D.H Lawrence: The Ship Of Death (1933)
Poetryreincarnations
Full Poem
Författare: JHL
Tagit det lugnt hemmavid. Pastasallad med kräftstjärtar, ruccola, ägg, soltorkade tomater, persilja, vitlök, finhackat. Ett glas mjölk, och en kladdkaka (köpe) till efterätt. Tysken ville inte ha. Tysken är hälsosam. Men han drack kaffe och gjorde mig sällskap. Den unge mannen från Leer hyr in sig hos mig, och mest av allt tycker han om fotboll. Så nu får jag för mina synder. Jag som inte ens varit och sett Malmö FF spela. Häromdagen vann de Allsvenskan. Jaha. Oss emellan; det finns mer raffinerade sporter, men vad gör man? De är överallt, fotbollssupportrarna, nu t o m i min egen lägenhet.
Det finns egentligen bara ett fotbollslag vars resultat jag bryr mig om och det är engelska Ipswich Town, som jag började gilla när jag var typ sju år gammal. Ett slags vidskepligt intresse för laget har vuxit fram. Det vidskepliga består i en tro på att min välgång i tillvaron skulle ha något att göra med om Ipswich vinner eller ej. Förlorar de får jag uttöka mina säkerthetsmarginaler i vardagen annars kan saker komma att gå åt pipan helt. Vinner de kan jag slappna av och ha finfina dagar fram till nästa match. Tosigt, jag vet – att mitt väl och ve på något mystiskt vis skulle vara sammanlänkad med en sydostengelsk fotbollsklubb. Men likväl checkar jag varje vecka sidan 338 på Text-tv och ser hur det gått för dem. Det är samma thrill varje gång.
Jag har aldrig pratat så mycket fotboll som jag gör just nu. Min 23-årige innebonde har stenkoll på de europeiska ligorna och framförallt tyska Bundesliga. Våra fotbollsprat går ofta överstyr. Igår går stod spanska och portugisiska spelsystem på schemat och idag tyckte han att jag skulle ta en titt på SC Freiburgs tränare Christian Streich som ofta väljer att prata om helt andra saker än fußball på sina presskonferenser.
Jag gillar att köra in på Östra kyrkogården i Malmö via infarten på Scheelegatan, passera den klossiga blomsterkioskens råa betong och i sakta mak ratta vidare genom allén där man också parkerar. Men idag tog vi buss 6 från Värnhem. Sallerupsgatan fram. Ett par hållplatser bara. Kvickt gick det. Kyrkogården blir egentligen mer överskådlig när man kommer in från det här hållet. Man får ju gå ett par hundra meter till graven förstås, men det är en smal sak. Och där ligger hon, mor min, nedbäddad i mullen. På denna stora kyrkogård. Jag satte en ros. Tände ett gravljus. Och presenterade de personer jag var där tillsammans med. Annars hade jag inget vettigt att säga henne.
Vi promenerade bort till minneslunden i regnet sedan. Satte ljung. Stod där en stund under paraply och funderade på de som inte längre finns bland oss. Havet av ljus och blommor. Minneslunden är hänförande i kvällningen. När man kisar lätt med ögonen så framträder en illuminerad miniatyrstad under den gråtunga himlen.
Östra kyrkogården, vidsträckt, strikt och vacker med sina raka linjer och tjusiga kapell. Åsryggen som sträcker sig hela vägen längs med huvudstråket. Och så är det ju den där andra allén, spektakulär och centralt belägen på kyrkogården – europas längsta sammanympade och knuthamlade lindallé. 96 träd som har blivit ett. Dör ett så dör alla..
I går fick jag en vykortshälsning från Céret i Frankrike och i kväll dimper det ner ett par glada tillrop från Sarajevo samt ett par andlöst vackra bilder från några på vift i Spetsbergen. Folk rör på sig. Jag också. I morse promenerade jag ner till Möllevångstorget i höstsolen. Köpte potatis, ett knippe krusig persilja och den minsta pumpan jag kunde hitta. När jag kom hem kokade jag potatis och pumpa, tillsatte koriander, persiljan, salt och peppar jämte lite mjölk och smör vilket blev till en mild god mos. Till detta åt jag en grov smörgås och en bit rökt makrill. Sedan fick kaffet puttra och lugnet lägga sig. Jag själv ock’ på soffan en stund. Jag roade mig med att plocka runt bland några spellistor i Apple Music innan jag nickade till ett slag. Skönt så. Senare under eftermiddagen kom min son upp för en kopp kaffe efter sitt jobb. Han tipsade om ett bra avsnitt av Lundströms bokradio från i våras som gått mig helt förbi. Ann Jäderlund, Stig Larsson och Thomas Öberg gästade programmet. Jäderlunds poesi hade berört honom, och Stig Larssons autofiktionella dikt Mani från 1985 hade fått honom att dra på smilbanden. Han kom ihåg att jag hade läst den för honom för en herrans massa år sedan, när han var typ 14. Här hör vi författaren själv läsa den:
Turerna runt Entré fortsätter och alltsammans är farsartat. Apoteket Fasanen vid Värnhemstorget skulle ha lämnat sina lokaler och flyttat in i Entré under sommaren, men det blev uppskjutet till den 22 september. Det var i torsdags. Apotekspersonalen hade förberett och fixat, men fick under morgontimmarna besked om att flytten inte blir av förrän i december – men ingen berättar vad senareläggningen beror på. Synd är det om personalen och synd är det också om människorna som bor i huset. Och som om det inte vore tillräcklig rörigt i apotekssoppan så ska en konkurrerande apotekskedja dra igång på hörnan Hermansgatan/Östra Förstadsgatan. Således kommer vi ha tre apotek i kvarteret, två på Entré och ett alldeles bredvid.
Det står frapperande stilla på Entré. Man har nu under ett par års tid vandrat runt i något som mest påminner om kulisser. H&M’s flytt ner från plan 2 till markplan på Entré är också en långdragen historia som ett snart firar 2-årsjubileum. Att flytten har hakat upp sig ska enligt det senaste ryktet – bland kassapersonalen på Hemköp – bero på ett byggfel i stammen.
Men Ur & Penn har i alla fall öppnat. Igen. I vintras avvecklade man ju sin nya lokal inuti köpcentret – på hörnan vid den öronbedövande fontänen. Man stängde alltså ner och försvann, för att ett halvår senare öppna upp igen i precis samma lokaler. Ja, herrejisses, hade man inte varit så fasligt trött på Värnhem så skulle det faktiskt gå att klämma ur sig något om stadsdelen var och varannan dag.
Relaterad post: Tant Entré
L O G G F I G U R 