Dagens dans står Familjen Addams för. Familjen har ju alltid uppskattat en god svängom och verkar gilla turkiska darkwaveduon She Past Away som var i Malmö tidigare i år. Lilla fröken Wednesday som har talang efter mamma inleder med att stuffa tillsammans med Lurch som gör så gott han kan.
Nej, man tar sig liksom inte till Esbjerg, bara så där, över dagen.. Esbjerg ligger ju på Jylland, tre timmars tågresa från København, det är i mastigaste laget. Å andra sidan borde man verkligen resa dit för att få se guldkornen i Keld Helmer- Petersens bildskatt live. Men den köpenhamnske fotografens verk hänger på Phototek Esbjerg fram till den 3 April så det finns tid att fundera på saken. Och det går att se en hel del av hans bilder utan att resa iväg – för när urgammal Keld Helmer dog 2013 skänkte hans familj ca 22.000 foto, dia och negativ till Det Kongelige Bibliotek i Köpenhamn. Drygt 14.000 av dessa är nu digitaliserade och finns att glutta på här.
Keld Helmer-Petersen fick sin första kamera, en Leica, i studentpresent som 19-åring. Året var 1939 och han cyklade runt i Köpenhamn och fotograferade så det stod härliga till. Man ser i samlingarna hur han som ung och oskolad stannar upp inför vardagsmotiven, söker detaljer, linjer och abstraktion, skissar och letar efter sitt formspråk. Kompositionsmedvetenheten känns naturlig och intuitiv. Det rör sig en hel del om utkast och förstudier, långt ifrån allt är jättebra, men det är inte svårt att identifiera talang och känna av ett stort engagemang. Petersen kom att studera fotografi i Chicago, arbetade sedan som arkitekturfotograf i Danmark och undervisade på Kunstakademiets Arkitektskole. Första gången jag fick korn på hans fotokonst var under 80-talet på ett antikvariat i Köpenhamn; i Fragments Of A City (1960) – fotografier från Chicago med stadsattribut och skylines i siluett och svartvitt. Jag gillade den mycket, och minnet av konstfärdighet och konsekvens har stannat kvar. Vid en retrospektiv utställning i London 2006 berättade den då 86-årige dansken om sviten:
”Black and white came out of Chicago. There wasn’t very much color really–it was gray, like the outskirts of London. Then you had this fantastic number of fire escapes, water towers, wires all over the place, bridges, elevated railroads going through the city. Looking up, there’d be patches of light, wonderful patterns. There was always a bleak white sky in Chicago, pollution, of course. There was no problem getting contrast. So using contrasting fine-grain film and developing it, and printing on contrasting paper, you got something that immediately had to be black and white. Chicago, the fantastic skyline, that absolutely triggered me off — and ended up as the book Fragments of a City.”
Annars är Keld Helmer mest känd som färgpionjär. Ett verk som anses ha haft stor betydelse för det moderna färgfotot är 122 Colour Photographs (1948) som ”återupptäcktes” 2004, och kom att medföra hans sena, mer publika genombrott. I båda volymerna är motiv och detaljer vardagliga och lättidentifierade, men det är formerna och det abstrakta uttrycket som man fäster sig vid. De här fotografierna ligger inte i samlingarna på Det Kongelige Bibliotek, och bara enstaka bilder hittas på nätet. Som 88-åring (!) började Keld Helmer-Petersen experimentera med digitalt fotografi, fortfarande upptagen av arkitektoniska detaljer, grafiska linjer och mönster. Han fortsatte att ta bort mellantoner och skapade starkt kontrasterande bilder – som återknyter till uttrycket i Fragment Of The City – i bl a projektet Black Noise 2010. Det följdes upp av Back to black 2011 som var en fortsättning på hans kameralösa arbete, eller ”fotografiken”, som han kallade det. Samma år ställde han för första gången ut i Sverige, på Stockholms Fotoantikvariat. Han var då 91 år gammal. I samband med den utställningen intervjuades han i DN:
”– Efter att ha arbetat som fotograf i över 60 år kändes det trist och besvärligt att släpa på min Hasselbladare. Så jag fick idén att använda en dator och skanner i stället.
Han har fått hjälp att bearbeta bilderna i Photoshop av en tjugo år yngre vän, en tidigare elev från arkitektskolan i Köpenhamn där han undervisade i flera decennier.
