Diss of Jazzheads

Fortsätter på jazzspåret. Eller närmare bestämt på jazzfolk-spåret. Ok, fattar ju – lurigt att generalisera här, men kan inte låta bli. Indicierna har blivit för många och för starka genom åren. En hel del jazzmusiker är bara inte tillräckligt vakna när det kommer till annan musik. De tycks inte fatta galoppen utanför jazzbubblan. Verkar ha svårt att omfatta andra musikaliska uttryck än sin genre-specifika.

Men så är det ju – att man är en vass musiker behöver ju inte betyda att man förstår sig på varken musik eller expressivitet i någon vidare bemärkelse.

Jag frestas att skriva JazZZzz, men genren är ju inte sömnig i sig. Snarare jazzmusikerna som tenderar att vara det, och det irriterar mig som fan. Har tänkt på det mer än en gång då jag slagit mig i slang med dem.

Det där blev extremt tydligt när jag nyligen var på lokal med en kompis. Plats: Skolgatans Ölkafé på Möllan. Under kvällen kom vi att slå oss ner vid ett större jazzsällskap. In alles elva personer, uppskattningsvis mellan mellan 25 och 50 år gamla – sju män och fyra kvinnor. Alla musiker som lirade i flera olika band och konstellationer. Flera av dem utbildade via musikhögskola och/eller folkhögskola. Några var etablerade musiker, några var under utbildning, andra pedagoger.

Det blev ett trevligt samtal om företrädesvis ny brittisk och nordisk jazz, och vi fick en del tips om namn som lät intressanta. Kul att för en gång skull själv bli serverad och presenterad för musik, av någon som är engagerad och hängiven, tyckte jag. Vi fick också under kvällen lyssna på brottstycken av musik som de själva varit inblandade i. De var duktiga musiker och instrumentalister, inget tvivel om den saken, och jag tyckte en del av materialet lät bra i lurarna, medan annat var just lite duktigt, tyglat, aningens tomt. Många av dem var också glada i covers, framförallt jazzstandards med ny och ”friare” knorr. Det kan ju ha något, men är ofta lite tråkigt och för ångestbefriat för min smak.

Nåväl, någonstans under babblandet med de här jazzmusikerna noterade jag att vi ganska lätt följde deras influenser och musikaliska preferenser, men att de inte alls förmådde följa våra. Vi nämnde en mängd artister, band och låtskrivare i olika genrer, men de hade verkligen inte koll på mycket utan för sitt eget gebit. Alltså, vi lyfte en mängd ikoniska band och finfina artister inom flera genrer. Lyfte brett, känt och erkänt liksom smalt och mer udda experimentellt. Fick nada respons. Tvärtom föreföll de förvånansvärt konventionella och tråkiga i sin musiksmak. Utanför jazzen framhöll de under kvällen typ Bo Kaspers, Kent, U2 och Beatles. Ja, man fick liksom inga livstecken. Det var som om de inte motsvarade de starka elementen i sin egen musik. Känns lite creepy.

Några av dem återkom också flera gånger till olika artister som hade framträtt i tv-programmet Så mycket bättre. Well, inget ont om Så mycket bättre, men det blir liksom deppigt när folk bara går all in Ooooohhh! över framträdanden där, när det kanske finns en hel del andra intressanta rum och uttryck att ta del av i musikvärlden, hoho. Men det där gäller ju också folk i allmänhet. Hur de nöjer sig med sånt på musikfronten. Jag har tittat på programmet nån gång, och ibland har det ju varit riktigt bra tolkningar, men jag har svårt för programformen – feelgooderiet, kändisgäggigheten. Blir lite mycket, va.

Samtidigt kan hos vissa jazzheads skönjas ett visst förakt mot just populärmusik. Minns när jag en gång för typ 20 år sedan pratade om franska popikonen France Gall med en etablerad svensk jazzmusiker i blåssektorn. Han hade inte någon som helst förståelse för vad hon gjort och presterat. Verkade oförmögen att se något bra i den populärnivå som hon representerar. Trist ju, tänkte jag, vad du missar grejer, mannen. Ja, vad ska man tänka? Jag började förstås genast på pin kiv tipsa honom om andra popdonnors musik – Kylie Minouge, Madonna, och fortsatte frankt med mycket franskt, som Mylene Farmer’s och Alizee’s lättjefulla pop. När jag spelade upp den senares hit Lolita från 2003 blev han verkligen helt avhängd och liksom lynnig, visade nästan humör. Skumt, tänkte jag – den som är så pigg och bra!

