den plågade Ryuichi Kazuma där den senare genomgår en regelrätt katharsis och når försoning och frigörelse långt bortom frågan om vinst eller förlust. Och ”Peco” blir – trots sin ickeperfektion  – en karaktär som i sin rätt omedvetna strävan efter utveckling förmår förändra livet för de personer han möter på vägen. Visst kan det vara all pingis som en smula grumlar mitt kritiska öga när jag nu funderar över den här tv-serien, men jag måste gilla den nära nog terapeutiska kvaliteten som återfinns i storyn. Den får också en buddhistisk twist genom Kazamas slutliga ”upplysning” i semifinalens slutskede. Stjärnan är aggressivt segerstinn och vill vinna till varje pris, men det är ”Peco” som vinner eftersom han älskar själva handlingen att spela – och allt eftersom matchen fortgår lyckas han befria Kazama från sin bur, dra upp honom ur hans mörka källarvalv genom den högoktaniga bordtennis de skapar tillsammans. Den förlorade innebörden återfås. Meningen återskapas. Båda spelarna ges vingar. Kazamas tankemonolog under matchens slutskede säger det mesta:
All of my cells are singing out with joy. 
Faster they command me, faster! 

My concentration is a force shutting out the world.
As I speed up – reality around me slows to a crawl
Yet he (”Peco”) keeps learning and growing like a sponge.
 
I explode in to motion but I’m steadily being outpaced.
I feel myself being left behind.
Its becoming obvious who the better player is.
And yet I don’t feel anxious.
 
I’m striking with all I got,
Reacting with all I am. 
There is no time to be afraid.
 
This is as far as I go, hero (”Peco”).
My wings can´t take anymore.
Will you bring me to this place again?
 
I’ll get it now: All of my cells are singing out with joy.
I’m being outpaced, but don’t feel anxious.
There is no time to be afraid! 
There is no need to be afraid!
I like this place.. It’s glorious!


Ping Pong – The Animation – utsedd till ”Animation of the Year” vid Tokyo Anime Awards (2015) – bygger på Taiyo Matsumoto‘s mangaalbum Ping Pong (1996-97) som också blev långfilm (2002) i regi av Fumihiko Sori. Denne vann Best Director’ prize på Japanese Academy Awards för filmen, som var hans debut. Det måste ha varit ett dåligt år för japansk filmkonst för Ping Pong (the movie) är inte så jättebra. Däremot hamnar den här animerade tv-serien liksom seriealbumet mer rätt. Ping Pong – The Animation består av 11 episoder och hittas dubbad på engelska här. Vill man se den med originalspråk och engelsk text så ligger den på animeportalen Chrunchyroll, men då får man räkna med reklam stup i minuten om man inte pungar ut med ett premiumabonnemang på 79kr/månad.

World Table Tennis Day

Bordtennis, København, Kultur, Litteratur & Konst

Bland björnbär och eldrosor – Bodil Bech

Pingis kan så lätt övergå i poesi. Det är bara att lira jävligt bra – eller att upphöra spela och ta tåget till Köpenhamn! Snart sitter man vid ett cafébord och bläddrar i en gammal diktsamling som man nysande har lirkat fram ur hyllan på nåt dammigt antikvariat. Det er old school, for søren – jeg vet, men jeg kan lide det. Och det är mer sport än att kuska runt på antikvariat.net.

I erotiserade längtansdikter tar jaget form hos den danska poeten Bodil Bech (1889-1942). Hon bokdebuterade sent, 45 år gammal. Utgav in alles fem diktsamlingar mellan åren 1934-1941. Bech var inspirerad av Edith Södergran – som hon blev tipsad om av Gunnar Ekelöf under ett möte med diktaren i Stockholm. Hon beskriver händelsen i en egensinnig artikel om Södergran i Berlingskes söndagsmagasin 1941.

