København, Kultur, Litteratur & Konst

Inger är bättre än yoga

Jo, men Inger Christensen återbördar en till kropp, närvaro, bättre än all yoga och mindfulness i världen. Som i en strof i titeldikten Lys från debutsamlingen 1962..

Upprepa för mig
att detta är nog
att detta är kroppens
rykande ljus
att detta är nu

.. som jag faktiskt tycker låter bättre i Marie Silkebergs svenska översättning ovan än på originalspråk nedan..

Gentag det for mig
at dette er nok
at dette er legemets
rygende lys
at dette er nu

.. Som om danskan där känns mindre direkt, mer spretig. Hårklyverier klart, och kan vara hugget som stucket och bero på härkomst och språk – men så får jag oväntat medhåll från köpenhamnskt håll i kväll. Den svenska översättningen upplevs av de flesta som mer koncis på nåt vis. Det är den tredje radens sju danska stavelser mot svenskans sex – legemets tre stavelser mot kroppens två = barlast, onödig övervikt. Och så är det ju: Indtages mere mad og drikke, end legemet kan bruge, aflejres overskuddet som fedt.

Men ovanligt ändå att dansk dikt gör sig bättre på annat språk än danska. Lustigt också att grannspråket lämpar sig så oerhört väl för dikt, både i skriven form och uppläst, medan deras vanliga tal mest är sludder.

Så det är mest det de borde få syssla med, danskarna – diktande, och möjligen cykelsport.

⬤ Översvallande positiv, men fin recension, av Christensens Ljus hos litterära farbror Bernur (svenska översättningen 2013)

⬤ Samma Ljus i uncle Apples bokhandel

Kultur, Litteratur & Konst

(E) med Inger C. & more

Inger Christensen. Ibland hör man hennes röst i Alfabet, inte minst hennes E.

Efteråret findes; eftersmagen og eftertanken
findes; og enrummet findes; englene, 
enkerne og elsdyret findes; enkelthederne 
findes, erindringen, erindringens lys;
og efterlyset findes, egetræet og elmetræet 
findes, og enebærbusken, ensheden, ensomheden 
findes, og edderfuglen og edderkoppen findes,
og eddiken findes, og eftertiden, eftertiden

Och i dagarna har det utkommit en ny litteraturvetenskaplig avhandling om Christensens berömda diktsamling. Ellerströms förlag ger ut Sofia Robergs Besvärja världen. En ekopoetisk studie i Inger Christensens Alfabet. En krystad titel, sa en kompis som tycker att unga akademiker i litteratursvängen kan vara väl skitnödiga. Ger inte henne helt fel i det, men vi var överens om att det också finns undantag.

”Ekopoesi” har alltid känts som ett gäspigt begrepp (säkert orättfärdigt) för mig. men här tror jag nog att det blir bra. Har nämligen stött på Sofia Robergs texter tidigare, och gillat hennes ton, bl.a. på bloggen Axon Terminal (2009-2019) som forfarande ligger och guppar på webben. Och så hennes diktsamling Pärlemor från 2015, en digital utgåva på David Stenbecks Förlag. Den hade något eget, akvatiskt, både sinnligt och stumt, och lite omöjligt eller oresonligt i tonen, vill jag minnas. Sedan snubblade jag över en uppsats hon skrev med den tilltalande överskriften ”Ingen förstår varandra” som jag också tyckte om. Den handlade om framställningen av djur i Aase Bergs diktsamling Liknöjd fauna. Smalt kanske, men smarrigt, och nu har jag beställt Robergs nyutkomna doktorsavhandling och ser fram emot att läsa.

Repostar i väntan på den ett eget gammalt inlägg där jag lät Inger Christensen möta France Gall i ett slags mildare gurlesk. Tyckte de passade himla fint ihop. Men det är jag det!

Olika temperament, visst, men nog gör de här två kvinnorna en varm och glad inombords. Således 45 sekunders dansk dikt i ”Alfabet 5” av Inger Christensen följt av en France Gall i högform i “Der Computer nr.3.” Det funkar för mig i alla fall. Finns ju en korrelation, och en djupt mänsklig sådan: Ro och försoning följt av hopp och glädjeskutt! Ja, lyssna själv.

