Roland Barthes om pappas bil

Dagens bilar och dagens joggingskor har en slags vulgär svulstighet gemensam. Joggingskon har kanske slimmats något de senaste åren, men looken är densamma – rätt ful. Bildesigners liksom sportskotillverkare verkar bl.a. hämta inspiration och uttryck från den japanska mangan. På den asiatiska småbilsmarknaden dominerar Pokémonestetiken. Och den har fått fäste även i Europa och USA. Det snedställda strecket, den ilsknare linjen i lamp- och blinkerstrakten är norm. Det gör att bilarna liksom ser förbannade ut. Aggressiva rentav.
Det är lätt att glömma att våra fyrhjulta vänner inte alltid sett så arga ut. När jag växte upp hade vi i min familj två bilar. Min mors charmiga Renault 10 Major och pappas Citroën DS (på franska utläses ”DS” som déesse, gudinna) som i Sverige fick det mindre pompösa, men inte alls missvisande smeknamnet ”paddan”. Men det var allt en snygg padda. I essäsamlingen Mythologies av Roland Barthes från 1957 läser man följande i en betraktelse av dåtidens bilpark i allmänhet och Citroën DS i synnerhet.

”I think that cars today are almost the exact equivalent of the great Gothic cathedrals: I mean the supreme creation of an era, conceived with passion by unknown artists, and consumed in image if not in usage by a whole population which appropriates them as a purely magical object. It is obvious that the new Citroen has fallen from the sky inasmuch as it appears at first sight as a superlative object .. We must not forget that an object is the best messenger of a world above that of nature: one can easily see in an object at once a perfection and an absence of origin, a closure and a brilliance, a transformation of life into matter (matter is much more magical than life), and in a word a silence which belongs to the realm of fairy-tales. The D.S. – the ”Goddess” – has all the features (or at least the public is unanimous in attributing them to it at first sight) of one of those objects from another universe which have supplied fuel for the neomania of the eighteenth century and that of our own science-fiction: the Deesse is first and foremost a new Nautilus.
This is why it excites interest less by its substance than by the junction of its components. It is well known that smoothness is always an attribute of perfection because its opposite reveals a technical and typically human operation of assembling: Christ’s robe was seamless, just as the airships of science-fiction are made of unbroken metal. The DS 19 has no pretensions about being as smooth as cake-icing, although its general shape is very rounded; yet it is the dove-tailing of its sections which interest the public most: one keenly fingers the edges of the windows, one feels along the wide rubber grooves which link the back window to its metal surround. There are in the D.S. the beginnings of a new phenomenology of assembling, as if one progressed from a world where elements are welded to a world where they are juxtaposed and hold together by sole virtue of their wondrous shape, which of course is meant to prepare one for the idea of a more benign Nature. As for the material itself, it is certain that it promotes a taste for lightness in its magical sense. There is a return to a certain degree of streamlining, new, however, since it is less bulky, less incisive, more relaxed than that which one found in the first periods of this fashion. Speed here is expressed by less aggressive, less athletic signs, as if it were evolving from a primitive to a classical form. This spiritualization can be seen in the extent, the quality and the material of the glass-work. The Deesse is obviously the exaltation of glass, and pressed metal is only a support for it. 

