L O G G F I G U R

Burlövsbadet. Kille på 17-18 år drar av sig badbrallorna i duschrummet och under dessa bär han – kalsonger!? Sedan sveper han en handduk runt sig och stegar in i bastun. I vanliga fall hade jag sagt åt honom att man inte får springa runt i kalsingar på badhus, men nu är jag inte i läge för jag behöver i lugn och ro tänka mig förbi ett enerverande lock och en högfrekvent ton i mitt vänsteröra. Det slår mig att vi har simmat på samma bana i bassängen. Har han kanske kissat i vattnet också? Och ser han inte ut att vara lite bakom flötet? Jag kollar av hans blick, men den är vaken, normal. I omklädningsrummet noterar jag att han byter han om som man gör på stranden, d v s under/bakom handduk. Trenden med killar som badar med kalsonger och låter bli att duscha efter gympan ska ha blivit norm har jag hört från en bekant som är idrottslärare. Man verkar strunta i att man svettig skyndar från idrottslektionerna, skäms alltså så till den milda grad för sin kropp att man försöker befria beteendet från skam, med mer skam.

Jag sitter överst, på etage tre, i detta furuhelvete. Det gör kalsongkillen också. Nedanför oss en tunn, nästan genomskinlig äldre svensk herre, strax över sjuttio skulle jag tippa. En drygt 50-årig, lätt överviktig man från Balkan. Och en polack i trettioårsåldern med sin 5-årige son – de pratade i alla fall något som påminde om polska i omklädningsrummet. Vi är alla tysta. Att hälsa när man går in i en bastu är brukligt och god sed. Så det gjorde jag. Det gör med få undantag även representanterna från den gamla stammen – oldboysen, herrarna över 60 – oavsett nationalitet. Min 80-årige far, som jag ibland åker och simmar med i Trelleborg, är förresten mycket vänlig på badhus. Man märker att gubbarna uppskattar hans öppenhet och sociala ådra. Så det där har man med sig från honom, goda manners i sådana sammanhang – artig och trevlig på badhus! Och på hotell! Minns hans artiga morgonhälsning i frukostsalarna på hotellen när jag var barn, hans välartikulerade ”Mooorning!”. Jag tyckte att han var rätt pinsam då. Nu är jag precis likadan själv. 

Tillbaka till bastun. När polska pappan och pojken kom in så anpassade de sig direkt till tystnaden efter ett kort och lågmält ”hej” till oss andra. Vi svarade med likadana hummande små ”hej” –  ja alla utom kalsongkillen då, han förblev tyst och i stället forcerade han fram sitt bröst på ett märkvärdigt och onaturligt sätt samtidigt som han började kuttra som en duva. Nä-ä, det gjorde han inte alls.. Men det hade varit upplyftande, på ett absurdistiskt vis. Den lille pojken, som satt längst ner med sin far, viskade något till denne och sedan började de köra sten, sax och påse. De log och buffade till varandra mellan de kvicka duellerna, befann sig i ett kärt ordlöst samspel som fick mig att tänka på de starka band som uppstår mellan människor, inte minst mellan far och son, och hur våra relationer fördjupas genom livet, och så det sorgliga i att man måste skiljas från varandra till sist. I en hisnande och morbid tankeutflykt (för att vara i en bastu) föreställde jag mig sedan den polska pappans framtida död och jag såg hans son som vuxen – i tårar vid faderns dödsbädd, med hjärtat fullt av sorg, i minnen av de två tillsammans på badhuset i byn för en evighet sedan.. kanske deras sten sax och påse i bastuvärmen. Jag blev så pass rörd över associationen att jag tvingades höghastighetsblinka med ögonen. Blev varse mitt känsliga sinnelag. Insåg vilken muntergök jag kan vara och fick använda all min kraft för att häva ett skrattanfall.

Efter besöket på badhuset begav jag mig till närliggande Gallerian Burlöv Center för en dagens lunch. Under promenaden dit kom jag att tänka på hur det kändes att hålla min egen lille son i handen. Det är många år sedan nu, men vad jag gillade det. Hur man spatserade runt i världen så där tillsammans. Så härligt det var att vara pappa till en go liten pojk. En prima och underbar uppgift! Sedan tänkte jag att nu istället får hålla den lille pågen i mig själv i handen i stället. Så då gjorde jag det, och vi tågade tillsammans in i gallerian i någon form av slutgiltig psykoterapeutisk triumf.