Kategori: Samhälle & Politik

Apple & Tech, Kultur, Litteratur & Konst, Samhälle & Politik, Webb

.. Lana del Rey får mig att tänka på Jean Baudrillard’s Cool Memories & America

Mitt lyssnade på Lana de Rey (gårdagens post) har genom åren flera gånger fått mig att tänka på den franske sociologen Jean Baudrillard (1920-2007). Han var i i övrigt rätt lik Arne Weise. Ja men eller hur, det är så det är – de var nästan lika som bär! Men hur som helst.. Det känns som att han – inte minst efter de senaste årens tech-utveckling – borde vara lite mer på tapeten igen. Det är synd att han död. Hade varit intressant att höra hans take on IA och om den digitala kulturen just nu. Han var faktiskt där och nafsade redan för 30-40 år sedan. Jag läste just en av mina egna bloggtexter om honom från 2014. Då hade han varit död i sju år och jag verkade i någon mån söka hans röst, men hittade nog mer min egen. Passar på att reposta och uppdatera den lite ikväll. Här är den:

Jean Baudrillards kynne känns av i sonderingen av plats och tillstånd. Finns ett underliggande driv i texterna, en ständigt påslagen motor som signalerar en vilja att få fortsätta skriva, utforska, att få fortsätta leva. Det skrivna tycks nu ropa till sin herre att komma åter från de döda. Energin och vitaliteten framkallar nästan en känsla av sorg när man sitter och läser; tomheten efter en människa som beskrev världen så intensivt. Både Amerika (1986) och Cool Memories (1997) är strippade på akademisk torrhet men fyllda av abstraktion och prima avläsningsförmåga.

I Cool Memories fortsätter Baudrillard sitt idisslande av världen och varandet. Filosofi och samhällsteori blandas upp med personligare ton i inkilade dagboksanteckningar. Cool Memories är ett myller av sociokulturella expressioner, iakttagelser och observationer av de mest skiftande slag. Psykologi och kognition. Historia och prediktion. Den sekteristiska benägenheten i USA, den antidemokratiska och fascistiska dragningen som förgiftar under ytan, verkar söka sin större våg. De är bra på gyckel, på lögner och sken, amerikanerna. Känns så unga, och är ju unga i ett historiskt och samhälleligt perspektiv, lite av amatörer, omogna, samtidigt världens mäktigaste nation. Det känns alltid olustigt att tänka på det. Vad mer finns i sjön? Jomen media, människa, modernitet och mytologi. Cybernetiks, tech, sociologi och streetviews. Lech Walesa, laptops och litteratur. Twin Towers och Berlinmurens fall. Isberg, sexualitet och död. Berlusconi och Mitterand jämte Kierkegaard, Stevie Wonder och Cicciolina – och mycket mer och många fler. Referenser som kan tyckas daterade, men är inte. Finns ingångar överallt. Amerika läcker som ett såll. Tar man på sig de nutida eller kanske framtida glasögonen inser man att det mesta är relevant eller i alla fall hänger ihop. Jävla Amerika. Skenet som tilltalar. Den skillade showen i kulturen. Smältdegeln av olika nationaliteter. Öppenheten. Samtidigt rasismen och de uppenbara sociala orättvisorna. Stadgan i konstitutionen, men också bräckligheten, inte minst i de demokratiska instanserna. Hur det trots all tyngd känns så tunt, rätt skralt och liksom lynnigt.

Baudrillard stramar åt och slipar till, fångar in erfarenheter i stort som i smått och skapar ny mening. Han utformar gärna platsbestämda föreställningar, genererar scener på olika nivåer som förkroppsligar idéer och tänk. Hängivenheten och temperamentet i Cool Memories finns kvar från ”Amerika”, likaså de poetiska gesterna, humorn (sort of) och elementet av oförutsägbarhet. Böckerna finns dessvärre inte i svensk översättning, men i engelsk – och dansk minsann – och utgör en spretig men god startpunkt för att bekanta sig med den franska tänkaren. Sedan har hans förutsägelser eller snarare känsla för tech visat sig vara intressanta. Det fanns en nyfikenhet inför digital kultur och vad som redan då väntade i förhållandet mellan människan och maskin. Hur det teknologiska kanske kunde få oss att tänka bättre – eller rentav tänka åt oss.. Yep, går att läsa in mycket om t.ex. A.I i Baudrillards texter. Tänker också på böcker som The Transparency of Evil (1990) och The Perfect Crime (1995).

Fransosens formuleringskonst är stark och speciell – det finns en exakthet i språket som motsvarar hans förmåga att se. En undersökande kvalitet i avläsningen av platsen, inträngandet i arkeologin. Påtagligt så i Amerika – i rörelsen, framåtskridandet i geografin. Hans autofokus är genomträngande och när han stannar upp och zoomar in manuellt, när tankarna får framträda långsamt och organiskt jämte erfarenheten så blir den poetiska och lite profetiska dimensionen ett verktyg för att stärka beskrivningarna. Det kan bli riktigt vackert ibland, dystert, distanserat, men likväl vackert.