Here, the glass surfaces are not windows, openings pierced in a dark shell; they are vast walls of air and space, with the curvature, the spread and the brilliance of soap-bubbles, the hard thinness of a substance more entomological than mineral (the Citroen emblem with its arrows, has in fact become a winged emblem, as if one was proceeding from the category of propulsion to that of spontaneous motion, from that of the engine to that of the organism). We are therefore dealing here with a humanized art, and it is possible that the Deesse marks a change in the mythology of cars. Until now, the ultimate in cars belonged rather to the bestiary of power; here it becomes At once more spiritual and more object-like, and despite some concessions to neomania (such as the empty steering wheel), it is now more homely , more attuned to this sublimation of the utensil which one also finds in the design of contemporary household equipment. The dashboard looks more like the working surface of a modern kitchen than the control room of a factory; the slim panes of matt fluted metal, the small levers topped by a white ball, the very simple dials, the very discreetness of the nickel-work, all this signifies a kind of control exercised over motion rather than performance. One is obviously turning form an alchemy of speed to a relish in driving. The public, it seems, has admirably divined the novelty of the themes which are suggested to it. Responding at first to the neologism (a whole publicity campaign had kept it on the alert for years), it tries very quickly to fall back on a behaviour which indicates adjustment and a readiness to use (”You’ve got to get used to it ”). In the exhibition halls, the car on show is explored with an intense, amorous studiousness: it is the great tactile phase of discovery, the moment when visual wonder is about to receive the reasoned assault of touch (for touch is the most demystifying of all senses, unlike sight, which is the most magical). The bodywork, the lines of union are touched, the upholstery palpated, the seats tried, the doors caressed, the cushions fondled; before the wheel, one pretends to drive with one’s whole body. The object here is totally prostituted, appropriated: originating from the heaven of Metropolis , the Goddess is in a quarter of an hour mediatized, actualizing through this exorcism the very essence of petit-bourgeois advancement.”

Sarah Shook & The Disarmers

Sarah Shook & The Disarmers

För ett par år sedan hördes hon i Sarah Shook & the Devil som släppte minialbumet Seven. Det var inte alls pjåkigt – lyssna på låtarna Outlaw och Old Friend – vackert så det förslår (hittas även på Spotify). Vill minnas att jag bla föll för hennes vibrato, ja finns en touch av ett litet, liksom ”getlikt darr” i hennes röst ibland. Hennes nya band Sarah Shook & The Disarmers fick jag korn på häromdagen när jag petade ihop en spellista med Patsy Cline, Neko Case m.fl. Debutplattan Sidelong passar in bra i den med sin mix av traditionstrogen country, rock och americana. Själv karakteriserar hon sin musik som Outlaw country with punk – rock bent”. Det är en ganska välfunnen beskrivning. Hon upppger bl a Kelsey Waldon, Neko Case och Lydia Loveless som inspirationskällor, men befinner sig nog några grovkrossade grusvägar bortom dem, är mer opolerad, definitivt mer rebellisk och badass. Känns som att hon har mer gemensamt med t. ex. Hasil Adkins och Melissa Swingle.

Shook – på fotot ovan till höger inte helt olik en ung Jodie Foster – är född 1985 i Raleigh, New York, men har sedan ungdomsåren bott i North Carolina. Gifte sig som 19-åring, fick barn, en son, och skilde sig som 21-åring. Hon växte upp i en fundamentalistisk kristen familj där sekulär musik och rusdrycker inte var poppis, men har av allt att döma frigjort sig från sånt ortodoxt bråte. Låtarna på Sidelong är attitydstinna och dignar av whiskeyentusiasm. Finns inte tillstymmelse till textmässig avhållsamhet härvidlag. Låtmaterialet pendlar mellan steelballad, uptempo stomp och röjigare cowboyiana. Texterna små skrönor som förutom alkohol blandas upp med desperation och kärlekssorger. Enkelt, punkigt och elegant. Karaktär och mörkerkrisp utan att vara för fläskigt producerat. Sarah är bästa countrybönan around just nu, utan tvekan.

Hennes partner, 48-årige John Howie Jr, är trummis i det garvade bandet där tre av fem medlemmar är i 50-årsåldern. Sidelong släpptes i en mindre upplaga redan 2015, men för en vecka sedan var det dags för en nyutgivning som innebär större spridning då bandet har signat med Bloodshot records. Nedan spåren ”Heal MeNothin’ Feels Right But Doin Wrong och Keep the Fires Burnin”

 

Skateboard i Folkets Park

Nu hemmavid, men Valborgspromenad igår. Jag och sonen gick efter ett par varv på Mellersta kyrkogården till Folkets park där vi hamnade i skateboardtävling – Folkets Miniramp Jam 2017 i arrangemang av Bryggeriet. Vi fick se några skillade skatewitches, bl.a. Katja Uneborg från Stockholm som utöver att vara en jävel på skateboard också är biografägare på Bio Rio. Katja vann årets tävling före lundahoppet Mimmi Leckius. Undrar förresten om hon är släkt med hädangångne lundapoeten Ingmar Leckius (1928-2011)? Han som förutom att skriva dikt översatte bl. a. Henri Michaux till svenska. Det måste hon väl vara.

