Lokalt

Promenaden idag

Promenaden idag tog mig via mellersta kyrkogården till St Knuts torg och så längs Amiralsgatan ner mot city. Vek av höger ner mot Caroli. Blev sugen på firre och gick till Miyagis därinne. Beställde en 16 bitars Shiro och slog mig ner vid ett bord. Man sitter lite avskärmat invid väggen där, bakom disken liksom, och det kan ju vara skönt ibland, ähum.. rätt ofta, öh.. alltid. Sedan tog jag en vända till Stadsmissionen på Kvarngatan, såg en snygg spegel som de ville ha 280 kr för. Då får man muttra. Ok, 60-tal, men inget jättejättespeciellt. Dessutom är väl 70 och 80-talet mer i ropet nu? Samma spegel hade kostat runt hundringen på Erikshjälpen eller Sopstationen. Tråkigt och blir allt vanligare på Stadsmissionen. Att de saltar. Att de inte har koll. De har höjt sina priser på mackor och sallader med 20-25 kr också. Från en dag till en annan. Som ett direktiv från unga pigga helt nytillsatta arbetsgruppen from hell. Tidigare betalade man runt en femtiolapp. Nu 70 spänn för en macka med typ tonfisk, kapris. Inga trashankar som har råd med det. Många av dem har också slutat att gå dit rapporterar personal med hjärta. Dystert även för den fikasugne: En påplussad femma över hela kaklinjen. Upprörande när det finns tvåkronor.

 

Kultur, Litteratur & Konst

Tavshed

smerten fra de umiddelbare ting,
såsom tavsheden fra mennesker i din
nærhed, hvis smerte medfører tavshed,
medfører yderligere tavshed, og således
forgår närhetens glans, indtil enhver
fonetik er overflødig, idet de tavse tier
hinanden ihjel eller til døvhed og fravær.
(…)

*

ingenting begynder nu,
du stirrer ind i det med dit
indre røntgenblik, det begynder
virkelig, en svagt grålig skygge
lægger sig omkring ting og dyr
ved siden af den kendte blåsorte
og en summende klang af glemsel
omkring deres lyd, dine tanker
begynder at støje, uforklarligt:
det er ingenting, der kommer

*

Per Aage Brandt
Ur samlingen ”Elegi. Poesi”, 2013.

 

Sport, Sport övrigt, Zu Hause

Fußball mit den inneboenden

Tagit det lugnt hemmavid. Pastasallad med kräftstjärtar, ruccola, ägg, soltorkade tomater, persilja, vitlök, finhackat. Ett glas mjölk, och en kladdkaka (köpe) till efterätt. Tysken ville inte ha. Tysken är hälsosam. Men han drack kaffe och gjorde mig sällskap. Den unge mannen från Leer hyr in sig hos mig, och mest av allt tycker han om fotboll. Så nu får jag för mina synder. Jag som inte ens varit och sett Malmö FF spela. Häromdagen vann de Allsvenskan. Jaha. Oss emellan; det finns mer raffinerade sporter, men vad gör man? De är överallt, fotbollssupportrarna, nu t o m i min egen lägenhet.

Det finns egentligen bara ett fotbollslag vars resultat jag bryr mig om och det är engelska Ipswich Town, som jag började gilla när jag var typ sju år gammal. Ett slags vidskepligt intresse för laget har vuxit fram. Det vidskepliga består i en tro på att min välgång i tillvaron skulle ha något att göra med om Ipswich vinner eller ej. Förlorar de får jag uttöka mina säkerthetsmarginaler i vardagen annars kan saker komma att gå åt pipan helt. Vinner de kan jag slappna av och ha finfina dagar fram till nästa match. Tosigt, jag vet – att mitt väl och ve på något mystiskt vis skulle vara sammanlänkad med en sydostengelsk fotbollsklubb. Men likväl checkar jag varje vecka sidan 338 på Text-tv och ser hur det gått för dem. Det är samma thrill varje gång.

Jag har aldrig pratat så mycket fotboll som jag gör just nu. Min 23-årige innebonde har stenkoll på de europeiska ligorna och framförallt tyska Bundesliga. Våra fotbollsprat går ofta överstyr. Igår går stod spanska och portugisiska spelsystem på schemat och idag tyckte han att jag skulle ta en titt på SC Freiburgs tränare Christian Streich som ofta väljer att prata om helt andra saker än fußball på sina presskonferenser.

Lokalt

Alla helgons dag på Östra kyrkogården

Jag gillar att köra in på Östra kyrkogården i Malmö via infarten på Scheelegatan, passera den klossiga blomsterkioskens råa betong och i sakta mak ratta vidare genom allén där man också parkerar. Men idag tog vi buss 6 från Värnhem. Sallerupsgatan fram. Ett par hållplatser bara. Kvickt gick det. Kyrkogården blir egentligen mer överskådlig när man kommer in från det här hållet. Man får ju gå ett par hundra meter till graven förstås, men det är en smal sak. Och där ligger hon, mor min, nedbäddad i mullen. På denna stora kyrkogård. Jag satte en ros. Tände ett gravljus. Och presenterade de personer jag var där tillsammans med. Annars hade jag inget vettigt att säga henne.

Vi promenerade bort till minneslunden i regnet sedan. Satte ljung. Stod där en stund under paraply och funderade på de som inte längre finns bland oss. Havet av ljus och blommor. Minneslunden är hänförande i kvällningen. När man kisar lätt med ögonen så framträder en illuminerad miniatyrstad under den gråtunga himlen.

Östra kyrkogården, vidsträckt, strikt och vacker med sina raka linjer och tjusiga kapell. Åsryggen som sträcker sig hela vägen längs med huvudstråket. Och så är det ju den där andra allén, spektakulär och centralt belägen på kyrkogården – europas längsta sammanympade och knuthamlade lindallé. 96 träd som har blivit ett. Dör ett så dör alla..

Några rader om kyrkogården och om Sigurd Lewerentz som ritat byggnaderna och planerade utformningen 1916-1969.