– Datortekniken har så många kreativa möjligheter och det går kolossalt mycket snabbare än i mörkrummet. För mig är det en befrielse, en revolution!
”Fotografiken” har han skapat genom att klippa sönder gamla negativ. Han har också skannat in och bearbetat kalligrafiska teckningar och skräp han hittat på gatan, som döda spindlar.
– Spindeln blev en flott skulptur och när tuschet hade krackelerat på mina gamla teckningar blev det mycket mer intressant.
Keld Helmer Petersen berättar i förbifarten att han brukar gräla med en sonson som fotograferar med en gammal analog teknik.
– Den tiden är förbi, säger han osentimentalt.”
Bilderna på Det Kongelige Bibliotek är upplagda efter årtionde, i andra hand under ett stort antal olika projekt- och titelrubriker, som ligger utspridda över decennierna. Taggningen är inte fullständig och en sökning på exempelvis ”interiör” eller ”blomster”ger inte Keld Helmer-specifika söksvar utan generella, ur alla samlingar som det Kongelige har i sin ägo, vilket i och för sig kan bjuda på en och annan surpris. Det Kongelige är i ett pågående sorteringsarbete med Petersens bildskatt och den verkar förändras och få nya funktioner mest varje dag. Men gillar man läget, håller sig till den ordning som finns och har gott om tid så är det bara att börja botanisera i samlingen.
Ett urval av arkitektur och möbler som han fotograferade på uppdrag finns samlade på Danmarks konstbibliotek under rubriken Arkitekturfotografier.
Franska 60-tals ikonen Dani har vi lyssnat på tidigare och gör det gärna igen och igen. Ovan oemotståndliga Sans Astérisque som släpptes i december 1966. Fransyskan är även skådespelerska och har medverkat i ett fyrtiotal filmer och tv-serier, bl a i ett par filmer av François Truffaut – La Nuit Américaine från 1974 är kanske den mest kända. Efter flera år i det parisiska nattlivet kom Dani i slutet av 1970-talet att hamna i ett gediget drogmissbruk. Under 80-talet sadlade hon om från nattklubbsdiva till rosförsäljare efter att ha blivit inspirerad av en bekants överdådiga rosenträdgård. Hon öppnade chica blomsterhandeln Au nom de la rose i Paris, men affärerna tog aldrig riktigt fart och verksamheten fick läggas ner. I den här vevan lämnar hon också stad och rampljus för ett lugnare landsbygdsliv. Under slutet av 80- och början av 1990-talet dyker hon upp i ett par mindre filmroller, bl a i Claire Denis lysande J’ai pas sommeil 1993. Samma år släpper hon en platta som passerar förbi mer eller mindre obemärkt. Strax därefter mister hon på kort tid sin far, sin syster och sina barns pappa. Djup depression följer, och både musik- och skådespelargärning stannar av.
Först runt millenieskiftet får hon personligt och artistiskt fäste igen. År 2001 sjunger hon in Serge Gainsbourgs mörkstinna gamla kärlekssång Comme Un Boomerang – i duett med Etienne Idaho. 2003 gör hon bejublad comeback med plattan Tout Dépend Du Contexte. 2005 släpptes Laissez-moi rare som togs emot positivt och 2010 kom det Parischauvinistiska albumet Le Paris de Dani med idel lovsånger till staden – som går hem hos fransoserna, men kanske får oss andra att gäspa en aning. 2013 släppte hon en EP med fem skruvade elektroniska popvariationer av La Habanera/L’amour est un oiseau rebelle ur Carmen. I videon går hon omkring i hotellrum med rosentapeteserade väggar och delar ut kärleksrosor till olika par. Dani, som hunnit bli 71 år, har också ett intresse av japansk poesi och har läst in franska översättningar av kända haikudikter. Rosenhandeln har hon startat upp igen och nu går affärerna prima!