⬤ Besvärja världen. En ekopoetisk studie i Inger Christensens alfabet på Ellerströms förlag

⬤ Recension av Robergs avhandlingen hos Bernur – Björn Kohlströms livfulla litteraturblogg

⬤ Alfabet på akademibokhandeln

⬤ Axon Terminal

Samhälle & Politik

Läsvärt på Förintelsens minnesdag

För att hedra historien måste vi vara vaksamma inför samtidens nya former av judehat, skriver Lisa Bjurwald och Stefan Krakowski på Förintelsens minnesdag.

Marx var en glödande antisemit och skrev bland annat följande rader: ”Vad är judendomens profana grundval? Praktiska överväganden, egenintresse. Vad är judens världsliga kult? Schackrandet. Vem är hans världsliga gud? Penningen.”

Karl Marx fördomar är en påminnelse om att antisemitismen också förekommer inom vänstern och att den dessutom ofta skiljer sig från annan typ av rasism, eftersom den grundar sig i vanföreställningen att judar besitter en global makt och utgör ett hot mot övrig mänsklighet. Denna variation av antisemitismen ”slår uppåt” och har därmed chans att bli mer accepterad än rasism mot andra minoritetsgrupper, som uppfattas som utsatta, marginaliserade, i princip maktlösa. (…)

⬤ Lisa Bjurwald och Stefan KrakowskI i Expressen: Vi måste hålla ögonen på judehatets nya avarter

Många säger: Förintelsen, det var så länge sedan. Det var där och då. För mig har Auschwitz, Förintelsens tunga symbol, varit här och nu så länge jag kan minnas. Mamma Ilis skrik av ångest om natten. Auschwitz. Hennes skräck för schäferhundar. Auschwitz. Hennes inneboende ängslan för att något hemskt kunde hända igen. Hon hade ju redan förlorat allt en gång. Auschwitz.

Pappa Ernsts tårar, de kunde plötsligt fylla hans ögon utan någon synlig anledning. De var hans outhärdliga smärta, saknaden efter dem som mördats i Auschwitz. Eller kanske något annat förintelseläger. Vi visste inte, vi visste bara att alla han älskat hade dödats. Ändå gick han varje dag till brevlådan med ett fåfängt hopp att finna ett brev från sin älskade lillasyster Irma. Pappas tårar gör ont i mig än idag. (…)

⬤ Margit Silberstein i Sydsvenskan: ”Jag ville vara alla de som utplånats från jordens yta”

Hur ska Förintelsen skildras och minnas nu när de som kan vittna i eget namn börjar bli kritiskt få? Vilken minnesakt är en förfalskning och vilken är ”äkta”? Utifrån Anders Löwdins foton skriver Ola Larsmo om vittnesmål, fiktion och monument på Förintelsens minnesdag.

⬤ Ola Larsmo i DN: Minneskulturen om Förintelsen har blivit en moralisk vattendelare

Film & Tv, Samhälle & Politik

Hellbound

På tal om den sydkoreanska kulturvågen. Tv-serien Hellbound nu sedd och jag gillade den skarpt.

Under inledningsscenerna får vi se en ångestriden och paniskt skrämd man sitta på ett café i Seoul och stirra ner i sin telefon. Skärmen visar den 10 november kl 13.19, och det är exakt en minut kvar till att han ska dö – och hamna i helvetet. Tidpunkten har en dödsängel tidigare meddelat honom i ett varsel, förstår vi så småningom.

När klockan slår över till 13.20 bryter också helvetet löst. Tre stora gorillaliknande demoner störtar punktligt in genom caféets fönsterrutor för att hämta honom. Mannen lyckas fly ut på den biltäta storstadsgatan, men blir fort upphunnen, grundligt lemlästad och slutligen absorberas hans själ i en ljusstark handpåläggning av de tre helvetesdemonerna. Yep!

Men låt dig inte avskräckas av de 3D-bumliga gorillorna. Serieestetiken i scenerna med demonerna förstås bäst av att förlagan är en animerad kortfilm som därefter blev till en tecknad serie på Webtoon. Men jag tycker att hulkarna funkar. De känns passande utomvärdsliga och dyker bara upp när det hettar till..

