JHL – Sida 157 – L O G G F I G U R

VM i bågskytte i Köpenhamn

För precis 65 år sedan hölls VM i bågskytte i Köpenhamn. Nu är det dags igen. Tävlingarna pågår mellan den 26/7–2/8. Det handlar om 623 bågskyttar från 95 länder. 1950 höll man till i Idrætsparken. Nu skjuter man i Sundby idrætspark och på Christiansborg Slodtplads – bara en förlupen pil från det danska folketinget! Danskarna är bra på bueskydning. Sydkoreanerna ännu bättre. Ja, den dominerande stormakten i sporten. Om man är sydkorean och vinner VM så får man en livslång statlig pension. Men den regerande världsmästarinnan i Recurve är danska Maja Jager. Hon vann klassen med en skillnad på två millimeter 2013. VM alltså vartannat år. Lugnt och fint. Man tävlar indivuduellt och i lag. Det är extremt tuff konkurrens i världstoppen så det kan bli svårt att upprepa bedriften för Jager. Dessutom ska hon ha haft trubbel med en armbåge ett tag. Recurve, är den båge som mest påminner om en Robin Hoodbåge, men det finns sikte och stabilisator (ser ut som en lång svart pinne som sticker ut från bågens mitt). Måltavlorna sitter på ett avstånd av 70 meter bort. Pilarna susar i runt 200 km/h. Den andra bågen/klassen är Compound. En mer avancerad och muskulös båge. Med den står man bara 50 meter från måltavlorna och avlossar pilar i 340 km/h. En annat danskt hopp är flerfaldiga ungdomsvärldsmästaren Stephan Hansen i just Compound. Följer händelserna i København gör man bäst på plats i Byen, eller t ex här.

Uppdatering 1Augusti:

Den danske compound-skytte Stephan Hansen skød sig på fantastisk vis til guld ved VM i beskydning på hjemmebane i København. I hjertet af den danske hovedstad på Christiansborg Slotsplads vandt Stephan Hansen i sikker stil med 147-143 over inderen Rajat Chauhan og kunne fortjent hænge guldmedaljen om halsen. Det var anden gang, at Stephan Hansen var på medaljeskamlen lørdag, da han tidligere på dagen havde vundet bronze med det danske herrehold i compound. Suveræne Stephan Hansen helt urørlig: Vinder VM-guld på hjemmebane.

og dessvärre

Den danske recurve-skytte Maja Jager røg onsdag formiddag ud af VM i 1/24-finalen. Dermed misser hun muligheden for at stå på Christiansborg Slotsplads og forsvare sin VM-guldmedalje fra 2013. Maja Jager færdig ved VM.

Kultur, Musik

Brindha Manickavasakan

Lokalt

På badhuset

Burlövsbadet. Kille på 17-18 år drar av sig badbrallorna i duschrummet och under dessa bär han – kalsonger!? Sedan sveper han en handduk runt sig och stegar in i bastun. I vanliga fall hade jag sagt åt honom att man inte får springa runt i kalsingar på badhus, men nu är jag inte i läge för jag behöver i lugn och ro tänka mig förbi ett enerverande lock och en högfrekvent ton i mitt vänsteröra. Det slår mig att vi har simmat på samma bana i bassängen. Har han kanske kissat i vattnet också? Och ser han inte ut att vara lite bakom flötet? Jag kollar av hans blick, men den är vaken, normal. I omklädningsrummet noterar jag att han byter han om som man gör på stranden, d v s under/bakom handduk. Trenden med killar som badar med kalsonger och låter bli att duscha efter gympan ska ha blivit norm har jag hört från en bekant som är idrottslärare. Man verkar strunta i att man svettig skyndar från idrottslektionerna, skäms alltså så till den milda grad för sin kropp att man försöker befria beteendet från skam, med mer skam.