Slutord och fantasi:

Jomen, om den gamle professorn nu plötsligt skulle droppa ner från himlen så är det troligt att han hade börjat trampa runt över de sista decennierna som på en liten kontinent, iförd pannlampa med kikare och förstoringsglas dinglande runt halsen. Och nog vill man återkalla honom alltid – förse honom med information om vad som har hänt sedan han sist var med, ledsaga den döde till hans skrivbord – eller kanske cafébord.. Jo, där får han sitta och bläddra i dagens Le Monde på en iPad Air med kylskåpskalla fingertoppar medan han värmer sina blålila läppar mot en dubbel espresso. Japp, den koppen kaffe behöver han så väl.. För den stendöde Jean Baudrillard ska kanske alldeles strax ha sin allra första föreläsning inför en levande publik sedan han dog i mars 2007.. Den kommer att behandla olika aspekter av de hisnande ångestvindlingar som spontant kan uppträda såväl i USA som på den andra sidan – samt innehålla en genomgång av de järtecken och symboler som just nu är mest i ropet på kanotfärderna över floden Styx.

Imagine the amazing good fortune of the generation that gets to see the end of the world. This is as marvellous as being there at the beginning. How could one not wish for that with all one´s heart? How could one not lend ons´s feeble resources to bringing it about? To have been there at the beginning would have been fantastic  But we arrived too late. Only the end remains. Let us therefor apply ourselves to seeing things — values, concepts, institutions — perish, seeing them disappear. This is the only issue worth fighting for.

Jean Baudrillard, Fragments – Cool Memories III (sid 33) 1997.

 ⬤  Ur Amerika:

– Vanishing Point

– Om jogging och andra besvärjelser

– Santa Barbara

Samhälle & Politik, Webb

Nämen, vad bra Café Bambino kan vara!

Bara nån gång då & då har jag lyssnat på podcasten Cafe Bambino (Aftonbladet Kultur), ja med Tone Schunnesson och Karin Pettersson, men häromdagen ett riktigt bra avsnitt som fick mig att fatta att jag måste börja följa de här bönorna. Ett gott samtal, skönt spretigt, men ändå samlat och politiskt skarpt. Och med en så avig och go personkemi mellan de båda. Yep, intagande och sympatiskt på alla sätt. Video på YouTube eller Audio på Podcaster.

Samhälle & Politik

Terror, ta vår hand

Efter internt tryck krävde Socialdemokraterna nyligen stopp för de så kallade tonårsutvisningarna. Samma vecka röstade svenska sossar i Europaparlamentet igenom två kritiserade migrationslagar tillsammans med SD, Frankrikes Rassemblement National och tyska Alternativ für Deutschland. Det är rätt symptomatisk när det kommer till deras vägval, men bra att känna till eftersom det inte skyltas så stort med sånt.

Sedan har vi Liberalerna som bidrar med teater snarare än substans. Floskelministern Mohamsson, vars politiska varumärke tycks vara väl avvägd meningslöshet, väljer att krama om Sverigedemokraternas partiledare inför rullande kameror och allt blir ganska pinsamt och avslöjar ett desperat partis unkna värderingar. Vänstern och miljöpartiet verkar handfallna och tillbakapressade trots att de ekonomiska klyftorna fördjupas och marknadsliberalismen fortsätter att ha vind i seglen med ohämmade vinstuttag inom skola och sjukvård. Tidöpartiernas avfärdande av forskarsamhällets expertis på en mängd områden är också obehaglig. Max Hjelm skrev om det i DN så sent som idag. Och så verkar de flesta bara vilja att vi ska rassa på och köra ut folk tills vi lever in någon slags etno-nationalistisk mardrömsvärld. Hoho, det är illa. Och hur många rör det sig om? Tycker ständigt man läser om nya fall av utvisningar och då får nog de flesta inte någon särskild uppmärksamhet. Känns aningens maktlöst. Det trumpifierade Sverige agerar i det tysta medan vi alla sover och låter det ske. Bara kom att tänka på det. Och på att det hela förtjänar mer motstånd. Eller det är min förhoppning.

Är det förresten inte illa att ingen från den svenska regeringen har uttalat sig om det som hände och fortfarande händer i Minneapolis och annorstädes i USA? Och är det inte minst lika knepigt att samma saker händer här utan större protester? Utvisningar, strukturell rasism och en migrationspolitik som successivt normaliserar det som för inte länge sedan hade betraktats som otänkbart.

Ok, folk ger sig ut i små demonstrationståg, men de följs inte upp nämnvärt. Man orkar liksom inte, även om det är moraliskt nödvändigt att visa sitt missnöje. Inte minst som stöd för svagare grupper. Men i det stora hela lyser det politiska motståndet med sin frånvaro. Jag tänker att Tidö-lagets misshagligheter och sossarnas dubbelmoral kan – med lite tur eller otur, beroende på hur en bedömer det – komma att skapa ett sådant. Och att det riskerar att bli våldsamt.

