Thommy Berggren

60BF9F37-AA2D-407A-BA02-B3A777B8E4E5
Den snacksalige Thommy Berggren

I samband med att min son för någon vecka sedan höll på med en filmanalys av Bo Widerbergs Kvarteret Korpen från 1963 kom jag att tänka på Thommy Berggren, fast mer dagens Thommy, den känslige gamle skrävlaren. Å ena sidan är han en jobbig en, liksom speedad och kör samma anekdoter i intervju efter intervju. Å andra sidan har han också ett ganska trevligt läge med en ärlighet och en impulsivitet som kan vara underhållande. Passande nog dök han i går kväll upp som gäst i SVT-programmet Sverige med Ann-Marie Rauer – och visade fram allt det där. De inledande minuterna av intervjun är lite gäspiga, speciellt när Berggren pratar om sin ekvillibrism, om skådiseliten, och om Zlatan och Miles Davis genialitet. Men snart kommer han fram bättre. Det är när han pratar om det allmänmänskliga, om kärleken och livet, om samhälle och politik, och om sitt privata bagage – som han är som bäst. Och när han släpper bromsen och börjar skämta om Rauers ålder (jag vet, låter manschauvinism – och är) småflirtigt och liksom i etager, i en spontan flerstegsraket (se för att förstå) – då är han helt jävla hopplös, och samtidigt i sitt esse. Alltså, en fattar att den här pratglade karln fås tas med en nypa salt, men där är samtidigt något sympatiskt och obändigt livsglatt över honom. Han skiter i vad folk tycker och tänker om honom.  Thommy Berggren är en känslomänniska, A-typ. På gott och ont. Hans kvinnosyn haltar nog betänkligt, samtidigt är den gamle rackaren hyfsat medveten om sina egna felsteg och brister, och verkar inte opåverkad av lidanden. I intervjun förmår han till sist peka på det som är av betydelse i tillvaron – och man märker att han liksom stannar upp när han pratar om – kärleken. Eller stannar upp är fel ord – han sprudlar snarare där, det är både fint och en smula läskigt. Kanske har han rätt effektivt förträngt en hel av sina tillkortakommanden på det relationella området, tänker jag, men fan vet. Thommy babblar i a f ohejdat på, men är nyansrik och har sinne för detaljer. Är i all sin hastighet alldeles hjälplös, men med en sympatisk krigsföring mot livets mörka sidor – mot livets obarmhärtighet, men för dess glans och njutningar! Pappa blev han vid 57. Nu är han 77 år och nyskild – och säger att han drömmer om att bli kär igen till hösten! Jag vet inte, men nog kan det få vara lite hoppfullt ändå, i all sin bristfällighet?

Se avsnittet medan det ligger kvar på SVT Play.

 

Kort om Stalker och Rumble Fish till systerdotter

Andrei Tarkovskij’s Spegeln, hade på känn att du skulle gilla den, R! Hans filmer berör. Det nedväxlade tempot, de långsamma tagningarna. Det drömska jämte det nakna och verkliga. Och StalkerOm jag förstod saken rätt så var det den du helst ville se? Vet du, när jag var typ 14 år gammal var jag med din mamma (då lika gammal som du är nu) och hennes väninna på biografen för att se just den. Jag tror året var 1980, möjligen 1981. Vår mor, din mormor som du aldrig hann träffa – var nydöd. Vi hade inte det så lätt, syster och bror. Jag tyckte förstås att det var en besynnerlig och underlig film, men inte alls på något negativt vis. Tvärtom. Jag kände igen mig på något sätt. Upplevde att där fanns en överensstämmelse mellan de känslor jag bar på och det filmen förmedlade. Den stötte inte bort, men lät mig rymmas. Konsten som nåd, i någon mening, tänker jag nu. I Stalker finns något som ger sorgen, ångesten och vilsenheten utrymme. Och där är genomgående någonting i Tarkovskij’s filmbrygd som gör att hans verk dockar vid ens medvetande, låter din egen medvetandeström flätas ihop med filmens. Stalker var befriande olik allt annat jag sett. Outgrundlig och ödesmättad. Intagande och stor. Bister, men skön i en märklig blandning. Jag blev fullständigt uppslukad så ung jag var. Inte förstod jag allt som hände. Inte kunde jag formulera mig runt det. Men den påverkade mig starkt ändå. Stämningen, miljöerna, scenerierna. Jag minns att jag kände mig upprymd efteråt, förstod att jag sett något viktigt, tror jag. Kanske konst med en sådan koncentration och ambitionsnivå, för allra första gången.

Rumble Fish av Francis Ford Coppola är något helt annat, men jag tror att du kommer att gilla den. Stämningen, musiken. Mickey Rourke’s introverta och svårmodiga rollfigur Motorcycle Boy som är tres cool. Sedan har vi hans brorsa, den hjälplöse Rusty James, spelad av Matt Dillon. Dennis Hopper som deras försupne pappa, och inte att förglömma – Tom Waits som den muttrige bartendern Benny som så elegant vevar upp sitt långfinger i välriktade fuckoffs.

Finns en del klichéartade rollfigurer.. Kommer speciellt att tänka på Rusty James kompis – han torrbollen som jönsar runt och antecknar en massa. Men jag tycker om Rumble Fish. Vet du att den är baserad på en ungdomsroman? Finns säkert på bibblan.

//

Hoppas att höstlovet ditt varit bra. Du, ta helst inte med filmerna till folkhögskolan – för jag har inte svårt att föreställa mig vad som kan hända med dvd-skivor på drift på folkhögskolor bland snurriga 19-åringar. Morfar upplyste mig om att din mamma kommer hem från Stockholm i morgonkväll. Jag kör in och lämnar bilen under eftermiddagen då. Vi hörs!

