Har börjat röja i källarförrådet och en kartong med kassetter bärgades. Sitter med en gammal bandspelare framför mig på köksbordet. Brel, den lidelsefulle belgaren, dyker upp här och var. Hans sånger på blandbanden. En handfull som återkommer. Mest frekvent tjusiga Mathilde och virvelvinden Vesoul. Nedan live och i fylligare skivversioner.
Ibland hamnar man bara i Finland till slut, hur man än vänder och vrider på det. Sisubultande garagepunk utan fejk och garnityr. The Splits är tre unga kvinnor och en ung man. Två obetitlade album har de släppt, eller ja – The Splits I och II. Det första kom 2012 och det nya för en vecka sedan. Bandet uppges gilla både The Spits och The Slits.
 |
I en experimentell mix av filosofisk biografi, poetisk fiktion och skruvad minnesteckning återupplivas den österrikiske poeten Georg Trakl och hans syster Greta i New York City- författaren Gregoire Pam Dicks bok Metaphysical Licks.
Greta ritas fram ur sin dunkla historia och ges en helt ny. Hon får sig till livs några bröder till utöver Georg, bl.a. en Wittgenstein och en Kafka, och så blir hon olyckligt gift med Nietzsche. Det går an att placera den här författarinnan i det postmoderna och filosofiska facket med tillägg av några nypor queer och gender awareness. Ibland blir det intressant, roande och uppluckrande med stingsliga språkliga filurfärder, men mest saknas något, som så ofta från den akademiska flanken. Författaren pratar om att införliva punkens DIY i sitt bygge, vill göra filosofiskt kännbara improvisationer utan för mycket akademisk torrhet i berättelsen, men jag vet inte om hon lyckas med det. Jag läser en modern men ganska vag experimentell prosa som vill göra ordleka piruetter i stunden, men inte riktigt rör sig ur fläcken, och som lider av sin brist på just – punk? Sitter i alla fall här nu och saknar någon slags utsatthet, kanske Kathy Acker..
George liked Rimbaud, read him to me, then our craft paper got soaked. Schwester stürmischer Schwermut/Sieh ein ängstlicher Kahn versinkt/Unter Sternen,/Dem schweigenden Antlitz der Nacht. Also on his bisexual p. 74 it went silver. Greta’s brother Lukerl liked young men such as the thin French-Arab one, olive skin, dark curly hair, name him Hassan. Olive notebook the building she could build for her brother in the forest of the city of her head, it would be whole and simple. Except fragmented and complex. Leaves lit the window. The question about truth relative to the prose poems. Correspondence versus something else. Two features rejected which Greta or Gregoire wants back: correlation of language and world, importance of first person singular. Lukerl beautiful when young, and he and Gretal went into the forest. Lemon dots on white shirt. Reality if and only if poetic. Novalis’s magical thinking fights the analytic death grip. Supposed to redevelop my muscles, but I like my arms to be ’70s slender. Philosophy once an academic discipline. Leiden nicht. Now it’s a toy vessel. A paper boat. Or origami. The seas of language also folding in.
Metaphysical Licks är utgiven på Torontoförlaget BookThug som mest pysslar med experimentell litteratur och genom sin verksamhet vill fortsätta konversationen om denna.
Beställs på Bokus eller hämtas hem från Amazon i Kindle appen på iOS.
Just tipsing. I Malmö spelar i morgonkväll turkiska She Past Away som är taktfast 80-talsmörka i ny tappning, med trummaskin, bas och skimmergitarr. Live är de ”atmosfäriska svarta änglar” och extra oemotståndliga. För att se dessa ”Sultans Of Dark Wave” + ett par andra band beger man sig till Babel och arrangemanget The Witches of Easter på Långfredagskvällen.
Och vill man inte det så kan man i stället se lilla fröken Onsdag och Lurch dansa till bandet några poster framåt i tiden.
Alain Souchon fick 1993 en dunderhit med Foule Sentimental från den i övrigt vedervärdiga plattan C’est déjà. Melodin blev vald till årets låt i Frankrike 1994. Elva år senare vann den priset som bästa låt under den senaste 20-årsperioden (Victoire des Victoires pour la chanson de ces 20 dernières années). De är roliga fransoserna. Vad sången handlar om är nog ett nerköp att veta – nästan bättre då att inte kunna så mycket franska alls och nöja sig med titel och ton. Refrängen är bra tjusig, men den pompösa inramningen med sjuttioelva gitarrer runt Vanessa Paradis, världsförbättraren Souchon och hans gamle vapendragare Laurent Voulzy kan nog framkalla kräkreflexer – ändå är det just den här versionen från 2007 som de gör tillsammans med Paradis som jag gillar mest. Ibland är det ingen lätt sak det här med franska pärlor.
L O G G F I G U R 