Paniken i Jomshofs blick: ”Helvete, nu sa jag det igen”
Det var förstås sorgset, men jag kunde ändå inte låta bli att skratta när jag såg SD:s partisekreterare Richard Jomshof i Nyhetsmorgon häromdagen. Han var ditskickad för att pudla efter sina galna uttalanden om att religionen islam som sådan är ”avskyvärd”. Men det gick inte alls som tänkt.
Bra krönika av Alex Schulman i Expressen idag – om Richards Jomshofs islamofobi, den misslyckade pudlingen samt om det närmande till SD som vi nu helt oförblommerat ser från M, KD och L.
Poland's minister for education and science defines LGBT people as "a narrow group of people with sexual problems", contrasting them with the "majority" (non-LGBT people) who "don't have such problems" and who are supposedly subject to LGBT "terror" and discrimination in the EU.
Mörkertid på andra sidan Östersjön. Och den typen av uttalanden från en minister för utbildning & vetenskap.. Då är det fanimej illa.
Men Dr. Stanley Bill är väl värd att följa på twitter. Han har en sjusärdeles koll på polsk kultur, samhälle och politik Ja, fattas bara – han är lektor i polska studier vid fakulteten för moderna och medeltida språk, Cambridge.
Förutom att twittra frekvent om Polen så driver han också nyhetssidan Notes from Poland. Kan rekommendera den samt att följa hans twitterflöde – för att ha lite pejl på Polen.
Wirtén har oftast blå glasögon, men inte politiskt blå. Han är förmodligen bara närsynt, men det hindrar inte honom från att vara himla klarsynt, och man känner sig ofta lite klokare när man läst honom. Dessutom har hans texter alltid ett slags uppbyggligt patos som känns sympatiskt, tycker jag.
Ska ta mig samman och läsa hans böcker. Jag har bara en bakom mig – biografin över Herbert Tingsten 2013, som jag gillade. I fjol kom hans biografi om en annan svensk intellektuell, nämligen Elin Wägner.
Nåväl, idag skrev Wirtén en intressant och angelägen politisk betraktelse i Expressen.
Rasism är inte en följd av invandring – den är en del av Sveriges DNA. Per Wirtén synar diskussionerna om privilegier och går på jakt efter en svensk vithetspolitik.
(…) Vithetspolitikens kärna är att inskärpa en rädsla att privilegiesystemet är hotat och att vidmakthålla de samhälleliga fördelarna i förhållande till de med mörkare hudfärger. Den har successivt uppdaterats som valvinnande strategi av Nixon, Reagan och Trump. Det är klart det finns en lockelse att översätta den till svensk politik – inte bara hos Sverigedemokraterna.
På senare år har det tillkommit två betydelsefulla amerikanska studier. Först sociologen Arlie Russell Hochschilds underbara ”Strangers in their own land” (2016) om en krets konservativa vita låginkomsttagare i Louisiana. Deras bestämda motstånd mot välfärdsreformer och fördelningspolitik grundar sig bland annat i rädslan att sådant ska gynna inte bara dem, utan i ännu högre grad african–americans och invandrade latinos, och att de därmed kunde passeras av dem i samhällshierarkin. Förra året kom hälsoforskaren Jonathan Metzls osannolika bästsäljare ”Dying of whiteness” där han mödosamt bearbetat gruppintervjuer och hälsostatistik över självmord, sjukdom och för tidig död. Han visar hur vita arbetare klamrar sig fast vid högerpolitiken, av ungefär samma orsaker som Russell Hochschild upptäckte i Louisiana, trots att det får katastrofala följder för dem – och att de förstår det. (…)
Filmaren Jide Tom Akinleminu levde sina första tio år i Nigeria, men efter att familjen flyttat till Danmark valde pappan att återvända till hemlandet. Men vad hände egentligen sen?
I Jides händer är dikotomin Danmark/Nigeria en given premiss som varken ignoreras eller missbrukas när han skildrar sin dansk-nigerianska familjs öde från 1975 fram till idag. Nigeria skildras med drömlika arkivfilmssekvenser, bland annat genom mammans brev hem till sina föräldrar – från början optimistiska, sedan realistiska och slutligen modstulna. Det vardagligt skildrade Danmark representerar nutid och klarhet men också sorg och prövningar. Interaktionen med fadern på gården och över telefon präglas av det dunkelt sagda i både komposition och ton.
Katarina Hedrén om dokumentären When a farm goes aflame häromdagen i FLM. Hon är också den kritiker som verkar ha bäst pejl på afrikansk/afrikarelaterad film i tidskriften.
I FLM läser man ju ibland om filmer som p g a smal distribution kan vara luriga att hitta, men hur det ändå har ett värde att ta del av kritik, reportage och essäer. En del filmer dyker förr eller senare upp på någon mindre streamingtjänst, får väl se hur det blir med denna. Den har i alla fall just uppmärksammats vid Berlins Filmfestival. Nedan intervju med regissören Jide Tom Akinleminu i samband med den.
L O G G F I G U R 