Författare: JHL

Hemmavid. Oktober har slagit över i november. Höstmörker och kyla väntar, men det lyser varmt i fönsterna från bostadsrätterna på andra sidan gatan. Men alla har inte ett hem. På trottoaren nedanför ligger en kvinna i 55-årsåldern. Inklämd på en trappavsats utanför en gammal plomberad entrédörr har hon gjort sig redo för kalla natten. Hon har befunnit sig ett par veckor i vår stadsdel. Har aldrig sett henne tala med någon. Hon ser skandinavisk ut. Runda brillor under lugg. Korthårig, rågblond. Någorlunda i ordning klädmässigt. Hon signalerar inte droger och missbruk, men har troligen en sjusärdeles problematik. Jag vet inte mer än vad jag ser. Att hon bor på gatan. Att hon är helt avhängd, fullständigt alienerad. Att hon har sina tillhörigheter i ett par kassar, en ryggsäck, en axelremsväska. Hon pratar inte för sig själv. Inte högt i alla fall. Verkar samlad. I sitt armod. Av allt att döma ståndaktig. Hon är ganska liten. Spröd som en sparv. Och hård som granit. Ja, sluten som en sten. Släpper inte in någon. Det här är en kvinna som är så djupt och kärvt ansatt av ensamhet att hon knappt går att tilltala längre. I sitt pariaskap en person som bär oss andra med sin brustenhet. Vi har det i alla fall inte som hon har det. Och vi har alltid anledningar att avvisa henne, mer eller mindre räddhågsna sådana. De flesta av oss blir handlingsförlamande när vi ser någon som henne, känner oss bakbundna av olika skäl. Kvinnan är förtvivlad, eller tokig, tänker vi. Kanske sjuk. I alla fall nedsänkt i hopplöshet och misslyckande, och sannolikt luktar hon illa. Vad ska grannarna tänka om man låter henne övernatta i trappuppgången? De kommer att reagera. Ja, det kan nog innebära problem att försöka hjälpa. Och så har man har ju sitt eget liv att leva, alla uppgifter att sköta. Man orkar liksom inte. Och det är skönt om saker kan få löpa på utan för mycket friktion. Vi hamnar i ett nej. I passivitet och brist på medkänsla.

Visst, det är komplext, och en del hemlösa vill inte alls ha kontakt med varken människor och myndigheter. Men på någon nivå, vill ju den här trasiga kvinnan ha hjälp, ett tak över huvudet, ett varmt rum, någon att prata med, mänsklig värme. Även om det sitter hårt åt. Även om hennes själsliv säger annat, och pekar mot mer isolering, uppgivande, söndring. Ett ökat avstånd till allt som riskerar att göra ont. Kanske har någon ringt till polis eller socialtjänst för att de är bekymrade för henne. Men veckorna har gått och inget verkar ha hänt. Hon är kvar på gatan, liksom ett par andra som man ofta ser under sena kvällspromenader. Det ligger ofta en eller två personer i sovsäckar på baksidan av Värnhemsskolan, i den upplysta entrén. Samma sak på framsidan. Där ligger en man som ibland om dagarna brukar sitta och läsa Malmötidningen utanför kassorna på Coop.

Vi har som väl är en mild höst, men snart kommer kylan. Jag misstänker att kvinnan kommer att stanna kvar i den. Assimilera den. I eftermiddags gick jag så fram till henne. Frågade hur det var, om jag kunde hjälpa henne. Jag var beredd på ett avvisande vilket jag också fick. Hon manade vänligt iväg mig. Inga ord, bara en nedslagen blick bakom immiga glasögon, huvudet välmenande på sned, och så ett par långsamt svepande liksom bortmanande armrörelser som sade ”gå, gå, du kan inte hjälpa mig ändå”. När hon avvisar oss blir vi burna. Och när vi förnekar henne bär hon oss. Det är inte ok att hon ska behöva göra det. Något annat måste få börja, även om det är svårt eller omöjligt. Man har fan att knacka på skalet.

Uppdaterat 23/11. Kylan kom. Den 20de gick jag ner och handlade på Coop strax innan stängningssax vid 23-tiden. Och där satt hon. Som en saltstod på trappavsatsen. Insvept i filtar. Omgärdad av sitt pick och pack i mörkret runt hörnet invid Johanna Jeppssons Spettkaksbageri. Jag försökte prata med henne. Berättade för henne att det finns en bra plats högst upp i vår trappuppgång. Där hon skulle kunna få vara i vara i fred och sova över natten. Jag säger att jag ställer upp dörren så kan hon göra som hon vill. Hon lyssnar. Nickar. Jag tror att hon tar till sig det jag säger, men är inte helt övertygad. Det hade förstås varit bättre om jag hade haft en kvinnlig bekant med mig. För att skapa mer tillit. Men hon manar inte bort mig nu. Det är liksom ingen jävla lek länge. Råa minusgrader vaktar henne. Hon tittar på mig, men säger ingenting. Kanske förstår hon inte vad jag pratar om ändå. Jag får ingen vidare kontakt med henne. Bara reflektionerna från hennes glasögon i mörkret. Kan hon gå runt med en obehandlad hjärnskada, tänker jag – har hon fått en propp, en stroke? Eller är hon bara mossig i skallen efter all den påfrestning och stress som surrar upp henne. Jag går hem igen, till min lägenhet. Ringer kommunens sociala jour och får prata med en man där. Berättar för honom om kvinnan och anger adress. ”Det är inte så vanligt att folk ringer om sådant här, tyvärr”, säger han. ”Vi kör dit och tittar till henne om en timme”. Bra, bra, Tack.

De senaste dagarna har jag inte sett henne häromkring. Man kan ju hoppas att hon har fått en temporär frist, tak över huvudet. Troligtvis glider hon snart runt med sitt pick och pack på Kungsgatan och runt Värnhem igen.

Uppdaterat 24/12. Julafton kl 23:50. Hon sitter ihopkrupen i ett annat portfång på Ehrensvärdsgatan. Regnet står på. Världen är inte god.