Eftersom midsommarafton inte firas i Danmark så är det vissa år frestande att ta sig över sundet. I år är det ett sådant år. Så jag går med uppfällt paraply ner till Centralstationen för att lämna ett kylslaget Malmö. När jag anländer Köpenhamn vid 15-snåret möts jag av klart till halvklart och en betydligt behagligare temperatur. Jag öppnar upp med en kaffekopp och en dagstidning på Københavns bibliotek på Krystalgade, och går därefter runt hörnet till Fiolstræde för ett rundstycke med serranoskinka och ytterligare en kopp kaffe på det nuförtiden irriterande populära och alltid överfulla Café Paludan (med sin tillhörande bokhandel). Sedan promenerar jag i växlande molnighet och utomordentligt sköna solglimtar till Nørrebro. Stämningen på Dronning Louises bro över Søerne är en laidback hyggeshistoria. Folk sitter och dricker øl på bänkar eller upphoppade på muren. Några tar igen sig och njuter av solen medan andra har förlagt sin fredagsfest dit. Musik strömmar från ett par olika högtalarkällor. Från den ena sidan av bron partyljuder I’m Coming Out med Diana Ross. På Nørrebrosidan tung reggae, dub, jag tror det är Linton. En anarkistisk och frihetlig känsla. Således ett varmt välkomnande till Nørrebro.
I det alldeles speciella köpenhamnska ljuset – som alltid får mig att undra varför jag bor här och inte där – går jag vidare in i stadsdelen. Slår mig först ner på St Hans Torv och sedan på en bar på krogtäta Ravneborgsgade. Kniper ett bra bord på uteserveringen. Folk vimlar förbi i den lilla gatukorsningen utanför. Jag köper en öl och sätter mig för att läsa en bok, men får lägga den ifrån mig titt som tätt för att bara sitta och njuta av alla som i lugnt strosande eller kvickt cyklande passerar förbi. Ett gäng skateboardåkare huserar i den kombinerade skate– och bollparken på andra sidan gatan. Vithårig mormor med lång fläta och sandaler, puffiga vinröda plyschbyxor och trenchcoat (!) stannar upp och tittar på dem tillsammans med sitt barnbarn – flicka, 10-11 år, klädd i hemvävd och lite lustig blandning av punk- och hippieutstyrsel. De håller om varandra medan de tittar på skejtarna som far upp och ner och fram och tillbaka i rampen.
Framåt kvällningen går jag tillbaka in mot city, till universitetskvarteren, ”de latinska” – eller ”pisserendekvarteren” som de kallas i folkmun. Jag går en sväng på Strøget, viker av och bort mot Lars Björnsstræde. Tar en kaffe på Floss och en øl till på Sabines Cafeteria. En kvinna i ett sällskap som just har rest sig för att lämna stället stannar upp vid utgången. Hon ser på mig och jag ser på henne. Ställer mig sedan och småpratar med en annan ensam herre vid bardisken. Det är dagen efter Folketingsvalget i Danmark så många diskuterar den ganska dystra valutgången. På Facebook har man börjat lägga upp Dannebrogen utan rött, ja svartvit – som livløs, død. Folk sitter inne och röker på både Floss och Sabines. Det är tillräckligt litet för att man ska få röka. Gränsen ligger på 40 kvm har jag för mig. Tror dessutom att danskarna har något system med överkomliga böter för krogar som tillåter rökning trots att de är något för stora. Annars är diskussionen som i Sverige att man pratar om att förbjuda rökning i parker och lite varstans upplyser mig två rökfria väninnor som jag slår mig i slang med när jag satt mig ner vid ett bord. Den ena har som jag slutat röka för nästan tio år sedan och blir liksom jag sugen på att börja igen när hon ser de som röker och känner doften i lokalen. Men vi kommer överens om att det vore dumt. Vårt samtal kommer även att röra sig om Pisserendekvarteren, om barer som kommit och gått genom åren, och om en man i cowboyhatt som kan allt om Köpenhamns historia och som brukar dyka upp på Sabines och berätta anekdoter från byen. När hon med rökningen står och pratar om valresultatet med barägaren så snackar jag och den andra om ditt och datt, om dansk-svank språkförbistring, om hennes jobb som jag inte riktigt hajar, nåt företag, nåt med ekonomi.. När hon egentligen vill arbeta med människor, säger hon, och pratar om sina år som sjuksköterska som den bästa tiden i sitt arbetsliv. Hon presenterar sig som Mie, har milda ögon och är i femtioårsåldern. När väninnan kommer tillbaka från baren så tar jag snart upp boken och börjar läsa lite, vill inte störa väninnorna, de har sitt att avhandla. Försöker låta bli att tjuvlyssna och lyckas. Efter en halvtimme reser jag mig för att trampa iväg mot Hovedbanegården. Väninnorna säger att det var ”treeevligt att ses” med överdrivet och accentuerat svenskt uttal, vilket är ganska kärt, och jag säger ”i ligemåååde” med medvetet inkorrekt hårt ”g”och ”d”).
L O G G F I G U R 