L O G G F I G U R

I samband med att min son för någon vecka sedan höll på med en filmanalys av Bo Widerbergs Kvarteret Korpen från 1963 kom jag att tänka på Thommy Berggren, fast mer dagens Thommy, den känslige gamle skrävlaren. Å ena sidan är han en jobbig en, liksom speedad och kör samma anekdoter i intervju efter intervju. Å andra sidan har han också ett ganska trevligt läge med en ärlighet och en impulsivitet som kan vara underhållande. Passande nog dök han i går kväll upp som gäst i SVT-programmet Sverige med Ann-Marie Rauer – och visade fram allt det där. De inledande minuterna av intervjun är lite gäspiga, speciellt när Berggren pratar om sin ekvillibrism, om skådiseliten, och om Zlatan och Miles Davis genialitet. Men snart kommer han fram bättre. Det är när han pratar om det allmänmänskliga, om kärleken och livet, om samhälle och politik, och om sitt privata bagage – som han är som bäst. Och när han släpper bromsen och börjar skämta om Rauers ålder (jag vet, låter manschauvinism – och är) småflirtigt och liksom i etager, i en spontan flerstegsraket (se för att förstå) – då är han helt jävla hopplös, och samtidigt i sitt esse. Alltså, en fattar att den här pratglade karln fås tas med en nypa salt, men där är samtidigt något sympatiskt och obändigt livsglatt över honom. Han skiter i vad folk tycker och tänker om honom.  Thommy Berggren är en känslomänniska, A-typ. På gott och ont. Hans kvinnosyn haltar nog betänkligt, samtidigt är den gamle rackaren hyfsat medveten om sina egna felsteg och brister, och verkar inte opåverkad av lidanden. I intervjun förmår han till sist peka på det som är av betydelse i tillvaron – och man märker att han liksom stannar upp när han pratar om – kärleken. Eller stannar upp är fel ord – han sprudlar snarare där, det är både fint och en smula läskigt. Kanske har han rätt effektivt förträngt en hel av sina tillkortakommanden på det relationella området, tänker jag, men fan vet. Thommy babblar i a f ohejdat på, men är nyansrik och har sinne för detaljer. Är i all sin hastighet alldeles hjälplös, men med en sympatisk krigsföring mot livets mörka sidor – mot livets obarmhärtighet, men för dess glans och njutningar! Pappa blev han vid 57. Nu är han 77 år och nyskild – och säger att han drömmer om att bli kär igen till hösten! Jag vet inte, men nog kan det få vara lite hoppfullt ändå, i all sin bristfällighet?

Se avsnittet medan det ligger kvar på SVT Play.

Andrei Tarkovskij’s Spegeln, hade på känn att du skulle gilla den, R! Hans filmer berör. Det nedväxlade tempot, de långsamma tagningarna. Det drömska jämte det nakna och verkliga. Och Stalker. Om jag förstod saken rätt så var det den du helst ville se? Vet du, när jag var typ 14 år gammal var jag med din mamma (då lika gammal som du är nu) och hennes väninna på biografen för att se just den. Jag tror året var 1980, möjligen 1981. Vår mor, din mormor som du aldrig hann träffa – var nydöd. Vi hade inte det så lätt, syster och bror. Jag tyckte förstås att det var en besynnerlig och underlig film, men inte alls på något negativt vis. Tvärtom. Jag kände igen mig på något sätt. Upplevde att där fanns en överensstämmelse mellan de känslor jag bar på och det filmen förmedlade. Den stötte inte bort, men lät mig rymmas. Konsten som nåd, i någon mening, tänker jag nu. I Stalker finns något som ger sorgen, ångesten och vilsenheten utrymme. Och där är genomgående någonting i Tarkovskij’s filmbrygd som gör att hans verk dockar vid ens medvetande, låter din egen medvetandeström flätas ihop med filmens. Stalker var befriande olik allt annat jag sett. Outgrundlig och ödesmättad. Intagande och stor. Bister, men skön i en märklig blandning. Jag blev fullständigt uppslukad så ung jag var. Inte förstod jag allt som hände. Inte kunde jag formulera mig runt det. Men den påverkade mig starkt ändå. Stämningen, miljöerna, scenerierna. Jag minns att jag kände mig upprymd efteråt, förstod att jag sett något viktigt, tror jag. Kanske konst med en sådan koncentration och ambitionsnivå, för allra första gången.

Rumble Fish av Francis Ford Coppola är något helt annat, men jag tror att du kommer att gilla den. Stämningen, musiken. Mickey Rourke’s introverta och svårmodiga rollfigur Motorcycle Boy som är tres cool. Sedan har vi hans brorsa, den hjälplöse Rusty James, spelad av Matt Dillon. Dennis Hopper som deras försupne pappa, och inte att förglömma – Tom Waits som den muttrige bartendern Benny som så elegant vevar upp sitt långfinger i välriktade fuckoffs.

Finns en del klichéartade rollfigurer.. Kommer speciellt att tänka på Rusty James kompis – han torrbollen som jönsar runt och antecknar en massa. Men jag tycker om Rumble Fish. Vet du att den är baserad på en ungdomsroman? Finns säkert på bibblan.

//

Hoppas att höstlovet ditt varit bra. Du, ta helst inte med filmerna till folkhögskolan – för jag har inte svårt att föreställa mig vad som kan hända med dvd-skivor på drift på folkhögskolor bland snurriga 19-åringar. Morfar upplyste mig om att din mamma kommer hem från Stockholm i morgonkväll. Jag kör in och lämnar bilen under eftermiddagen då. Vi hörs!