Svensk hiphop, eller snarare rap på svenska, har jag alltid haft svårt för. En helt annan femma är den 25-årige stockholmaren Jonatan Leandoer Håstad. Hans alter ego Yung Lean går inte att komma ifrån när det handlar om svensk hiphop. Men han rappar ju som väl är på engelska och spelar lite i sin egen liga. Han är vår internationellt sett mest kända rapstjärna, vilket känns trevligt eftersom han är speciell och har ett helt eget uttryck i genren.
År 2013 slog hans mixtape Ginseng Strip 2002 ner som en bomb på Youtube. Han följde upp med singeln Kyoto ett tag senare, då small det till igen och dörrarna till den amerikanska scenen öppnades. Det var väl egentligen rätt osannolikt att en bleknosad, sorgsen och säregen svensk tonåring skulle få det rap-tokiga USA att hiphoppa jämfota av förtjusning, men det var vad som hände. Framförallt var det hans enkla, släpiga och lite sorgsna rapstil som stack ut. Den blev hans signum. Fanns också tidigt något mörkt, gränslöst och obskyrt i hans textvärld. En roande nihilism, en del absurditeter. Han anammade förvisso mycket av de traditionella genreklichéerna, men hade ett eget och oförställt, nästan lite nollställt sätt att förmedla dem på.
Amerikanska skribenter tyckte initialt att han var en udda fågel och hade svårt att artbestämma honom. Var han en banbrytande ny förmåga eller bara en kufisk skandinavisk clown-rappare som snart skulle glömmas bort? Drev han kanske parodiskt med den amerikanska rap-kulturen? Man visste inte riktigt. Yung Lean gick utanför referensramarna. Men hans texter om depression och droger, mörker och horror slog annat något i folk. Hans beats och samplingar satt där de skulle och hans molokna och dämpade röst berörde. Samtidigt kunde han också dundra fram sin hiphop och leverera sina lyrics med en vildsint och punkig energi under sina konserter. Som grädde på moset använde han sig av diverse lustiga referenser till konsumentprodukter som Arizona Iced Tea, Gatorade och Oreos.
Yung Lean blev snabbt omtalad, så småningom omfamnad och känd som King of the Sadboys – och det var inte bara i hiphopens förlovade hemland USA han blev poppis. Snart satt det sadboys och sadgirls på varenda stubbe runt om i världen och deppade och diggade till hans musik i lurarna. Det gör de fortfarande. Yung Lean är omåttligt populär och på musiktjänsterna har han aldrig strömmats så mycket som han gör just nu.
Vid tiden för Ginseng Strip 2002 – för nästan ett decennium sedan – var Jonatan L.H. bara 15-16 år. Resten är historia. En både smärtsam och smått fantastisk sådan som också blev film i SVT-dokumentären Yung Lean – In My Head (2020). Filmen skildrar hans monumentala genombrott som artist, och de problem som följde i spåren av det. Jonatan (son till författaren Kristoffer Leandoer och diplomaten Elsa Håstad) hamnade nämligen rejält på sniskan i samband med sina internationella framgångar.
På ytan såg allt ut att gå allt som på räls. Horder av fans vallfärdade till hans konserter. Kända producenter och rapartister som Gucci Mane och Travis Scott m.fl. ville jobba med honom och hans kumpaner i Sad Boys (Yung Gud och Yung Sherman). Men turnélivet kom att bli intensivt. Det unga gänget festade hårt och snart urartade det med droger, psykiska problem och splittringar inom gruppen. Det började knapras Xanax, tas amfetamin och snortas kokain. Ett högt tempo i spelschemat framdrivet av ekonomiska intressen gjorde säkert sitt till när destruktiviteten eskalerade. Jonatans psykiska ohälsa kom som ett brev på posten.
Filmen beskriver naket och ibland våldsamt den nedåtgående spiralen. Hur han hamnar i ett akut psykotiskt tillstånd i en lägenhet Miami, och hur död och sorg drabbar gruppen när deras unge amerikanske manager och vän tragiskt omkommer i en bilolycka. Någonstans där förändras perspektivet i dokumentären och fokus läggs på hur läkning och återhämtning måste få ta vid. En inte helt spikrak resa för den unga rapstjärnan som fick några psykotiska nedturer till, innan han diagnostiserades som bipolär och fick adekvat medicinering.
Filmen växlar mellan att porträttera Jonatan som Yung Lean och Jonatan som ja, himself. Först kommer fansen kommer till tals, sedan ges vi bilder av av hans uppväxt, av tonårens musikskapande och det spektakulära genombrottet. Vi får ta del av hans USA-äventyr och den rätt brutala psykiska kollapsen. Den senare delen av filmen uppehåller sig vid tillfrisknandet. Det är omsorgsfullt och ömt skildrat, om än något stolpigt ibland. Men bara att den uppehåller sig vid mental ohälsa på ett så öppet sätt gör den sevärd. Att det handlar om Sveriges största hiphop-stjärna får betraktas som en bonus.
Jag tittade tillbaka på dokumentären ikväll. Lyssnar till vad hans unga fans uttryckte vid en av hans konserter i New York. Några amerikanska ungdomar säger: ”Han skapar en känsla i en som vi amerikaner inte får nån annanstans”. En ung kille säger: ”När man är deprimerad hela tiden och tänker på självmord och såna saker.. Hans musik hjälper en.. att inte tänka på det”. En rysk tjej som har väntat i ett och ett halvt år för att kunna komma till New York och se på hans konsert säger: ”Det är som en helt annan värld. Han är som en räddare.”
Puh, musikens kraft och betydelse alltså.. Det är så fint, och så ungt, och må det alltid få vara så oavsett hur gamla vi än är.
Regissör är Henrik Burman och filmen ligger sedan ett tag tillbaka gratis att på Cineasterna.
I skrivande stund har Yung Lean runt 1 miljon följare på Youtube och hans åttonde platta (4 mixtapes & 4 studioalbum) Stardust släpptes förra månaden. Pitchfork recenserade nyligen albumet i en artikel som beskriver både hans resa och musikaliska utveckling väl.
Jonathan L.H.’s musikaliska output har för övrigt under många år vilat på tre ben. Utöver sitt alter ego Yung Lean har han också släppt material i röjiga punk/industri-hybriden Död Mark. Och även i det något mindre röjiga, men väl så intressanta och personliga sidoprojektet Jonathan Leandoer96.
Nedan blandat bandat från perioden 2013-2022. Och aj vad näpen han var i sin lilla Bucket Hat som typ 16-årig ”sadboy” i Ginseng Strip 2002.
L O G G F I G U R 