Fientliga julgranar

8D8AE573-BAE2-44F1-B0A4-4A870FBCC7EB

I det sorglustiga och tomma köpcentret Entré – som står under kronisk förvandling till Malmö Plaza – skyndar det nu mot juletid och den väldiga huskroppens ödsliga innanmäte har förgyllts med en armé av formpressade julgranar.

Ja, det kryllar av dem, och tittar du riktigt noga så ser du att de är onda. Japp. Några av dem lurpassar på dig, verkar liksom småskurna, försöker gömma sig bakom pelare och så.

De står i klart misstänksamma formationer. För att vara granar. Kan det röra sig om pyntade stridsmaskiner? Alienteknologi? Känslan av att befinna sig i ett avsnitt av brittiska sci-fi tv-serien Dr. Who är påtaglig.

Att dessa juleträd kommunicerar med varandra råder det ingen tvekan om. Majoriteten av dem har stått på exakt samma ställe i flera dagar, medan små grupper och enstaka granindivider har tagit sig ett par meter, till nya halvskumma positioner – subtila truppförflyttningar så att vi inte ska ana oråd. Förmodligen är de redo att gå till attack vilken sekund som helst. På en given signal från ett osynligt moderskepp i den yttre stratosfären kan de komma att aktiveras för blodbad på H&M, Systembolaget, Hemköp.


Tant i nöd

Hemmavid. Oktober har slagit över i november. Höstmörker och kyla väntar, men det lyser varmt i fönsterna från bostadsrätterna på andra sidan gatan. Men alla har inte ett hem. På trottoaren nedanför ligger en kvinna i 55-årsåldern. Inklämd på en trappavsats utanför en gammal plomberad entrédörr har hon gjort sig redo för kalla natten. Hon har befunnit sig ett par veckor i vår stadsdel. Har aldrig sett henne tala med någon. Hon ser skandinavisk ut. Runda brillor under lugg. Korthårig, rågblond. Någorlunda i ordning klädmässigt. Hon signalerar inte droger och missbruk, men har troligen en sjusärdeles problematik. Jag vet inte mer än vad jag ser. Att hon bor på gatan. Att hon är helt avhängd, fullständigt alienerad. Att hon har sina tillhörigheter i ett par kassar, en ryggsäck, en axelremsväska. Hon pratar inte för sig själv. Inte högt i alla fall. Verkar samlad. I sitt armod. Av allt att döma ståndaktig. Hon är ganska liten. Spröd som en sparv. Och hård som granit. Ja, sluten som en sten. Släpper inte in någon. Det här är en kvinna som är så djupt och kärvt ansatt av ensamhet att hon knappt går att tilltala längre. I sitt pariaskap en person som bär oss andra med sin brustenhet. Vi har det i alla fall inte som hon har det. Och vi har alltid anledningar att avvisa henne, mer eller mindre räddhågsna sådana. De flesta av oss blir handlingsförlamande när vi ser någon som henne, känner oss bakbundna av olika skäl. Kvinnan är förtvivlad, eller tokig, tänker vi. Kanske sjuk. I alla fall nedsänkt i hopplöshet och misslyckande, och sannolikt luktar hon illa. Vad ska grannarna tänka om man låter henne övernatta i trappuppgången? De kommer att reagera. Ja, det kan nog innebära problem att försöka hjälpa. Och så har man har ju sitt eget liv att leva, alla uppgifter att sköta. Man orkar liksom inte. Och det är skönt om saker kan få löpa på utan för mycket friktion. Vi hamnar i ett nej. I passivitet och brist på medkänsla.

Visst, det är komplext, och en del hemlösa vill inte alls ha kontakt med varken människor och myndigheter. Men på någon nivå, vill ju den här trasiga kvinnan ha hjälp, ett tak över huvudet, ett varmt rum, någon att prata med, mänsklig värme. Även om det sitter hårt åt. Även om hennes själsliv säger annat, och pekar mot mer isolering, uppgivande, söndring. Ett ökat avstånd till allt som riskerar att göra ont. Kanske har någon ringt till polis eller socialtjänst för att de är bekymrade för henne. Men veckorna har gått och inget verkar ha hänt. Hon är kvar på gatan, liksom ett par andra som man ofta ser under sena kvällspromenader. Det ligger ofta en eller två personer i sovsäckar på baksidan av Värnhemsskolan, i den upplysta entrén. Samma sak på framsidan. Där ligger en man som ibland om dagarna brukar sitta och läsa Malmötidningen utanför kassorna på Coop.