Tillbaka till jazzgänget på krogen. De framstod faktiskt som riktigt mossiga, förutom en av kvinnorna. Hon var typ 44 och mer alert. Hade lirat i flera synth, punk- och rockband genom åren (klaviatur, gitarr och sång). Hon hade en bredare referensbas, var mer bevandrad och öppen än de andra. Med henne kom vi att prata alltifrån ny svensk punk, country, psych-rock och synth till Lana Del Rey, Boy Harsher och Bob Hunds sprillans nya platta. Det var kvällens behållning.

Men de övriga alltså.. Det kändes ju beklämmande, eller i varje fall lite konstigt att folk som är så skillade musiker tycker att typ Laleh, Eric Clapton, U2 och Dire Straits är skitbra, men inte hade någon som helst relation till exempelvis PJ Harvey, Nick Cave eller Joy Division.

Vad beror sånt på? Är det inte rätt obskyrt ändå att jazzfolket förenar en förtroendeingivande upptagenhet av sin egen genre med kasst verstand på annan musik så fort de lyfter fingertoppen från saxofonen. Och att de dessutom lyckas kombinera det med en nedsättande inställning till populärmusik. Tänk så mycket bra musik, tankegods och olika uttryck de går miste om.

Är det den omtalade snobbismen inom genren som spökar? Som att man skulle ha utvecklat ett eget språk som är utformat för att utesluta utomstående, hihi. Jag tror inte det. Alltså, den finns säkert, men känns inte igen bland de jazzmänniskor jag träffat på. Nä, snarare då att de har nån avstängdhet och konformitet i kroppen. En slags tröghet i tanke och känsla som gör det svårt för dem att ta till sig vissa musikaliska och personliga uttryck. Brist på inlevelse, tror jag. De tycks ha en slags präktighet som utesluter band och artister som lirar mer som en strid på kniven, artister som är drivna av nöd, ångest, död, sex och rock n roll. Och som har något vettigt att säga om det. Nix, det verkar konstigt, tycks då jazzmusikern tänka och drar öronen åt sig. Som om det inte får vara en fråga om liv och förbannad nödvändighet att både skapa och lyssna till musik. Om det inte är gamla blues eller jazzlegender det pratas om förstås.. Det tar man till sig, då är det typ fantastiskt! Ja, man blir ju lite provocerad, det blir man.

Så varför kräva den här god utblick och koll hos jazzfolk och inte tillnärmelse kräva samma av exempelvis rockpinglor, synthgökar eller hiphop-nissar? Jomen, för att ni är så bra på det ni gör. För att ni ofta helt absorberade av ert instrument. Ni studerar det. Ni är akademiker i tjoflöjt, och ni har läst jazzteori, komposition, interpretation, harmonilära, improvisations- och stegteori och en massa annat. Ni reflekterar kring musikkonstens plats i samhället, och ni studerar jazzen, denna blomma i den musikaliska rabatten, hoho.

I min värld tror jag ju då gott om jazzfolket. Ja, som att ni skulle ha pejl på väsentligheter och är bättre rustade än andra att se utanför er egen musikhorisont, med nån form av adekvat mognad. Men där får en alltså tji och blir besviken gång på gång.

En pejlning av svensk jazzorienterad kritik på bloggar och portaler ger inte heller direkt mersmak. Dels finns det inte så många som skriver om jazz, och dels känns det jag hittar lite torrt och förstockat, blodlöst. Var håller de hus, de vassare jazzskribenterna? Kommer plötsligt att tänka på Ulf Lindes ystra jazzkåserier och recensioner. Men Orkesterjournalen finns kvar förstås, sedan 1933, hoho. Sveriges enda jazztidning, och världens äldsta.

Punk är trevligt – Jazz är farligt, hette en gammal samlingsplatta med musik från den lokala punkscenen i Lund (1980). Men de moderna jazzheadsens problem verkar snarare vara att de känns ofarliga, tråkiga och konforma.

Ja, det var det om detta. Nästa gång får jag väl dissa synth- och goth-folkets eller popsnörenas totala brist på nyfikenhet och förståelse av jazz. Det är slött som fan, och kan också göra mig upprörd.