Men mer hjulbräda: Herrtävlingen bjöd på extraordinär skateboardåkning av framförallt Dannie Carlsen från Danmark som hade en ruggig känsla i sin åkning. Se honom här.

Tävlingsmomentet kan förvirra mig lite när det gäller skateboard. Den familjära känslan vid arrangemangen gör att känslan av ”motståndare” är minimal. Ja, mer än antagonister verkar de tävlande vara kompisar. Säg att någon sätter ett trick för allra första gången.. Det behöver inte vara top notch eller så himla superavancerat, men glädjen och uppskattningen går inte att ta miste på, varken hos publiken eller medtävlarna. Den här speciella generositeten man visar inför varandras prestationer är fin. Hur man stöttar och ger varandra support. Sedan förstås njutbart med de konstfärdigheter som de mest avancerade åkarna bjuder på. I båda fallen blir det liksom något annat än tävling och konkurrens. Mer konst, ett förfinat individuellt uttryck. I ett kollektiv där alla ges samma värde. Och som så ofta vid skateboardevenemang landar allt i en go anarkistisk atmosfär med bra musik i högtalarna. Så det var faktiskt som att dimpa ner i ett miniatyrparadis i den milda vårsolen i Folkets Park. På ett par timmars betryggande avstånd från kvällens hektiska och överbefolkade Valborgsfirande.

Nattradio: Tiki Cha Cha Club

https://podomatic.com/embed/html5/episode/8404512?autoplay=false
När jag lyssnar till radiovärden Joe Woods wobblande röst i början av den här episoden så minns jag att min far låter precis så när han pratar i sömnen, just innan mardrömmen når sin kulmen och han i stället börjar yla som en präriehund. Kanske är det därför jag känner mig hemma i Tiki Cha Cha Club som sänds live på måndagar vid midnatt, men ju går att ta del av närhelst man vill. Det optimala är att sitta och lyssna på programmet under sömnlösa nätter, med en halvfylld cognacskupa eller en kopp varm mjölk till hands, eller dagtid när man blir trött på P1´s ständiga reprissändningar. Tiki Cha Cha Club är en lättlyssnad, men välvald mix av tacky exotica, tiki, jungle och lounge. Som en mer raffinerad mindfulness, en cocktail sprungen ur 1950-talet som drar vidare fram över 60-talet. Låtlistor läggs upp på programmets facebooksida. Woods använder sig av samma dramaturgiska mall i varje avsnitt, men varierar genom ett befriande ostyrigt ordflöde som väl tonar in hans Tiki-univers. Episoderna har lockande titlar och underrubriker som Clouds – Through the mist we heard the bells peeling, On a high Plateau – Someone left a cake outside the rain och nedan den senaste bevekande utgåvan: Ghost Town – More music from the haunted ballroom.
  
https://podomatic.com/embed/html5/episode/8418993?autoplay=false KBOO Community Radio
Arkiv över de senaste episoderna

 

Anime, pingis och människoblivande

Idag är det den 6 april vilket betyder World Table Tennis Day som firas med event och engagemang på alla nivåer runt om i världen. Jag drar mitt strå till stacken genom att uppmärksamma en animerad tv-serie med pingistema (medveten om att jag härmed konserverar bilden av mig själv som bt-nörd och notorisk pingisevangelist).