I videon till låten Un Etre Humain A Paris nedan kör hon runt i sin blanka bil i den lumierade Pariskvällen. Själva konceptet – att fara runt i fordon och lovsjunga städer – har vi sett andra gamla yeyefransyskor använda sig av. Jaqueline Taieb gjorde ju detsamma som nybliven pensionär i Amsterdam.
 |
| Kinesiska landslagscoachen Liu Guoliang, med adept Ma Long |
Man måste gilla coach Liu Guoliangs känsla för sina spelare. Hans närvaro och ömhet, förtroligheten han visar. Här petar han bort grums ur Ma Longs öga i setpaus. En annan specialitet han har är att gnugga Zhang Jikes öronsnibb, vilket kan vara av akupunktiva skäl, men ser kärt ut. Spelarna må vara effektiva och skoningslösa krigsmaskiner vid bordet – världmästare eller olympiska guldmedaljörer – men när de står framför hönspappa Liu Guoliang blir de trygga små gossar igen.
Mer bordtennis finner du på pingisposter.wordpress.com
Det nya caféet Kok & Bok på Malmö Stadsbibliotek har öppnat. Ganska anspråkslöst ställe, vilket jag gillar, men nja, det är inte helt lyckat ändå. Något med rummet. Inte stort nog. Det neutralmoderna möblemanget stör mig inte så mycket, men där är på tok för få en- och tvåmansplatser, inga alls faktiskt. Alla små bord är ihopsatta i grupper om fyra eller sex och några formationer med åtta platser. Och så ett par stora runda bord för arbetslaget eller den större familjen. I ett hörn står par fåtöljer runt ett mindre bord, trivsamt, avsides och just därför är platsen förstås upptagen. Inga tidskrifter eller tidningar i anslutning till caféet, men det går bra att hämta på respektive avdelning och ta med sig in att läsa. Det finns också en kulört lekhörna för barn. Det är ingen bra idé. Jo, kanske om lokalen hade varit dubbelt så stor. Vibrationerna i golvet känns när ungarna studsar runt.
Jaja, nog klagat. Nu finns det i alla fall ett café på Malmö Stadsbibliotek. Det har man väntat på sedan det förra slog igen för ett år sedan. En dagens lunch går på 89 kr 95 kr och serveras mellan kl 11:30 och 14:00. Billigast är bullen med skinka och/eller ost som kostar 29 kr. Jätteliten bulle, men matig. Kaffet kostar 25 kr och det ingår påtår. När jag betalar för min kopp tänker jag att en paket Zoégas kostade detsamma för bonuskunder på Hemköp i förra veckan, och att jag har massor av kaffe hemma. Jag köpte nämligen de för hushållet maximala tre. Borde ha fyllt en termos och tagit med mig hit idag, hålla bättre i penningarna. Jag hittar inte någon vettig sittplats så jag tar kaffet i plastmugg och går in i biblioteket i stället. Det är bra att man får lov att göra det.
Jag sätter mig i soffan på Lärcentrum/Medialab. Vid de stationära datorerna sitter folk som förmodligen inte har varken smartphone, surfplatta eller dator hemma. Det är här man kollar sin mail, pysslar med något projekt, bloggar, surfar, skriver ut saker. Ett bra rum. Här minskar man den digitala klassklyftan och bättrar på demokratin. Det anordnas träffar i grundläggande datorkunskap och man kan få hjälp med att skapa en e-postadress. Det finns kurser i digitalt skapande, en kodskola, verksamhet för nyanlända, en företagslots, och så kan man lära sig både tyska och engelska i passande språkgrupp. Stället sjuder av aktivitet. Men det är säkert också en tuff arbetsplats. Inte sällan hopar det sig för den vänliga och tillmötesgående mediepedagogen. Ständiga punktinsatser. Jag sitter där en dryg timme och under den tiden är hon ensam att styra skutan. Hon gör ett styvt jobb. Far fram och tillbaka, från den ena till den andra. Någon har svårt att logga in. En annan vill lära sig Facebook. En tredje säger att datorn har hängt sig. Hela tiden. Smått. Fragmentariska arbetsuppgifter. Bara korta pauser. Att vara minst två i personalstyrkan borde vara självklart här – annars osar det nog snart av utbrändhet. Jag avslutar mitt biblioteksbesök med att läsa danska Weekendavisen, skummar den femtioelfte artikeln om hädangångne Bowie – och så lånar jag en bok skriven av biskopen i Växjö Stift av alla människor på vår jord. Sedan är det dags att bege sig hemåt igen. Kärv kyla och snålblåst. Folk ser medtagna ut. Men dagarna i Malmö är vita och snön lyser upp eftermiddagsmörkret som man fortfarande kan gömma sig i.
L O G G F I G U R 