Kuriosa

Allt genast

4DBF495A-9664-4674-A3CB-D81034FE2F47

Signalfel och Öresundståget står stilla någonstans på vischan mellan Burlöv och Lund. Fem minuter blir fjorton blir tjugofyra minuter. Gluttar ut genom tågfönstret. Sedan ner på skärm. Twitter finns! Jag får minuterna att gå med skojiga @alltgenast – göteborgska och reklamformgivare på tidningen Faktum:

Började nöstan feministlipa som en tonåring på Willys när Agnes Wold berättade om Marie Curies Sverigeresa i sitt sommarprat. Retrogåshud.   

Blöder ur öronen efter att ha hört Lalehs version av Tusen bitar. gillade inte Björn Afzelius version heller, men det där var…? 

 Pris för mest osympatiska magasinsnamn går även detta år till “Vi i villa”. 

 Att vänta på barn i ishallen är som att vänta på väskor på bagagebandet. “Tar du den m rosa topp när den åker förbi, jag tror den var vår.”  

Att hundar kan få analsäcksinflammation gör ju att man blir glad över att de inte är så bra på att förstå vad man säger. 

Viktigt att veta om mig är att jag en gång skulle hyra ut en lägenhet svart till den dåvarande saxofonisten i Matz Bladhs.

Förutom ryggontet bär jag på en hävertslang för att tappa upp glögg. Så vinka om ni ser Quasimodo ute på bensinslangarfärd.

Jobbigt att övertyga ett barn om att det heter “har den äran”, inte “har dig nära”. Är inte heller säker på att jag vill.

Funderar på att rasa över att de säljer anarkahalsband på BR. Kan kanske bli min väg till krönikör?

Det måste ändå livat upp lite med modet “riktigt spetsiga pattar” under det annars rätt bruna femtiotalet? 

Faktums app

+meny: Anita Goldman ”Allt genast!: en roman om kärlek och revolution”

Kultur, Litteratur & Konst, Lokalt

Majken på plats i Malmörummet

Majken på bibblan

Det hänger en ny tavla på stadsbiblioteket i Malmö. I Malmörummet. Den är målad av konstnären Leif Nelson och föreställer poeten och frälsningssoldaten Majken Johansson. Tavlan avtäcktes vid en liten ceremoni med diktläsning, tal och tilltugg för ett tag sedan. Jag blev omedelbart full i skratt, men lyckades häva i tid, hoho. Men den är fin ändå, det tycker jag ju. Vi var nog bara 10-15 personer där, det kändes lagom.

Majken Johansson gick på Sorgenfriskolan som barn – precis som min far, slog det mig. Bara ett par år skiljer dem åt, så de borde ha gått där samtidigt, i början av 1940-talet. Häromdagen frågade jag honom om han kände till henne, men det gjorde han inte. Så småningom poppade dock ett minne upp av den gitarr- och munspelande frälsningssoldatfiguren Majken, men han kände inte till henne som poet. Nu är min gamle far inte direkt någon poetry type of dad, och inte heller tillhör han William Booth’s glada skara – så att han inte skulle ha någon vidare pejl på fröken Johansson var nog väntat. Hur som helst så berättade jag om Majken för honom, och högläste några av hennes dikter med motiv från Malmö. Han tog till sig dem med ens. Minnen väcktes till liv, speciellt när hennes ord om ett vintrigt Sorgenfri landade i honom. Han kände igen alltsammans mycket väl – krigsvintrarna, isbanan, de tidsspecifika detaljerna – det var ju här, i kvarteren runt Sorgenfri som han växte upp.

Ett par strofer ur dikten Novelette, från samlingen Liksom överlämnad (1965):

Också på söder i den tredje staden.
låg isen tjock
Under krigsvintrarna.
På Sorgenfri spolade de vatten
ur långa slangar ända från oktober;
i januari var vi klara
för skridskomärket i brons.
Alla hade inte helrör, en stor skruv
under framfoten och breda remmar
kring vristen fick hålla fästet.
/
Långa kvällar svepte strålkastarljus
över Sorgenfri.
Pojkarna kom vinande i stora skinnhandskar
med hög krage. Att bli förd
några varv runt banan
av ett par kraghandskade mot skulderbladen
blev mera värt än lilla a i räkning.
/
En hette Olle och vågade ha snaggat hår
när de andra började med långt.
Han gick i läroverk och vita strumpor.
Mittemot banan koktes
karamallblock i flera färger och såldes
marzipan ur pappersformar.
Alltihopa var kupongfritt och av sackarin.
Det var Olle som bjöd, och jag gick villigt
till tandläkaren hela våren.
Utom på Sorgenfri
såg jag honom aldrig, men
ännu i paltbrödsköerna på sommaren
kammade jag håret framför varje skyltfönster
ifall
han skulle gå förbi.

