John Deere i all ära, men Bolinder Munktell 230 Victor verkar vara att föredra till ragtime. Här med två dragspelare i Ain’t she sweet och Lady be good. En del joxande innan man drar igång vid ca 2.10.
Morfar/Farfar B vidarebefordrade videon till dragspelskollega igår. Från sin iPad! Och idag har han ingen aning om hur han lyckades med det.
Buffy Sainte-Marie uppträdde på en gala som Folkkampanjen mot kärnkraft och Linje 3 arrangerade tillsammans med Svensk Indianska förbundet på Amiralen i Malmö 1980, strax före folkomröstningen den 23 mars.
Linje 3, Nej-alternativet i folkomröstningen, bestod mest av folk från VPK, KDS och dåtidens Centerparti som var något annat än dagens Centerparti. Vi är här i efterdyningarna av musikrörelsen, punken lever som bäst och discon skall snart dö.
Förutom att kärnkraftsmotståndet förenade så fanns det i den här sfären av människor en vurm för ursprungsbefolkningar och en misstänksamhet mot vulgoramerikansk glättighet. Därför är det, i alla fall sett i backspegeln, en smula komiskt att tänka på att Buffy Sainte-Marie – förstås sedd som god representant för sin urspungsbefolkning – på den här galan i Malmö glatt äntrade scenen iförd guldglänsande bikini och glittriga fjädertofsar i amerikanska flaggans färger.
Publiken som till stor del var klädda i plyschbyxor och bylsiga tröjor tappade förstås hakan och började mer än lovligt tissla, tassla och skruva på sig i bänkraderna. Jag tyckte inte alls att det var problematiskt. Som 13-åring blev jag istället riktigt kär i henne. Minns att det hettade till i bröstet någonstans mitt under ”Starwalker”.
Här är hon trettio år senare med ett lite fjompigt rockband – men det är ju ”Starwalker”, mot slutet av låten hittar de mer rätt och visst har hon klöset kvar i rösten när hon sjunger ut. Hon fyller för övrigt 70 år i februari.
Oemotståndlig nerv och närvaro från ung egenkär Serge Gainsbourg i “Le Poinçonneur des Lilas”: Om livstrött konduktör som sliter dagarna i ända – trycker små hål i biljetter, och funderar på om det sista hålet ska bli ett i hans eget huvud.
Ma Long har en sympatisk framtoning. Han verkar ödmjuk, är inte det minsta pompös, snarare blyg, nästan timid. Han var rankad som världsetta under ett helt år, från januari till december 2010. Han formligen blåste alla av bordet under större delen av det året. Han var en virvelvind, en tornado. Sedan kom den där fotskadan, har för mig att det var en stressfraktur, och han stillnade. Efter det har det varit lite trögt. Han har tappat ett par placeringar på världsrankingen, är femma just nu, men ingen går säker i match mot honom.
Häromdagen mötte han Timo Boll i China versus World Challenge. Ma Long var oresonlig, lirade hårt och snabbt, öste på som om varje slag vore hans sista. Det såg alltså ut ungefär som vanligt. Men mitt i denna storm av fart och våldsam fh-attack så ser man att nya element håller på att växa fram i hans spel. Där är en ny irrationalitet som tyder på ett gott självförtroende. Den visar sig tidigt i bollarna, i servereturer, i mellanspel. Han vågar använda sig av mindre marginaler, lägger på mer känsla i slagen än tidigare, är mer aktiv, inte lika statisk. Visst släpper han det ibland, men han är definitivt snålare och mindre öppen i returspelet. Hans backhand över bordet börjar bli extraordinär.
I förlustmatchen mot en galet bra Ma Lin i China Open visade han ett par riktigt fina smakprov på hur han kan steppa fram, gräva upp och skyffla iväg sin backhand. Han exekverar den med en tillsynes sen bollträff som föregås av han håller tillbaka slagrörelsen, fintar med kroppen och hinner söka ny position innan slaget skjuter ut – ibland som ett giftigt kobrahugg, ibland provocerande långsamt. Ofta slår hans boll ner i ”fel hörna” på motståndarsidan, inte sällan är den direkt dödande. En redan stark backhandrepertoar har blivit ännu vassare, ja tokigt bra. Han stänker, knycker, viker, smeker och bombar nu in sin backhandarsenal från i princip alla distanser. Och forehanden, hans främsta vapen, bara maler på, den kraftfulla forehandsläggan är exceptionell.
