Stark och bevekande skildring av en uppblossande kärlek mellan två kvinnor i 1700-talets Bretagne.
Det här dramat har – trots stiliserade scenerier, übersnyggt och hyperestetiskt foto – en påtagligt realistisk och innerlig ton som känns i hjärterötterna. Det är livsbejakande, sorgesamt och tjusigt som tusan. Och för den frostbitne och hjärtestukade filmtittaren kan säkert Porträtt av en kvinna i brand fungera som en ögonöppnare och påminnelse om den infernaliska härlighet som kärlek kan vara, och kanske bör vara – när Amors pil träffar rätt.
Handlingen i korthet: Konstnären Marianne får i uppdrag att måla av Héloïse, en ung kvinna som lämnat klosterlivet bakom sig och ska giftas bort. Porträttet ska sändas till den presumtiva brudgummen i Milano, så att han får en bild av hur den kommande hustrun ser ut, och om hon faller honom i smaken – lite upplysningstidens motsvarighet till en Tinder-swipe, tänker jag.
Problemet är att Heloïse varken vill låta sig porträtteras eller giftas bort. Hennes mor engagerar därför Marianne som ”promenadvän” till dottern, men håller det egentliga syftet (ett färdigmålat porträtt av henne) hemligt. Konstnärinnans överenskommelse med modern blir således att om dagarna vara sällskapsdam åt Heloïse, och om kvällarna, i smyg, måla hennes porträtt. De båda kvinnorna blir snabbt förtroliga med varandra, och deras framväxande förälskelse gestaltas på ett intagande och väldigt ömt sätt. Så se!
Céline Sciamma’s drama fick bl.a. Césarpriset 2020, för bästa foto – och vann kategorierna Bästa Manus samt Queer Palmen vid Cannes filmfestival 2019. Nominerades även för Guldpalmen. Går att glutta gratis med ditt bibliotekskort på Cineasterna.com.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.