Minst lika bra som hennes frankofila pärla här är ju låten Saperlipopette med samma sångerska, dvs den egenartade grafologistudenten Clothilde. Hon släppte två EP-plattor 1967 och sedan aldrig något mer. Några av hennes melodier smällde til ganska ordentligt. Saperlipopette kanske allra mest. Bad Records i Paris (logglänkade till vänster) gav 2013 på nytt ut hennes musik under titeln Clothilde – Queen Of The French Swinging Mademoiselle 1967.
Såg på sista avsnittet av tv-serien Det mest förbjudna, om Kerstin Thorvall häromdan. Har inga direkta kommentarer. Den var inget vidare. Mest framträdde Jenny Wilsons soundtrack. Det lät riktigt bra, så det borde man försöka få tag i. Men tv-serien medförde att jag hamnade i ett par samtal om tvåsamhet kontra polyrelationer. Inget nytt under solen där. Den första omhuldas medan den senare aldrig blir riktigt approved. Som om både kärleks- och sexskeppet har fått permanent slagsida. Tvåsamheten regerar, uppgåendet i en annan människa framför att med flera leva. Vi är välmatade med kulturens spår i kroppen härvidlag. Det är nästan orättvist enkelt att skriva fram tvåsamhetens värde. Och visst är det vanligt att man hör folk avfärda flersamhet med typ ”Nä, det är nog bra för dem som vill ha det så, men jag hade aldrig klarat av det, det blir svåra förvecklingar”. I går diskuterade jag det med en göteborgare. På stirrig göteborgska låter samma utsaga ungefär så här: ”Jåå, even om man sejjerr att de inte ska bli nåra svorighetärr så är ju känsloorr känsloorr och relationärr relationärr”. Och det är ju sant i viss mån, tänker jag. Det kan finnas en annan komplexitet i polyrelationen, men kanske behöver den inte vara besvärligare än i monoditot? Det kommer nog an på person, inställning och överenskommelser. Ett snabbt överslag ger att den kulturburna klassiska relationen nog att föredra ändå. Känns som om det finns flera parametrar att ta hänsyn till i polyfältet och därför tassar man inte riktigt in. Men, men, intressant att filura över. Och ibland har jag funderat om flersamhet hade kunnat läka känslomässiga sår i den personhistoriska erfarenheten – och att det bara är sociala strukturer jämte ett visst mått av skräckslagenhet som hindrar ett närmande? Nåja, vi lämnar det därhän. Egentligen vill jag bara säga att man ju är mycket snar att problematisera polyamorösa val eller flersamma levnadssätt, medan tvåsamheten går fri i sin zon av rätt anmärkningsvärda klängväxtproblem. Det eftersträvansvärda i den monogama relationen kan man gott nagelfara en smula, om inte annat så för att rätta till proportionerna i saken. Och vem vet – det är kanske i polyrelationer som tvåsamhetens bästa kan få ett framtida bo.
Världshistorien har väl sett olika samlevnadsformer komma och gå ett par varv; i tider av frigörelse från konventioner, i olika kulturer. Från och till under årtusendena. Det finns skäl att tro att det flersamma relationståget kommer att börja tuffa på så sakteliga igen, och kanske blir vi bättre på detta som så mycket annat. Men jag vet inte hur intressant det är att problematisera. Bättre då att leva! Och handgripliga tips i ämnet hittar du i klassikern The Ethical Slut: A Practical Guide to Polyamory, Open Relationships, & Other Adventures av Dossie Easton och Janet W. Hardy från 1997. En passus om The Ethical Slut kan man läsa hos psykologen Tanja Suhinina som själv skriver en del på temat. I svensk bloggosfär poppar annars de polyflaggande bloggarna upp då och då, men försvinner rätt fort.
På tal om självsvåldigt uppgående i en annan person. Richard Kern illustrerar det skojsigt i den skruvade kortfilmssamlingen Manhattan Love Suicides.
Lyssna nedan på intro ur The Ethical Slut som kostar 178 kr på Bokus, 139 kr i iBooks Store och som hittas som ljudbok för 239 kr.
Slår mig ner på en bänk i Floras Hage på Kungsgatan. Solen står på och utmanar vintern. En stor fluga kommer flygande och sätter sig på ryggstödet. Och när jag tittar ner på marken ser jag myror och något slags små flygfä traska omkring över fimpar, singelsten och gammalt småkviste. Snälle nån, var det inte isigt och snöade igår? Vårens omedelbara frambrytande. Liv av – och liv på liksom. Löjligt snabbt. Nästan så att man blir förnärmad av hastigheten i processen, lite besviken över bristen på finess, ja, över plötsligheten i allt. Lite som kärleken när den är på fallrepet, eller kanske när den är som bäst – som när inget annat går än att sprudla fram emot varandra!
Oavsett om ni är intresserade av indisk musik eller ej – ta en titt på den här bloggen. Den är svensk, har funnits sedan 2002 och är en av landets bästa och mest specialiserade. Upphovsmakarna är anonyma, och om den indiska klassiska musikvärlden kan de skriva hur mycket som helst. Och de gör det passionerat med en särdeles koll, både skojigt och utsvävande med utmärkt kontroll. Roas och lär, läs och njut av Panchamkauns.
”Det enda en lekman behöver veta är att klassisk musik inte är folkmusik, sång är bättre än instrument, sitar är bättre än sarod, hinduismens panteon finns på riktigt, veenan är Saraswatis instrument på riktigt (om kopplingen mellan flöjt och Krishna tvista de lärde), sångare kompas av sarangi bättre än harmonium, fusion är confusion, och den som säger ”världsmusik” eller ”etno” kommer att arkebuseras.”
Dagens dans står Familjen Addams för. Familjen har ju alltid uppskattat en god svängom och verkar gilla turkiska darkwaveduon She Past Away som var i Malmö tidigare i år. Lilla fröken Wednesday som har talang efter mamma inleder med att stuffa tillsammans med Lurch som gör så gott han kan.
L O G G F I G U R 