(….).

 

Film & Tv, Kultur, Musik

Suicide is painless

Jag slötittade på På spåret, avsnitt 2, häromkvällen. Stefan Sundström  gjorde en ok tolkning av Suicide is Painless – det tjusiga ledmotivet ur gamla goa tv-serien M*A*S*H nedan. Han gjorde en tolkning av Siv Malmkvists slit å släng också, men den var inte lika bra.

Film & Tv, København, Kultur, Litteratur & Konst

Places, strange and quiet

Filmregissören Wim Wenders ställde ut fotografier på Kunstföreningen GL Strand i Köpenhamn.

Wenders har sina sidor, men är i grunden en bra grabb – vilket man får veta mer om i Marcel Wehns fina dokumentär “Von einem der auszog – Wim Wenders frühe Jahre” (2007) som man visade i kunstbiografen på 3 sal på GL. Strand. Wenders har hunnit bli 69 år och är gift med den 49-åriga fotografen Donata Wenders. Och Wim fotograferar han med. Det har han gjort länge, parallellt med sitt filmande. Han har publicerat flera fotoböcker och har ofta utställningar igång någonstans. Och som så många andra dessa dagar är han fascinerad av

övergivna platser, urbana lämningar. Places, strange and quiet utgörs av bilder tagna under resor runtom i världen 1983-2005. Det är analogt fotografi som gäller, och bilderna är i storformat, framkallade på de dyraste och mest glänsande C-printsen man kan tänka sig. En hel del panoramabilder med en cineastisk gefühl, hänförande och intagande mer än konstiga – får man nog säga. En folktom utomhusbiograf i Palermo. En övergiven industrihall i en gammal japansk ubåtsfabrik. Pastellfärgade hus i Mississippi och New Mexico minner om Wenders film Paris Texas. En gathörna i Butte, Montana, blir ett hommage till den amerikanske målaren Edward Hopper. Vi får oss också till livs ett förfallet ryssrest pariserhjul på en öde slätt i Armenien fotograferat från två håll – med obebyggd horisontlinje och med bebyggd (de ryska soldaternas f.d. bostäder). Du tycker dig höra suset från vinden som vickar lätt på de rostiga sittburarna, gnisslet av plåt och järn.




Bilderna är ibland mer klatschiga än intressanta, ett småtomt esteticerande mer än friktion och tuggmotstånd, ungefär som Hoppers målningar. Men bortsett från att utställningen saknar lite skit under naglarna så är den karaktäristiska wenderska tonen tillstädes – melankolin och eftertänksamheten, det långsamt bultande hjärtat. Och det går inte att komma ifrån att flertalet av de drygt trettio bilderna är bra tjusiga. Skiljer ut sig från allt ögongodis gör en serie skadade bilder från Fukushima som i framkallningsbadet har uppvisat en skum sinuskurva som påstås vara ett tecken på radioaktiv strålning. Härom tvistar di lärde. Och slutresultatet som hänger på väggen är bra övertydligt. Initialt får Fukushimasviten mig att undra om det kanske är U2-Bono som har framkallat fotografierna och skrivit texten om det känslofyllda besöket i regionen runt det havererade kärnkraftverket. Men får man inte den sortens cyniska associationer så är berättelsen om hur japanska myndigheter negligerar människorna som bodde i området både gripande och skrämmande.

På gott och ont bifogar Wenders bildtexter till en del av fotografierna, kommentarer om plats och motiv, bara ett par rader så där – små tankeskott som vill bidra till att levandegöra bilderna. Ibland känns det pretentiöst, men ibland blir det bra.


There are places where I cannot imagine how they could possibly have become what they seem to be now. But what is to be seen here? Signs or symptoms of some unknown phobia?