Vardag och konvention bryts mot det inre livets eld i Bechs dikter. Själsmörker och smärta lindras med religiösa utbrott och ett extatiskt besvärjande av tillvarons slutenhet. Främlingskapet, känslan att vara ”en gäst i en umild Verden” är där. Längtan efter himmel och transcendens, lösgörande från verklighetens bojor. Samtidigt möjligheterna i de givna livsvillkoren. Bejakandet av sexualiteten. Frigörelsen som flätas samman med hennes ivriga hänvändelse till gud jämte begäret till den älskade, till mannen. Går att problematisera, eller bara att se kärlek och hopp i jordbunden kropp. När det är som ljusast i Bodil Bechs diktning slår stillsamma vardagsrörelser ut i expressiva rader om glädje och lust – som i dikten ”I Sporvognen” från samlingen Granit og dugg, 1938:

I Sporvognen
Hvorfor er jeg mon så sært lykkelig?
Det er, som boede der to fugle
bag mine spændte bryster –
gylden sødme stiger og falder,
når jeg trækker vejret –
næsten pinefuld er denne ømme baeven –
mine fødder har lyst at slippe jorden,
og mine arme at ro op i himlene.

Jeg er således ingen almindelig dame –

Eller måske er jeg
yderst almindelig –
for sidder jeg ikke her
i sporvognen
og betaler konduktøren
og vender en rolig profil
mod vinduet?

Måske er der mangen en kvinde,
der også vender en rolig profil
mod vinduet
og er ligesså dybt lykkelig som jeg.
Sidder vi alle
med fugle bag brysterne
og med et skød, der bæver
som en ildrose?

Bodil Bech växte upp i en välbärgad landsortsmiljö på Midtfyn. Efter ett år på handelshögskolan skiftade hon spår och började studera piano vid ett musikkonservatorium i New York, där hon bodde i fem år tillsammans med första maken. Under sitt andra äktenskap, med en konsthistoriker, kom hon i kontakt med diktare och konstnärer i gruppen runt den tvärestetiska tidskriften Klingen i Köpenhamn. Under perioden började hon ägna sig alltmer åt skrivande. Hon publicerade texter i olika tidskrifter under 1920- och 30-talet och verkade även som översättare. Senare kom Bech att leva i ett längre samboförhållande med författaren Jens August Schade vars verk också dignade av erotik. Hennes fem diktsamlingar kom under de sista åren av hennes liv. Hon dog bara 53-år gammal efter en period av besvikelser och självförbrännande skapande. Målaren Elna Fonnesbech-Sandberg har karakteriserat Bech som “et dybt ulykkeligt menneske, hjertevarm og følsom. Hun mødte kun modgang i sit liv. Ustandselig blev hun kritiseret. Det gik hende forfærdelig nær”, vilket ju låter förskräckligt olyckligt. Bodil Bechs debutsamling Vi der ejer natten blev återutgiven på förlaget Bebop 2004. Ur den följande dikter:

Brombær
Sortgrønne Blade som Solen hopper i
min Ryg hviler mod et Stenhegn
blanke Brombær hænger over mit Hoved
dine bitte smaa Brystvorter er som sortebrune Brombær
en sort Slange rejser sig i Græsset
jeg nipper af de sortebrune Brombær

Røgelse
Jeg er Ildpigen
hør jeg beder

Gud Evighedskraft i hvem vi alle hviler
hjælp du min Ånd
vidtfavnende at lodde dybt og stige

Gud giv mig Kraft at lyse Vej for Mennesker
alle små Væsners store Søster vil jeg være
lad Dyrene komme til mig og Himlens vilde Fugle
Gud giv mig Lov at blive en Mands elskede Kvinde
min Favn er en sødmefyldt Grube rede til Elskeren
min Mund en bristet Rose
han der begærer mig sky som en Hjort fra Skovene
hans rene unge Vildskab lad den bestorme mig

Hør mine Bønner
jeg er jo Ildpigen Gud
Ild af din Ild

I Halvsøvne
Sommernat på Altanen
Kastanjens grønne Fingre spiller i Vinden
overflødig Latter rå fra Struben
slår op mod den blåsorte forundrede Himmel
Togene mumler over Skinnerne
den røde Søjle flimrer med stumme Dampe om sig
Løven vænder sig bag Søndermarken
Gud den underfulde sender mig Søvnen

 