Masaki Yuasa´s Ping Pong – The Animation (2014) är en underhållande coming of age berättelse om några individers livs- och pingisresor. Vi följer Makoto ”Smile” Tsukimoto, en innesluten och deppig 16-åring som mobbats under uppväxtåren. Han kallas ”Smile” för att han aldrig skrattar och ”Robot” för att han har svårt att visa känslor. ”Smile” är en skicklig defensivspelare med brillor (deff med glasögon får väl anses vara en bt-stereoptyp som ändå har en viss relevans!) vars segervilja ibland hindras av hans medkänsla inför sina motståndare – t. ex. när han spelar mot sin gode vän Yutaka ”Peco” Hoshino – som alltid funnits där som hans beskyddare, hjälpare och hjälte. ”Peco” är raka motsatsen till ”Smile” – en offensiv glappkäftande slarver och kaxig supertalang med naiv självbild och gott hjärta. Han dövar sitt oroliga sinne genom att tröstäta chokladkakor och sörpla läskeblask. Dessa båda ungfrön tränas av två kedjerökande åldringar i 70-årsåldern: Den kloka, men något sträva fru Tamura som förestår den pingis-dojo där de båda började spela som barn – och Joe “The Butterfly” Koizumi, som är en passionerad och tankfull tränare i Katase High School Team. De ärrade gamla coacherna har inte bara tigerkoll på sina adepters spel, men även deras själsrörelser, vänskap och inbördes rivalitet.

Narrativet vävs främst framåt genom ”Smile” och ”Pecos” utveckling som individer och spelare. ”Smile” förvandlas i takt med sina framgångar till en odräglig egoist medan ”Peco” åker på pumpen i en viktig match, tappar allt självförtroende och hamnar på dekis. Ställda inför svårigheter har båda rejäla livsresor att göra. Det finns ytterligare några tongivande karaktärer. En är kinesen Kong Wenge som har skickats/deporterats till Japan för att spela efter att ha förlorat sin plats i det kinesiska toppskiktet. Kong Wenge utstrålar en air av självförtroende som motsäger hans känslor av skam och förbittring över den degraderade positionen. En annan huvudfigur är Ryuichi ”The Dragon” Kazama – en stjärnspelare från det rivaliserande och mer resursstarka Team Kaio. Hans förhållningssätt till bordtennisen döljer ett smärtsamt förflutet. Hans far lärde honom att spela pingis med glädjen som drivkraft, men förutsättningarna ändrades när fadern dog. Sedan dess har Kazama varit drillad i en resultatinriktad verksamhet där förluster är förbjudna, och att visa sårbarhet och svaghet är en dödssynd. För den vuxne Kazama – som är kapten i Team Kaio – har präglingen haft en hög kostnad: Stjärnan är rädd för närhet, blir emellanåt försänkt i svår melankoli, drabbas av ångestattacker och kämpar med frågan om vem han spelar för, vem han egentligen är.