En växande grupp människor lever under statligt tryck, med haltande rättigheter och ekonomi, en framtid utan nån vidare positiv förankring. Människor jagas av myndigheter, blir bostadslösa, nekas sin rätt, fråntas sina barn eller deporteras av en regering som bara kallar det politik. Det ser lite illa ut generellt, får man ju säga, hoho. Det är inte ett ideologiskt påstående, men en empirisk iakttagelse, känner jag. Och ja, där nånstans brukar våldet komma in. Vad händer när institutionell repression når den kritiska punkten där enskilda individer eller grupper börjar bli riktigt jävla lacka? Historia och sociologi ger entydiga svar – det skapar inte grogrund för harmoni direkt, snarare söndring. En liksom läskigt behovsprövad.

Till syvende och sist kan det kanske komma att handla om proportioner? Att repression och nöd blir så pass kontraproduktivt att det utlöser terroraktioner? Jag skulle inte avskriva det. Tycker att man kan se en god grogrund för en ökad friktion när det statliga våldet får alltmer inhumana konsekvenser.

Finns en känsla av att frågan om att svara med våld när en utsätts för detsamma eventuellt kan växa i popularitet. Vi har sett den terrorburna högern länge och nog. Det vore naivt att avfärda den från vänster som spekulativ. Speciellt bland människor som inte har så mycket att förlora. Sånt där kan bli mörkt och hatfullt. Vafalls, kanske befinner man sig i fritt fall, är alltmer utsatt, har inga barn eller nära och kära att ta hänsyn till. Alltså, våldet är ju aldrig trevligt, och det är extra synd om kidsen att behöva uppleva, men gör de inte det redan, även våra här hemma? De vars föräldrar utförsäkras, som utvisas, som mister sin sjukpenning, som lider pin för att regeringen består av högerextrema lakejer som exempelvis migrationsminister Johan Forssell och Svärjelaget med Åkesson i spetsen.

Ja käre tid, kan det sådant här t.o.m. rendera att vi får uppdaterade versioner av vänsterknäppisar som Gudrun Ensslin och Andreas Baader? Högersidan har ju inte direkt legat på latsidan när det kommer till att producera galna terrorister de sista decennierna. Ok, just nu gör de arbetet mer själva, mer realpolitiskt maskinellt eller vad jag ska säga, mer effektivt, mer smooth. Det är gångbart som fan och det verkar inte finnas nån ände på förskräckelsen. Men kanske kommer de dagar åter när bytet istället börjar jaga jägaren.

Insikten om att det inte tycks gå att förändra systemet inifrån på demokratiska vägar kan ju komma att sprida sig bland folk. Det är i alla fall inte helt otänkbart. Olika nivåer där klart. Av terror. En del känner måhända en dragning till att vässa knivar, kasta bomber och angripa företrädare för makten, ja säg ett mer personinriktat jävelskap. Andra sitter i landets mest sedda nyhetsprogram och förordar svenska kärnvapen som ett frälsning och svar på en hotfull värld. Det passerar utan nämnvärd reaktion eller kontrovers. Men låt någon placera ett Hitler-äpple på en politikers garageuppfart, och reaktionerna låter inte vänta på sig.

Jag kan för egen del tycka att det låter dramatiskt och lite väl radikalt med kärnvapen. Så jag rekommenderar i första hand armborst och pilbåge. Det känns mer fair. Att ligga på lur, vänta in någon. Det kan jag ha en viss känslomässig förståelse för ändå. Så Here comes the terror. Det ena instrumentet ger ju det andra. Som i franska enmansorkestern King Automatic nedan.

King Automatic – Here comes the Terror

Lokalt, Samhälle & Politik, Värnhem, Malmö

Värnhemiana och lite lokalterror

Vägarbetena och ombyggnationerna här vid Värnhemstorget. De går extremt långsamt. Har ju skrivit om det här på bloggen förut, tyvärr. Men alltså, ärligt, någon borde ta sig en titt på kostnad kontra effektivitet här. Det kanske finns någon lurt med i spelet? Att det finns folk som skor sig på det utdragna förloppet. Vem vet, huvuden borde kanske börja rulla? Det hela börjar hursomhelst bli personligt.  

Sedan hörde jag på omvägar att populära frisörsalongen 4K Fadez på Ö.Förstadsgatan hade fått besök av myndigheterna. Poliser och hälsovårdsförvaltning har störtat in. Igen. Och ånyo dykt upp på ett osmidigt och stötande sätt. Det börjar påminna om ICE-beteende, och är definitivt drivet av rasprofilering. Ägaren av frisörsalongen berättade om saken i Sydsvenskan för någon vecka sedan.