Bordtennis, Lokalt, Sport

Pingis, pengar, lakritsstänger

Jag sätter mig på en bänk på Kungsgatan. Här sitter jag nu. Med ben över ben. Gulvita solstråk genom skimmelfärgad himmel, hyfsat milt, men det ska komma regn i eftermiddag. På bordtennisbordet av betong i korsningen till Ehrensvärdsgatan spelar ett gäng killar rundpingis. Det måste vara första rundan för året. Bordtennisen som vårritual. Spring i denna blåsiga pingishage som är omgärdad av buskar istället för Stigabarriärer. Jag borde gå dit och hålla hov. Eller utmana dem, föreslå spel om pengar rentav. Tänker skumma lokaler. Gangsterpingis. Sådant fanns för länge sedan, vi pratar 1930-40 tal. Stävjades hårt av svenska bordtennisförbundet. Folk stängdes av på livstid. Ett promenerande äldre par stannar till och tittar på spelet, folk gör ju det ibland för det ser så kul ut, speciellt rundpingisen. Killarna vid bordet är i trettioårsåldern och verkar väldigt taggade. Skägg, halsdukar och fladdrande kavajer. Det är hård konkurrens om finalplatserna. Kanske skulle också jag våga mig fram, etablera kontakt, fråga om jag kunde få slå några bollar, låna en extra racket. Det hade nog upplevts som lite kymigt, men de hade alldeles säkert bjudit in. Brukar lätt uppstå en stämning av att vilja vara bäst vid bordtennisbord. En utmanande ny skalp kan tas, och en spelare till gör rundan roligare. Dessutom är jag hel och ren och verkar trevlig. Jag tänker att jag spelar medvetet dåligt. Kanske med vänster hand för att göra det mer trovärdigt. Sedan föreslår jag den hårdaste vinnarskallen en tvekamp, ett set ”Ska vi spela om en tjuga?” – som jag förlorar, sedan kanske en femtiolapp eller en hundring som jag tar hem. ”Men frågan är om vi inte alla hellre ska satsa en slant, lägga i pott. Så kör vi en miniturnering, vad säger ni om det?” Efter tävlingen be dem byta ett mot ett annat, förslagsvis pingis mot squash. Vara herre på täppan med sedelbunt i hand. Gå med lätta steg och köpa gottis på Coop. En bukett lakritsstänger till någon speciell. En flaska vin, en låda Piggelin, eller bara ett par limpor Anthon Berg till kaffet vårt?

Poster med bordtennisinnehåll annars mer på pingisposter.wordpress.com

 
Kultur, Musik

L.A. Witch

158D82A1-2C4F-4C90-989F-1A83FE14E60E

L.A. Witch blev bestulna på sina instrument i Bristol, precis i början av sin pågående Europaturné. Men fick snabb ekonomisk stöttning genom en insamling via Facebook, och musiker och arrangörer har under turnévägen bistått bandet med instrument och utrustning. I helgen var de i Malmö, på Grand – där klubben Too Cute To Puke hade fest – och trion spelade så att ståltrappan utmed fasaden skakade.

L.A. Witch är en lo-fi akt som lirar släpig vägstrykargarage uppblandat med några nypor psychpunk och americana. Det har de gjort sedan 2012 och de gör det suveränt. När man läser om vad som skrivs om bandet så förstår man varför man springer iväg för att se dem:

“L.A. Witch stir up images of Gun Club ‘Fire Of Love’ era and early X… yet at the same time are something entirely their own.” eller “Imagine Kim Deal influenced by Nirvana (rather than the other way around)”.

Vi har alltså här ha att göra med en ung trio som hittat sitt spår, har något att uttrycka och gör det av nödvändighet. Debutalbumet kommer till sommaren, tidigare har de släppt låtar på vinyl och kassett. L.A Witch består av skateboardåkerskan– och polaroidfantasten Sade Sanches (gitarr/sång), Irita Pai (bas/keyboard) som föredrar tysk impressionism – samt trummisen Ellie English som säger sig ha ägnat stora delar av sin barndom åt att leka Pippi Långstrump.

”Haunting” från en solig utomhusspelning 2013. Under låtens inledande 45 sekunder hinner The Shaggs, Johnny Thunders och The Cramps swischa förbi i huvudet.

”Brian”, live 2016

”Heart Of Darkness”, officiell video 2014