Karaktärerna kan initialt tyckas vara platta och klichéaktiga, men fördjupas snart. Storyn funkar och växer fram i en märklig mix av övertydlighet och ett lite styltigt, nästan hemlighetsfullt berättande. En del svårtydda personkopplingar tenderar att förvirra i den tempofyllda och hårt koncentrerade berättelsen, men tillför också ett visst mått av utmaning. Det finns flera goda anledningar att låta sig bevekas av Ping Pong – The Animation. Pingisreferenserna skildras trovärdigt, inte minst en del materialmässiga detaljer. Varje match har också sin egen emotionella och visuella värld och är underhållande i sig med tokexpressiva sekvenser och ett intensivt bildbombande. Den ymniga symboliken är kanske i mesta laget ibland, men den ingår i animepaketet och verkar vara ofrånkomlig i genren. Kärleken till sporten förmedlas med humor – som när en spelare tidigt i serien blir utslagen ur en tävling av den fullständigt överlägsna ”Smile”. Killen blir helt knäckt, slutar med pingisen och börjar resa runt i världen för att finna mening med livet igen. I sista avsnittet återkommer han hem. Sitter som en solbränd men olycklig backpacker i en stol på läktaren i pingisstadion och blir alldeles betagen av det vackra spelet. Han utbrister till sig själv, och till bordtennisen: Holy damned – I Do like this sport.. And I left you.. And wandered the world.. Searching for where I belonged.. But all this time.. The answer was You! Sedan gömmer han gråtande sitt ansikte bakom händerna och kikar vidare på matchen mellan fingrarna. Med tårarna strömmande nedför sina kinder kvider han fram: I’m So sorry, Table Tennis! My perfect Queen, will you foregive me? Can’t we just start over? I swear – I’ll never leave you again! 
Den största behållningen har man av de tre sista episoderna. När den stora turneringen – The Championship – ska avgöras förtätas dramat.  Protagonisterna utkämpar inte bara en kamp mot varandra men i hög grad också mot sig själva. Berättelsen kommer att handla om att utmana rädslor, läka sitt förflutna och landa på friskare plats i livet. Patetiken är omfattande, men inte utan giltighet. Mer än en speedad sportanime har vi plötsligt en livsklok historia om existentiell mognad. Mot slutet vässas bildspråket med symboliska partier och skissartade slowmotionsekvenser som förstärker upplevelsen av spelarnas inre kamp. Bäst skildrat är det i den storslagna semifinalen mellan ”Peco” och den plågade Ryuichi Kazuma där den senare genomgår en regelrätt katharsis och når försoning och frigörelse långt bortom frågan om vinst eller förlust. Och ”Peco” blir – trots sin ickeperfektion  – en karaktär som i sin rätt omedvetna strävan efter utveckling förmår förändra livet för de personer han möter på vägen. Visst kan det vara all pingis som en smula grumlar mitt kritiska öga när jag nu funderar över den här tv-serien, men jag måste gilla den nära nog terapeutiska kvaliteten som återfinns i storyn. Den får också en buddhistisk twist genom Kazamas slutliga ”upplysning” i semifinalens slutskede. Stjärnan är aggressivt segerstinn och vill vinna till varje pris, men det är ”Peco” som vinner eftersom han älskar själva handlingen att spela – och allt eftersom matchen fortgår lyckas han befria Kazama från sin bur, dra upp honom ur hans mörka källarvalv genom den högoktaniga bordtennis de skapar tillsammans. Den förlorade innebörden återfås. Meningen återskapas. Båda spelarna ges vingar. Kazamas tankemonolog under matchens slutskede säger det mesta:
All of my cells are singing out with joy. 
Faster they command me, faster! 

My concentration is a force shutting out the world.
As I speed up – reality around me slows to a crawl
Yet he (”Peco”) keeps learning and growing like a sponge.
 
I explode in to motion but I’m steadily being outpaced.
I feel myself being left behind.
Its becoming obvious who the better player is.
And yet I don’t feel anxious.
 
I’m striking with all I got,
Reacting with all I am. 
There is no time to be afraid.
 
This is as far as I go, hero (”Peco”).
My wings can´t take anymore.
Will you bring me to this place again?
 
I’ll get it now: All of my cells are singing out with joy.
I’m being outpaced, but don’t feel anxious.
There is no time to be afraid! 
There is no need to be afraid!
I like this place.. It’s glorious!


Ping Pong – The Animation – utsedd till ”Animation of the Year” vid Tokyo Anime Awards (2015) – bygger på Taiyo Matsumoto‘s mangaalbum Ping Pong (1996-97) som också blev långfilm (2002) i regi av Fumihiko Sori. Denne vann Best Director’ prize på Japanese Academy Awards för filmen, som var hans debut. Det måste ha varit ett dåligt år för japansk filmkonst för Ping Pong (the movie) är inte så jättebra. Däremot hamnar den här animerade tv-serien liksom seriealbumet mer rätt. Ping Pong – The Animation består av 11 episoder och hittas dubbad på engelska här. Vill man se den med originalspråk och engelsk text så ligger den på animeportalen Chrunchyroll, men då får man räkna med reklam stup i minuten om man inte pungar ut med ett premiumabonnemang på 79kr/månad.

World Table Tennis Day