Det har gått utför med Kay Pollak

74F2DDC4-524E-4372-97C2-4727826ECC87

Barnens ö gillade jag, den hade något speciellt, och lite skruvat vad jag minns. Sedan var där ett par scener som känns mer problematiska idag, tänker på nakenscenerna med pojken. Beror på agendan hos Pollak. Nåt vi aldrig får veta. Men fan vet med den gubben. Hursomhelst – sedan har det gått utför med Kay Pollaks filmkonst. Han gör inga bra filmer längre och levererar dessutom odrägliga föreläsningar och böcker i genren personutveckling. Där rapar han upp precis alla av samtidens färdigfabricerade ”sanningar” om hur du kan lära att ”välja glädjen”, ”förändra ditt liv och dränka det i hav av ljus och egenkraft”. Jag tittar på material från ett par av hans föreläsningar på Youtube och förstår att detta är vad som händer när en cyniker drabbas av hysteri, eller kanske en hysteriker drabbas av cynism? Karlen är helt enkelt en fara för både sig själv och andra.

Nå, nu har Pollak släppt uppföljaren till pekoralen ”Såsom till himlen” och den heter – ”Så ock på jorden”. Läs Charlotte Wibergs kritik av nya filmen på FLM, Po Tidholms kritik av första filmen i DN och nedan sammanfattande utdrag ur artikel om Pollak och hanses världsbild skriven av John Sjögren i UNT häromdagen:

”I boken Att välja glädje, på vilken hans föreläsning till största del bygger, framträder en skriande simpel bild av människans valmöjligheter. Pollaks teori ser ut ungefär såhär: Varje situation i livet ställer människan inför ett val. Antingen kan hon med hjälp av positivt tänkande ta befälet över sitt liv och välja glädje. Eller blir hon ett offer, faller in i negativt vanetänkande och väljer därigenom olycka. Det är en svartvit antingen-eller-filosofi, helt utan nyanser. Att göra valet av glädje till en heltäckande livsstrategi är djupt problematiskt. För föräldern som just förlorat sitt barn, eller för barnet som utnyttjas av sin förälder, framstår uppmaningen att välja glädje mest som ett hån. När meningslöshetens svallvågor likt en tsunami slår in över våra liv är Pollaks livsfilosofi knappast det material man vill bygga sina skyddsvallar av.”

”Om man skulle koka ner budskapet i Såsom i himmelen till två enkla motton skulle de bli ”det finns ingen synd” och ”hitta din inre ton”. Pollak offrar synden, vars kärna är det egna och det kollektiva ansvaret, till förmån för det egna personliga projektet, den egna tonen. Egot framför medmänniskan. Faran med en sådan egocentrerad hållning är att man hamnar i ett tänkande som endast ser till det egna välmåendet och som saknar alla etiska implikationer.

När en bekant som varit på en av Pollaks föreläsningar skulle förklara för mig varför föreläsningen gjort ett så starkt intryck på honom sade han, med något närmast frireligiöst i blicken: ”Det var så befriande. Det handlade helt enkelt om vad jag kan göra i mitt liv för att jag ska bli lycklig”. Låter inte bara som populism, tänkte jag. Ännu värre, det låter som egoism.”

John Sjögren


Lata Mangeshkars kristallina sockergirlanger

86 år gammal och älskad och uppburen av folket. Lata Mangeshkar är den ojämförligt största playbacksångerskan i den indiska filmfabriken. På sin Facebooksida får hon på ett kick några hundratusen gillningar om hon så bara lägger upp en bild på när hon klappar sin hund. Konsertklippet ovan där hon efter förfrågan från publiken sjunger en liten bit av den gamla patriotiska sången ”Aye Mere Watan Ke Logo” (”O! the people of my country!”) visar hur oerhört älskad den här tanten är i Indien. Nedan hör man hennes starksockrade stämma i den kända hinduiska bhajanen ”Vaishnav Jan To Tene Kahiye Je” som även ska ha ingått i Mahatma Gandhis dagliga bönordning. Den handlar om det älskvärda och eftersträvansvärda i mentaliteten hos en Vaishnava (en Vishnutroende) vilket gestaltas i med stor tydlighet.. Nu har jag alltid varit svag för hinduisk Bhakti, för Vishnus nedstigningar, och inte minst för Krishnas sötma – därför tar jag utan att blinka till mig den här sedelärande ”ajabaja vänligheten”.

Vaishnava Jana To – av Narsinh Mehta (1414-1481), Vishnuivrande poet.

Call those people as Vaishnavas who,
Feel the pain of others,
Help those who are in misery,
But never let ego or conceit enter their mind.

Vaishnavas, respect the entire world,
Do not censure anyone,
Keep their words, actions and thoughts pure,
The mother of such a soul is blessed.
Vaishnavas see all equally, renounce greed and avarice,
Respect other woman as they respect their own mother,
Their tongue never utters false words,
Their hands would never touch the wealth of another.

Vaishnavas do not succumb to worldly attachments,
They are detached from worldly pleasures,
They are enticed by the name of God (Shri Ram),
All holy sites of pilgrimage are embodied within them.

Vaishnavas encompasses the absence of greed and deceit,
They have renounced all types of lust and anger,
The author of this poem (Narsinh) would be grateful to meet such a soul,
Whose virtue liberates their entire lineage.

 

This is England och After Laughter

Systerdottera! Hör upp! Nytt om This is England i brittiska media: ”This Is England ’90 now has an air date. The final chapter in the series will begin on Channel 4 on Sunday, September 13 at 9pm.”. Den trevliga nyheten får mig att börja nynna på Wendy Renes oemotståndliga After Laughter (comes tears) som spelas i sin helhet under en passage i TiE ’88. Många har gjort covers av den här pärlan – men alla förgäves. Wendy Rene’s (The Drapels) originala version är oöverträffad. Puh, vad den är bra.

I wrestlingringen

FABE0F83-1B91-44F3-9C08-3165EB4B7C35

Kan inte hjälpas – smilbanden upp en aning. En återkomst i wrestlingringen med fekalier, bröstmjölksprut och en el-ciggrökande Kim Gordon som livstrött manager. 6 år sedan Peaches släppte någon musik. 15 år sedan The Teaches of Peaches.

Frankofila pärlor 18: Monique Serf (Barbara) – Göttingen 1967

Franskjudiska Barbara’s kanske vackraste sång. En ljuvlighet i sorgeflor. Vill man kan man höra den smågripande historien om Göttingen i ljudklippet nedan.

“Soft, silky and confidential, her voice never rages like Piaf’s nor goes Gitane-blue like Jacques Brel’s, her patron. Her songs stroke the brow and disturb the unconscious. Like Mahler and Freud, she quotes a hint of nursery rhyme to evoke innocence and its corruption. Yet she is never harsh or cruel. Her greatest love – “ma plus belle histoire d’amour,” she would assure adoring audiences – “c’est vous,” her voice breaking on the last monosyllable. For Barbara, music was the element that bonds the lonely to the whole.” 

Norman Leberecht, brittisk kritiker

http://www.npr.org/player/embed/170385153/170385138