Ja, jag gillar Ma Long, gillar intensiteten, den sprittande spelglädjen och hans obändiga driv vid bordet. Tillsammans med generationskamraterna Xu Xin och Zhang Jike bildar han en supertrojka som livar upp den mest förhärdade gamle pingisbastard – och som det ska bli extremt intressant att följa de närmaste åren.
Nedan matchen mot Timo Boll i China vs World Challenge. Vilken djävulusisk nivå han visar, den gode Ma Long. Och då spelar Timo ändå en nästintill överjävlig himmelsk bordtennis.
Pierced Arrows på Stengade 30 i ett stekhett Köpenhamn. Vi var de enda svenskarna på plats. Ingen stor publik, men sympatisk. Åldersspann mellan 17 och 65. Kändes skönt att vara på Nørrebro. Långt från svensk radhuskonformism, eller faktiskt bara det unga och mer nervösa Möllan i Malmö.
Större delen av dagen spenderades på vift i stadsdelen. När vi satt i skuggan på StefansHus med varsin kopp kaffe och läste tidningen så kände i alla fall jag mig nästan mer hemma än hemmavid. På Stengade stod den 63-årige Fred Cole på trottoaren utanför spillestedet och rökte. Han spejade nedåt gatan, liknade en gammal ärrad indianhövding. Efter en stund kom Toody Cole ut och gjorde honom sällskap och drog ett par bloss på hans cigarett. De har varit gifta i 45 år och är stiliga som få – helt utan att försöka vara det. Vi hörde sedan Toody berätta för några fans på entrétrappan att bandet skulle köra vidare till Holland dagen därpå, till Groningen för en sista spelning innan det var dags att flyga hem till Portland, Oregon igen. Sammanlagt gjorde Pierced Arrows 22 konserter under den nio länder långa Europaturnén förra året. Inte illa pinkat på en månad. I den åldern. Man kuskade runt i en blå holländskregistrerad Van. Den stod parkerad på uppfarten till Stengade 30 och i gruset framför den satt trummisen Kelly Halliburton tillsammans med några danska vänner och drack öl.
Strax före egen spelning kilade Fred och Toody in i konsertlokalen och kollade på förbandet Black Pussy som beskriver sin musik som ”et læs gear (en låda verktyg) smidt ned ad en kældertrappe med en kasse øl i røven skruet op til 19”. Och på tal om røven.. Under denna sommardag i København konstaterade vi att ordet “røven”i vårt grannland om möjligt fått ett ännu större genomslag än vad det tidigare haft. Numera används det extremt frekvent i stället för bara – ja, frekvent i det danska språket. Förutom att man hör det i olika muntliga former så trycks det gärna på löpsedlar eller skrivs på husväggar i kolossalformat.. Men det är bra, kan få ta ut riktning, få definiera ett slags motstånd som blir alltmer sällsynt. Ett med gumpen! Jämte hjärtat. Precis som bandet vi hade kommit för att se.
Pierced Arrows kom igång strax efter kl. 23 och spelade en dryg timme. Det kunde varit längre för det var bra. En ruffig lo-fi akt, skitig och grann på en och samma gång. Fred såg sliten ut i början, men hittade energin efterhand. Toody – en klippa. Trummisen Kelly har en distinkt, men något slängigare spelstil än vad Andrew Loomis hade, hans föregångare i Dead Moon. Han hade inte heller monterat något brinnande stearinljus i flaskljusstake på sitt trumset, i gengäld skålade han väl så ofta med publiken som Loomis gjorde. Pierced Arrows är de skramlande, slamrande resterna av Dead Moon. Det är fortfarande väldigt bra även om en del nyanser – kanske främst i Freds röst – har försvunnit med år och ålder. Men allt sådant uppvägs av energi och attityd, och av att trions patina och pondus nu är av allra finaste märke. 🖤
.. men aj, ursäkta för ljudet.
L O G G F I G U R 