Barnens ö gillade jag, den hade något speciellt, och lite skruvat vad jag minns. Sedan var där ett par scener som känns mer problematiska idag, tänker på nakenscenerna med pojken. Beror på agendan hos Pollak. Nåt vi aldrig får veta. Men fan vet med den gubben. Hursomhelst – sedan har det gått utför med Kay Pollaks filmkonst. Han gör inga bra filmer längre och levererar dessutom odrägliga föreläsningar och böcker i genren personutveckling. Där rapar han upp precis alla av samtidens färdigfabricerade ”sanningar” om hur du kan lära att ”välja glädjen”, ”förändra ditt liv och dränka det i hav av ljus och egenkraft”. Jag tittar på material från ett par av hans föreläsningar på Youtube och förstår att detta är vad som händer när en cyniker drabbas av hysteri, eller kanske en hysteriker drabbas av cynism? Karlen är helt enkelt en fara för både sig själv och andra.
Nå, nu har Pollak släppt uppföljaren till pekoralen ”Såsom till himlen” och den heter – ”Så ock på jorden”. Läs Charlotte Wibergs kritik av nya filmen på FLM, Po Tidholms kritik av första filmen i DN och nedan sammanfattande utdrag ur artikel om Pollak och hanses världsbild skriven av John Sjögren i UNT häromdagen:
”I boken Att välja glädje, på vilken hans föreläsning till största del bygger, framträder en skriande simpel bild av människans valmöjligheter. Pollaks teori ser ut ungefär såhär: Varje situation i livet ställer människan inför ett val. Antingen kan hon med hjälp av positivt tänkande ta befälet över sitt liv och välja glädje. Eller blir hon ett offer, faller in i negativt vanetänkande och väljer därigenom olycka. Det är en svartvit antingen-eller-filosofi, helt utan nyanser. Att göra valet av glädje till en heltäckande livsstrategi är djupt problematiskt. För föräldern som just förlorat sitt barn, eller för barnet som utnyttjas av sin förälder, framstår uppmaningen att välja glädje mest som ett hån. När meningslöshetens svallvågor likt en tsunami slår in över våra liv är Pollaks livsfilosofi knappast det material man vill bygga sina skyddsvallar av.”
”Om man skulle koka ner budskapet i Såsom i himmelen till två enkla motton skulle de bli ”det finns ingen synd” och ”hitta din inre ton”. Pollak offrar synden, vars kärna är det egna och det kollektiva ansvaret, till förmån för det egna personliga projektet, den egna tonen. Egot framför medmänniskan. Faran med en sådan egocentrerad hållning är att man hamnar i ett tänkande som endast ser till det egna välmåendet och som saknar alla etiska implikationer.
När en bekant som varit på en av Pollaks föreläsningar skulle förklara för mig varför föreläsningen gjort ett så starkt intryck på honom sade han, med något närmast frireligiöst i blicken: ”Det var så befriande. Det handlade helt enkelt om vad jag kan göra i mitt liv för att jag ska bli lycklig”. Låter inte bara som populism, tänkte jag. Ännu värre, det låter som egoism.”
John Sjögren
L O G G F I G U R 