Författare: JHL

Pingis kan så lätt övergå i poesi. Det är bara att lira jävligt bra – eller att upphöra spela och ta tåget till Köpenhamn! Snart sitter man vid ett cafébord och bläddrar i en gammal diktsamling som man nysande har lirkat fram ur hyllan på nåt dammigt antikvariat. Det er old school, for søren – jeg vet, men jeg kan lide det. Och det är mer sport än att kuska runt på antikvariat.net.

I erotiserade längtansdikter tar jaget form hos den danska poeten Bodil Bech (1889-1942). Hon bokdebuterade sent, 45 år gammal. Utgav in alles fem diktsamlingar mellan åren 1934-1941. Bech var inspirerad av Edith Södergran – som hon blev tipsad om av Gunnar Ekelöf under ett möte med diktaren i Stockholm. Hon beskriver händelsen i en egensinnig artikel om Södergran i Berlingskes söndagsmagasin 1941.

Vardag och konvention bryts mot det inre livets eld i Bechs dikter. Själsmörker och smärta lindras med religiösa utbrott och ett extatiskt besvärjande av tillvarons slutenhet. Främlingskapet, känslan att vara ”en gäst i en umild Verden” är där. Längtan efter himmel och transcendens, lösgörande från verklighetens bojor. Samtidigt möjligheterna i de givna livsvillkoren. Bejakandet av sexualiteten. Frigörelsen som flätas samman med hennes ivriga hänvändelse till gud jämte begäret till den älskade, till mannen. Går att problematisera, eller bara att se kärlek och hopp i jordbunden kropp. När det är som ljusast i Bodil Bechs diktning slår stillsamma vardagsrörelser ut i expressiva rader om glädje och lust – som i dikten ”I Sporvognen” från samlingen Granit og dugg, 1938:

I Sporvognen
Hvorfor er jeg mon så sært lykkelig?
Det er, som boede der to fugle
bag mine spændte bryster –
gylden sødme stiger og falder,
når jeg trækker vejret –
næsten pinefuld er denne ømme baeven –
mine fødder har lyst at slippe jorden,
og mine arme at ro op i himlene.

Jeg er således ingen almindelig dame –

Eller måske er jeg
yderst almindelig –
for sidder jeg ikke her
i sporvognen
og betaler konduktøren
og vender en rolig profil
mod vinduet?

Måske er der mangen en kvinde,
der også vender en rolig profil
mod vinduet
og er ligesså dybt lykkelig som jeg.
Sidder vi alle
med fugle bag brysterne
og med et skød, der bæver
som en ildrose?

Bodil Bech växte upp i en välbärgad landsortsmiljö på Midtfyn. Efter ett år på handelshögskolan skiftade hon spår och började studera piano vid ett musikkonservatorium i New York, där hon bodde i fem år tillsammans med första maken. Under sitt andra äktenskap, med en konsthistoriker, kom hon i kontakt med diktare och konstnärer i gruppen runt den tvärestetiska tidskriften Klingen i Köpenhamn. Under perioden började hon ägna sig alltmer åt skrivande. Hon publicerade texter i olika tidskrifter under 1920- och 30-talet och verkade även som översättare. Senare kom Bech att leva i ett längre samboförhållande med författaren Jens August Schade vars verk också dignade av erotik. Hennes fem diktsamlingar kom under de sista åren av hennes liv. Hon dog bara 53-år gammal efter en period av besvikelser och självförbrännande skapande. Målaren Elna Fonnesbech-Sandberg har karakteriserat Bech som “et dybt ulykkeligt menneske, hjertevarm og følsom. Hun mødte kun modgang i sit liv. Ustandselig blev hun kritiseret. Det gik hende forfærdelig nær”, vilket ju låter förskräckligt olyckligt. Bodil Bechs debutsamling Vi der ejer natten blev återutgiven på förlaget Bebop 2004. Ur den följande dikter:

Brombær
Sortgrønne Blade som Solen hopper i
min Ryg hviler mod et Stenhegn
blanke Brombær hænger over mit Hoved
dine bitte smaa Brystvorter er som sortebrune Brombær
en sort Slange rejser sig i Græsset
jeg nipper af de sortebrune Brombær

Røgelse
Jeg er Ildpigen
hør jeg beder

Gud Evighedskraft i hvem vi alle hviler
hjælp du min Ånd
vidtfavnende at lodde dybt og stige

Gud giv mig Kraft at lyse Vej for Mennesker
alle små Væsners store Søster vil jeg være
lad Dyrene komme til mig og Himlens vilde Fugle
Gud giv mig Lov at blive en Mands elskede Kvinde
min Favn er en sødmefyldt Grube rede til Elskeren
min Mund en bristet Rose
han der begærer mig sky som en Hjort fra Skovene
hans rene unge Vildskab lad den bestorme mig

Hør mine Bønner
jeg er jo Ildpigen Gud
Ild af din Ild

I Halvsøvne
Sommernat på Altanen
Kastanjens grønne Fingre spiller i Vinden
overflødig Latter rå fra Struben
slår op mod den blåsorte forundrede Himmel
Togene mumler over Skinnerne
den røde Søjle flimrer med stumme Dampe om sig
Løven vænder sig bag Søndermarken
Gud den underfulde sender mig Søvnen