 

11-årig japansk monsterprojekt härjar i Örebro

Tomokazu Harimoto är 11 år gammal. E-l-v-a! I kvartsfinalen på Safirs internationella bordtennistävling i Örebro besegrade han den afrikanske mästaren och Sverigebekantingen Omar Assar (WR:43) från Egypten. Och i semifinal var det dags för den rutinerade svenske landslagsmannen Jens Lundquist (WR:71) att åka på pumpen mot pojken. Matchen blev en pärs för Jens som till råga på allt slog knogen i bordskanten vid ett backhandsdrag över bordet – började blöda och fick ta skadepaus. Hårda bud för 35-åringen som förlorar med 3-1 (11-6, 10-12, 11-2, 11-9) mot Harimoto. Man måste säga att vår sport är speciell, vilket härligt ålderspann! Men sedan fick det vara stopp på Harimotos framfart i tävlingen. I finalen föll han mot Eslövs kines Xu Hui som vunnit tävlingen de senaste fem åren. ”Jag kan inte förstå att jag skulle gå så här långt”, sa den förvånade lille parveln i intervjuer efteråt. Han tränas av sin pappa Yu Harimoto. 1998 flyttade Yu och hans fru Zhang Lin från Kina till Japan, och 2003 föddes sonen Tomokazu.

Två längs vägen

Mitten av 80-talet. Kanske juli. Lägenhet på Södermalm i Stockholm. Vi sitter och leker med trummaskinen TR-606. Diktuppläsning och turnéavslut på Gärdet i Stockholm väntar. Vi kallar oss Två längs vägen. Hon ska läsa Gunnar Ekelöf, något ur hans En Mölna-elegi. Och jag ska läsa mitt. På scen har vi trummaskinen, någon av hennes målningar och en driven basist från agiterande synthtrion RAS 1 från Stockholm. I bakgrunden en atmosfärisk musikalisk figur som stegras och blommar ut mellan dikterna. Ljudmatta sammanvävd av synthsekvens, improviserat basspel med inslag av både funkig hammare och en gnutta jazz. Under det en hårt studsande trummaskin (tennisboll mot hardcourt). Tidigare har vi haft framträdande i Kalmar och i Hultsfred – på den alldeles nya Hultfredsfestivalen minsann. Och i Slottsparken i Malmö hade i början av sommaren jag och konstnär Wallin haft en spelning på samma Glädjetågsturné. Vi uppträdde under namnet AGH: Aktiv Galen Handling. Vi hade draperat scenen i plast så att publiken såg oss som de suddiga figurer vi var. Och så hade vi riggat porslinshundar och krukor med färg på scenen. Dikter lästes. Porslinshundar yxades. Allt högg vi sönder under föreställningens gång, medan skärvor och färg stänkte i kaskader mot plastförhänget. Minns också att en radiostyrd bil med en morbid skulptural överbyggnad körde fram och tillbaka över scenen som en psykotisk jätteråtta medan trummaskinen studsade, gitarren käbblade och basen hamrade. Vi lät som en dansant, men lite apart kombination av Joy Division och Level 42. Efter spelningen kom flera fram och rosade oss för det märkvärdiga upprädandet. En tysk man frågade om vi ville komma och spela på en klubb i Berlin för vi var ”det bästa han hade hört på länge”. Det ville vi inte. Det var också då som M. kom fram och frågade om jag ville gifta mig med henne. Vi gifte oss aldrig, men vi käkade middag på kinarestaurangen på Gustav Adolfs torg dagen efter, där gamla Clockrestaurangen låg en gång. Och sedan spenderade vi några veckor turnerande tillsammans som Två längs vägen. Men innan vi gav oss iväg på turné så bodde vi några dagar i Malmö, i Sven och Ingers minimala lägenhet som jag hyrde medan de var i fjällen. Det var sommaren 1986. Jag var nog 19. En av morgnarna lämnade M lägenheten tidigt, och kom tillbaka och väckte mig med färska hallon. Vi mumsade på dem, sedan på varandra. Och så låg vi i sked. Minns att vi lyssnade på Holy Toy och hur hon glatt hälsade på min golden retriver Oskar med lyfta händer och ett strålande vackert ansikte medan hon chantade hans namn.

Vad hände med Sven och Inger?

C3658D77-B2FA-4925-AD70-1C3F0D2D9540

Sven och Inger måste ha varit i trettioårsåldern när jag var typ sjutton. De bodde i en tipi i Jämtland sex-sju månader om året. De plockade bär, örter och grönt som de livnärde sig på i skogarna. Jag har för mig att de också sålde bär, och fick ihop pengar så att de klarade vinterhalvåret i Malmö. Så ville de ha det. Henri David Thoreaus bok Skogsliv vid Walden samt skrifter av Ralph Waldo Emerson fanns i bakgrunden. En del anarkistisk litteratur. De hade ingen vurm för det romantiska. Tvärtom, lutade mer åt skrovlighet, jord. Sven och Inger satt i skräddarställning på golvet i lägenheten på Eslövsgatan. Fanns inga möbler där för de ville inga möbler ha. De läste. Bakade brytbröd och surplade soppor. Sysslade inte med yoga och meditation. Tog inga droger. Verkade vara praktiskt lagda. Men mycket skygga. De pratade nästan inte alls. Skydde samhället och dagen i staden. Ville inte veta av fabriksvissla och civilisation. De strök längs husväggarna om natten. Hade få vänner. Var spetsanarkister. Inga kompromisser där. Tillsammans med dem gav jag och några vänner ut stencilbladet Paria som var fyllt med dikter, bilder och berättelser från både stad och ödemark. De bara försvann sedan. Vad som hände med dem har jag ingen aning om.