Så den här tv-serien må på ytan se lite fjompig ut med sina monsterdemoner som ryker av aska, men i själva verket är den ett spännande och tankeväckande horror-drama med samhällskritisk udd. Regissören Yeon Sang-ho (Train to Busan m.fl.) har skapat ett verk där det går att läsa in mekanismer bakom både religiös fanatism och opportunistiska hatrörelser som QAnon. Dessutom tycker jag att serien innehåller ett slags existentiellt lirkande som känns piggt.

I Hellbound får alltså människor varsel och hämtas till helvetet för – som det antas – sina synders skull. Det mardrömslikt uppdykande fenomenet börjar successivt användas av repressiva krafter i samhället. Rörelsen Pilspetsen jagar upp stämningen på webben och uppmanar till våld mot syndarna samtidigt som den religösa sekten Den nya Sanningen får ett brett folkligt genomslag. Deras lågmält karismatiska ledare Jeong Jin-soo går hem i stugorna och sekten börjar anordna spektakulära event för rika VIP-gäster som får se syndare dödas/hämtas live. De bestialiska tilldragelserna som kallas ”demonstrationer” börjar också sändas på webben, men snart ska det visa sig att vem som helst kan bli hämtad till helvetet, vare sig man har syndat eller ej.

I centrum av historien finns den rekorderliga polisdetektiven Jin Kyung-hun och advokaten Min Hye-jin. De båda försöker förstå vad som händer, och tar sig an kampen mot de populistiska jordiska makterna. Vad som egentligen är i görningen på ett överjordiskt plan förblir höljt i dunkel i säsong 1, men det sista avsnittet avslutas med tydlig fingervisning om en säsong 2 vilket känns trevligt och angeläget, som det mesta inom sydkoreansk film- och tv-serieproduktion just nu.

Film & Tv, Kultur, Samhälle & Politik

Om det sydkoreanska begreppet ”han”

Mer tv-kultur. Är i färd med att se sydkoreanska tv-serien Hellbound när jag får korn på en intressant artikel av Lisa Ehlin i DN.

Det sydkoreanska begreppet ”han” står för en känsla av vemod och ilska som bottnar i djup orättvisa. Det genomsyrar framgångsrika filmer som ”Parasite” och ”Burning”, liksom K-popmusik. ”Han” är också ett förslag till ett framtida nyord vi är i desperat behov av för att beskriva den rasande hopplöshet som sprider sig över världen, skriver Lisa Ehlin.

Floden Han flyter genom Sydkoreas huvudstad Seoul, men genom landets kultur strömmar en annan Han. Det är en känsla av djup orättvisa som skulle kunna liknas vid det svenska vemodet, men som influerar samhälle och kultur i betydligt högre grad. Den sydkoreanska författaren Lee O-young har förklarat Han på följande poetiska sätt. ”Vi översätter ’fågelsång’ som ’fågelgråt’ […] Samma fågelljud som västerlänningar hör som glädje, hör vi som gråt.”

Både institutioner och individer lever under inflytande av Han som kan förstås mot landets våldsamma historia. Efter decennier av militärdiktatur, kolonisering, censur och imperialism demokratiserades Sydkorea och fick sin första civila president så sent som 1992. Sedan dess är Han en central faktor såväl i sociala interaktioner som i Sydkoreas nya ställning som populärkulturell supermakt. Det genomsyrar framgångsrika filmer som ”Burning” och ”Parasite”, K-popmusik, litteratur och uppmärksammade Netflixserier som ”My Name” och ”Hellbound”.

I ”Squid game”, den mest strömmade Netflixserien någonsin, gestaltas Han på ett djupare plan. Tv-serien, om hur ett antal djupt skuldsatta människor bjuds in att delta i barnlekar med dödlig utgång, behandlar inte bara vår dystopiska, senkapitalistiska samtid och frågan om vad vi är villiga att göra i desperata situationer. Den presenterar också situationer som metaforer för upprepad orättvisa där oddsen alltid är dåliga. De plötsliga känsloutbrotten som många tittare och recensenter uppfattade som överspel skulle kunna ses som typiska uttryck för en ilska som ständigt bubblar under ytan. (…)

⬤ Lisa Ehlin i DN: Konceptet ”han” förklarar Sydkorea som populärkulturell supermakt