Vi har som väl är en mild höst, men snart kommer kylan. Jag misstänker att kvinnan kommer att stanna kvar i den. Assimilera den. I eftermiddags gick jag så fram till henne. Frågade hur det var, om jag kunde hjälpa henne. Jag var beredd på ett avvisande vilket jag också fick. Hon manade vänligt iväg mig. Inga ord, bara en nedslagen blick bakom immiga glasögon, huvudet välmenande på sned, och så ett par långsamt svepande liksom bortmanande armrörelser som sade ”gå, gå, du kan inte hjälpa mig ändå”. När hon avvisar oss blir vi burna. Och när vi förnekar henne bär hon oss. Det är inte ok att hon ska behöva göra det. Något annat måste få börja, även om det är svårt eller omöjligt. Man har fan att knacka på skalet.

Uppdaterat 23/11. Kylan kom. Den 20de gick jag ner och handlade på Coop strax innan stängningssax vid 23-tiden. Och där satt hon. Som en saltstod på trappavsatsen. Insvept i filtar. Omgärdad av sitt pick och pack i mörkret runt hörnet invid Johanna Jeppssons Spettkaksbageri. Jag försökte prata med henne. Berättade för henne att det finns en bra plats högst upp i vår trappuppgång. Där hon skulle kunna få vara i vara i fred och sova över natten. Jag säger att jag ställer upp dörren så kan hon göra som hon vill. Hon lyssnar. Nickar. Jag tror att hon tar till sig det jag säger, men är inte helt övertygad. Det hade förstås varit bättre om jag hade haft en kvinnlig bekant med mig. För att skapa mer tillit. Men hon manar inte bort mig nu. Det är liksom ingen jävla lek länge. Råa minusgrader vaktar henne. Hon tittar på mig, men säger ingenting. Kanske förstår hon inte vad jag pratar om ändå. Jag får ingen vidare kontakt med henne. Bara reflektionerna från hennes glasögon i mörkret. Kan hon gå runt med en obehandlad hjärnskada, tänker jag – har hon fått en propp, en stroke? Eller är hon bara mossig i skallen efter all den påfrestning och stress som surrar upp henne. Jag går hem igen, till min lägenhet. Ringer kommunens sociala jour och får prata med en man där. Berättar för honom om kvinnan och anger adress. ”Det är inte så vanligt att folk ringer om sådant här, tyvärr”, säger han. ”Vi kör dit och tittar till henne om en timme”. Bra, bra, Tack.

De senaste dagarna har jag inte sett henne häromkring. Man kan ju hoppas att hon har fått en temporär frist, tak över huvudet. Troligtvis glider hon snart runt med sitt pick och pack på Kungsgatan och runt Värnhem igen.

Uppdaterat 24/12. Julafton kl 23:50. Hon sitter ihopkrupen i ett annat portfång på Ehrensvärdsgatan. Regnet står på. Världen är inte god.

Retoriska zombies i Vinduet

6383D857-5CE8-47DA-96F4-2163E3CDA1C5I senaste numret (nr. 3/2015) av norska litteraturtidskriften Vinduet skriver svenska Mara Lee om överstrykningar (överstrykningar). Hon utgår från den korta essän Appendix to ordinary time i kanadensiska poeten och litteraturprofessorn Anne Carsons bok Men in the Off Hours från 2000. I den möts gammelgreker och modernitet, stolpar dikt fram jämte essä och meditationer om Catullus, Emelie Dickinson, Antonin Artaud, Sapfo, Tolstoy m. fl – men i den avslutande korta essän uppehåller sig Carson vid Virginia Woolf samt sin nyligen avlidna mor. Hon läser moderns dagböcker, och Woolfs antecknings- och dagböcker där hon blir speciellt  intresserad av de partier som är överstrukna (överstrukna). I Vinduet plockar Mara Lee upp överstrykningstråden och sätter den i ordentlig spinn igen; belyser olika aspekter av överstrykningens anatomi och mening, och dockar på vägen – utöver Anne Carson – med bl. a. Katarina Frostensson. Inledningen ur Överstrykningar:

”Överstrukna meningar påminner om döden säger Anne Carson i miniessän Appendix to ordinary time På två glesa sidor avhandlas tiden, döden, allt länkas samman av överstrykningarna. Det svarta obönhörliga strecket skär rakt genom orden och blir ett slags retorisk zombie, en figur som varken syftar till att levandegöra, försköna eller ens jämföra. Överstrykningens utplaning/utplåning för läsaren till ett semantiskt no man’s land. Den bär retorisk kraft genom förlust, genom ett delvis försvinnande. En enkel överstrykning och allt går förlorat, men är fortfarande kvar, säger Carson. Att språk och kropp hänger samman vet de flesta som skriver. Det är en kunskap som vi inte alltid kan läsa oss till i böcker, men som känns. Tyvärr är det ofta såren som känns mest. Hos Carson är överstrykningen typografi som förvandlats till affekt, till sorg. Inget kommer någonsin mer att vara sig likt (…).”

I stort ett läsvärt nummer av Vinduet som också tittar till en trio intressanta, men hädangångna författare i Robert Musil, David Foster Wallace och Stig Sæterbakken. Man borde prenumerera på tidskriften. Den fanns för något år sedan som app, men inte längre, vilket är synd eftersom vi nog är mer redo för digitala prenumerationer nu. Kanske var Vinduet för tidigt ute på iOS-plattformen? Det kan man då inte beskylla andra kulturtidskrifter för att ha varit. Å andra sidan har ju nättidskrifterna på webben börjat etablera sig, och läsupplevelsen på iPad är utmärkt – speciellt iPad Mini med sin typ bokstorlek. Även på större iPhones börjar det kännas hyfsat.

Ska man läsa något skönlitterärt av Mara Lee så är prosalyriska debuten Kom från 2000 en given startpunkt. Tror den hade något knappt, men laddat i formen. Minns kroppar, medvetanden, kanske på strand – en dov suggestiv sexualitet, kraft, något våldsamt, tätt, hermetiskt. 

Mara Lee, f. 1972, är poet, författare, filosofie doktor i litterär gestaltning och översättare. Hon har översatt tre verk av Anne Carson: ”Röd självbiografi” (Bonniers, 2009), ”Makens skönhet” (2012) och ”Röd.doc” (2015). Hennes senaste roman ”Future Perfect” utkom 2014 och hon disputerade nyligen med avhandlingen ”När Andra skriver: skrivande som motstånd, ansvar och tid.”


Helgmålsringning, och Antonin Artaud

Lätt att raketkristnas ibland när man ser på Helgmålsringning på SVT, hoho. Kan vara svag för Svenska kyrkan ibland. Ikväll var det tv-sändning från Örebro. Prästen Moni Höglund lånade ord från ekumenikern Thomas Sjödin:

Nog gör det någonting med våra förluster att det finns någon i en annan värld som också längtar efter det vi har hållit så kärt. Att det i tillvarons andra ände finns en gud, en varm personlighet vars ansvar inte tar slut, och som står där och säger: Nu, nu tar jag över ansvaret.”

– Tack, tack..

Strax efter helgmålsringningen kommer jag att tänka på några textfragment av poeten, dramatikern och knäppgöken Antonin Artaud, med sitt temperament och sin utsatthet.

”If I commit suicide, it will not be to destroy myself but to put myself back together again. Suicide will be for me only one means of violently reconquering myself, of brutally invading my being, of anticipating the unpredictable approaches of God. By suicide, I reintroduce my design in nature, I shall for the first time give things the shape of my will.”

(Antonin Artaud, ”On Suicide,” no. 1, Le Disque Vert (Paris, 1925).

– Kanske en nattsvart utsaga, en dyster bön om att få slippa maktlöshet och oro. Ett svärdslag mot tillvaron som den blev. Och en protest mot själva livet. Men också rader som förmedlar motstånd, styrka och ett engagemang som hör livet och tänkandet till. En livsutsträckning av det skarpare slaget, men i all sin olycka en rörelse från mörker till ljus. Från brustenhet till upprättelse och hopp om vila. Oavsett om vi kan eller inte kan. Det kristna överlämnandet aktivt även i Artauds längtan efter att få ställa allt till rätta igen. Nåd identifierad.