Författare: JHL

På tal om röststarka sångerskor med en viss hesaktighet. Barfotaspanjorskan Remedios Amaya och hennes jumboplacerade melodi ”Quién maneja mi barca” (Vem seglar min båt?) i Eurovision Song Contest 1983. Det spanska bidraget fick fasansfulla 0 poäng vilket var tokigt eftersom det i själva verket var tävlingens bästa låt. Sista platsen delade man med Turkiet. Luxembourg vann: Corinne Hermès med ”Si la vie est cadeau”.. Den var inget vidare. Carola blev fyra med ”Främling”.

Sångerskan Lhasa de Sela avled i bröstcancer under nyårsnatten 2010 i Montreal, bara 37 år gammal. Snö föll över staden utan uppehåll i fyra dagar efter hennes frånfälle, och när man lyssnar på hennes sista album “Lhasa” från 2009 förvånas man inte det minsta över det. Musik, persona och öde.. Den existentiella urladdning som förmedlas borde rimligen skapa ringar på vattnet och framkalla olika spektakulära väderfenomen. Sällan har jag hört en så sorgesam knippe melodier. Albumet känns i hjärterötterna. Sångerskan har stannat upp, håller ömt kvar vid sitt liv och är samtidigt på väg att förlora det. Finns en avklarnad medvetenhet därom. Flera av låtarna genomsyras av den och präglas av en stark vemodighet. Sorgligast av dem alla är den nakna och mer eller mindre begravningsfärdiga I’m Going In som hon skrev ett par år innan hon blev sjuk, men som känns märkligt förebådande.

Lhasa Del Sela växte upp med en pappa från Mexico och en mor från USA, hade nio syskon och en okonventionell barndom som präglades av långa perioder av nomadiskt resande tillsammans med familjen i den konverterade skolbuss som var deras hem. I vuxen ålder bodde hon i Kanada och Frankrike, i Montreal respektive Marseille. Hon släppte tre skivor, sjöng på tre språk – spanska, engelska och franska – och samarbetade med flera artister, bland annat ett par gånger med brittiska Tindersticks som hon gjorde en av sina sista inspelningar med. Hon rörde sig fritt i en egen mix av mexicana, folk, country, fado, fransk chanson, blues, jazz och visa. Rösten kunde ha en eldig spansk ”flamencohesaktighet” med ordentligt tryck, men också vara mjuk och oforcerad. Den sorgesamma grundtonen finns där från början, i både text och musik. Man anar tidigt ett slags dödsmedvetande. Den sista plattan är väldigt vacker – ett personligt testamente, ett värdigt avslut och en sorgebomb som ska höras i sin helhet. Under spisningen gör man klokt i att ha torra näsdukar till hands..

Hennes debut, den spanskspråkiga “La Llorona” kom 1997 och innehåller bl a pärlorna “La Celestina”, “De Cara A La Pared och “El Desierto“ (se nedan). Andra plattan “The Living Road” släppte hon 2003 och från den hade jag plockat Con Toda Palabra (nedan), Small Song, och Soon This Space Will Be Too Small.

Fransk nådegåva och nationalklenod. Brigitte Fontaine kom till slut att få den raspigaste av röster och släppte häromåret, vid 74-års ålder, albumet: ”J’ai l’honneur d’etre” (Jag har äran att vara). Sjutton album har det blivit, och samarbete med artister som Grace Jones, Sonic Youth, Art Ensemble of Chicago plus en bunke franska artister. Förutom pop- och avantgardesångerska är hon också poet och skådespelarinna. Brigitte gillar de stora känslorna, har en förkärlek för att spöka ut sig och i suggestivt framgungande ”Crazy Horse” pratsjunger hon med sedvanlig emfas. I video nummer två är året 1966 och hon är 27 år och strålande i jazzstruttande ”On n’est pas des chiens” (Vi är inga hundar) från albumet ”13 chansons décadentes et fantasmagoriques”).