Så därför länk till jazz-spellistorna i post häromdagen:

Jazzgosse nu


Jazzgosse nu

Den sista dagen i februari inleds med jazz.. Ja, jag trillar ju dit ibland. Som nu, i natt. Det blev en ny spellista: Jazz 7. Den innehåller 60 spår precis som de tidigare jazz-spellistorna. I dessa sju blandas standards ur The Great American Songbook med modernt, fusion, avantgarde o.s.v.. Så en salig blandning, men omsorgsfullt hopstuvat.

Mer koncentrerade på nutida jazzfavoriter är Mini Room: Jazz 1-4 med bara 15 låtar vardera – samtliga utsovrade från de större spretigare listorna. Och i specialaren Mini Room: Modern Slow Jazz har jag placerat 20 eleganta jazzmelodier av utpräglat långsam karaktär.

Det är lustigt med den samtida jazzen. Det tar tid att vaska fram pärlorna. Finns mycket som är ganska trist, lite ointressant. Men ser det direkt på låt- och albumtitlar Ibland. De kan kännas nästan besvärande sökta. Finns generellt något återhållet, präktigt och lite mesigt över det ordmässiga uttrycket i genren. Samma med många låttexter. Det är som om de inte har något vettigt att säga, jazzfolket. Tur då att de är så skillade på att spela och sjunga. Men det hjälper långtifrån alltid. Tycker ofta att det på ett modernt jazzalbum finns två-tre kompositioner som är bra eller jättebra, medan resten i regel är mer mediokra.

Ibland får en ju se bort från svaga texter när harmonier och musikaliskt bygge är vasst och signalerar en annan nivå. Så ja – det blir allt som oftast att jag väljer instrumentalt.. Det innebär inte per automatik att man med lätthet hittar starkt material, men chansen då i a.f. något större.

Och ger man jazzletandet rejält med tid och koncentration så blir man förr eller senare rikligt belönad, så är det ju! Det är en fascinerande genre, om du har intresse, nyfikenhet och tålamod, och en viss känsla för musik. Jazz är sällan farligt, men aj vad det kan vara trevligt, och t.o.m sjukt bra.

Apple Music

spotify


Spellistor


Läsvärt å det senaste – samhälle & politik

Maria Malmer Stenergard, Expressen: Mina flyktingvänner är inga lycksökare

Sanjin Pejkovic, GP: Migrationsministerns misstänksamhet är osvensk

David M. Perry, CNN Opinion: Why I hope my kids never read Roald Dahl

Somar Al Naher, ETC: Hur länge till ska miljoner hyresgäster mobbas ekonomiskt?

Joanna Gorecka, GP: JK Rowlings polska städerska är rasbiologisk bingo

Jesper Strömbäck, Borås Tidning: Två tips till Tidö-partierna

Fredrik Törnqvist, GP-debatt: Friskoleägarnas argument lurar inte ens högerväljarna längre

Jan Scherman, Aftonbladet: Så stryper högern SVT och SR:s oberoende

Sofia Lilly Jönsson, Aftonbladet: Lördagsintervjun med Frick var dålig teater

Elena Namli och Carl-Henric Grenholm, Expressen: Egyptsons avhandling är ett haveri för universitetet

Mattias Irving: Brev till prodekanen på Lunds universitet

Anna Ardin, ETC: ”Bevisen” i Egyptsons avhandling borde få alla varningsklockor att ringa

Föreningen Hjärta: En rapport från Föreningen Hjärta – troende socialdemokrater i Stockholm: Varför blöder Socialdemokraterna

Johannes Klenell, Arbetet: Navid Modiris sista mansfest gjorde mig tom inombords


A Wide Selection of Danish Goodies

Uppdaterat Denmark 1, 2 och 3. Nu runt 100 låtar i varje spellista. Samlingar med ett brett urval från grannlandet. Spänner över decennier, med tonvikt på de fem sista. En salig pärlblandning. Sådant du känner till och sådant du kanske borde känna till. Sovra vidare själv om det inte passar!

Har utöver de tre spellistorna lagt till en separat för Classical & Choirs och en för dansk synth. Det är bra att ha en lite manisk sida ibland!

På Spotify: Denmark 1, Denmark 2, Denmark 3, Danish Synth Spin og Denmark – Classical and Choirs

Och i första hand på Music..


Spellistor