Jag sitter överst, på etage tre, i detta furuhelvete. Det gör kalsongkillen också. Nedanför oss en tunn, nästan genomskinlig äldre svensk herre, strax över sjuttio skulle jag tippa. En drygt 50-årig, lätt överviktig man från Balkan. Och en polack i trettioårsåldern med sin 5-årige son – de pratade i alla fall något som påminde om polska i omklädningsrummet. Vi är alla tysta. Att hälsa när man går in i en bastu är brukligt och god sed. Så det gjorde jag. Det gör med få undantag även representanterna från den gamla stammen – oldboysen, herrarna över 60 – oavsett nationalitet. Min 80-årige far, som jag ibland åker och simmar med i Trelleborg, är förresten mycket vänlig på badhus. Man märker att gubbarna uppskattar hans öppenhet och sociala ådra. Så det där har man med sig från honom, goda manners i sådana sammanhang – artig och trevlig på badhus! Och på hotell! Minns hans artiga morgonhälsning i frukostsalarna på hotellen när jag var barn, hans välartikulerade ”Mooorning!”. Jag tyckte att han var rätt pinsam då. Nu är jag precis likadan själv.

Tillbaka till bastun. När polska pappan och pojken kom in så anpassade de sig direkt till tystnaden efter ett kort och lågmält ”hej” till oss andra. Vi svarade med likadana hummande små ”hej” – ja alla utom kalsongkillen då, han förblev tyst och i stället forcerade han fram sitt bröst på ett märkvärdigt och onaturligt sätt samtidigt som han började kuttra som en duva. Nä-ä, det gjorde han inte alls.. Men det hade varit upplyftande, på ett absurdistiskt vis. Den lille pojken, som satt längst ner med sin far, viskade något till denne och sedan började de köra sten, sax och påse. De log och buffade till varandra mellan de kvicka duellerna, befann sig i ett kärt ordlöst samspel som fick mig att tänka på de starka band som uppstår mellan människor, inte minst mellan far och son, och hur våra relationer fördjupas genom livet, och så det sorgliga i att man måste skiljas från varandra till sist. I en hisnande och morbid tankeutflykt (för att vara i en bastu) föreställde jag mig sedan den polska pappans framtida död och jag såg hans son som vuxen – i tårar vid faderns dödsbädd, med hjärtat fullt av sorg, i minnen av de två tillsammans på badhuset i byn för en evighet sedan.. kanske deras sten sax och påse i bastuvärmen. Jag blev så pass rörd över associationen att jag tvingades höghastighetsblinka med ögonen. Blev varse mitt känsliga sinnelag. Insåg vilken muntergök jag kan vara och fick använda all min kraft för att häva ett skrattanfall.

Efter besöket på badhuset begav jag mig till närliggande Gallerian Burlöv Center för en dagens lunch. Under promenaden dit kom jag att tänka på hur det kändes att hålla min egen lille son i handen. Det är många år sedan nu, men vad jag gillade det. Hur man spatserade runt i världen så där tillsammans. Så härligt det var att vara pappa till en go liten pojk. En prima och underbar uppgift! Sedan tänkte jag att nu istället får hålla den lille pågen i mig själv i handen i stället. Så då gjorde jag det, och vi tågade tillsammans in i gallerian i någon form av slutgiltig psykoterapeutisk triumf.

Apple & Tech

Millimeter, gram och vibrationer

iPad Mini har alltid tilltalat mig mycket. Formatet är i det närmaste perfekt för att läsa böcker, för bloggar, sociala medier, och även för att se en och annan tv-serie och film. Men ännu har jag inte skaffat någon. Jag väntande mig förbi första generationens iPad Mini (2012) för att istället införskaffa iPad Mini 2 (2013), men ändrade mig när den väl kom och jag kände skillnaden i vikt. Den kändes tyngre. Det handlar om 23 gram, men det är noterbara 23 gram. Samma gällde iPad mini 3 (2014). Den hade dessutom samma innanmäte som sin föregångare. Så ingen prestandaförbättring alls. Den enda nyheten var att den fick Touch-ID och kom i guldfärg. Så nu är det väntans tider igen och en får hoppas på både bättre prestanda och viktreduktion i nästa utgåva av manicken som bör dyka upp under hösten.

Original iPad Mini från 2012 var 7,2 mm tunn och vägde 308 gram (Wi-FI-modellen). Den hade samma A5 processor som iPad 2 och iPhone 4s och den slutade säljas på Apple Store så sent som i förrgår. Det var allt på tiden. A5 processorn trivdes bäst med gamla operativsystemet iOS 6, fungerade hyfsat med iOS 7, men orkar bara precis driva runt iOS 8. Nästa generation av iPad mini fick Retinaskärm, A7-processor, var 7,5 mm tunn och vägde 331 gram. Och i oktober i fjol kom så alltså iPad Mini 3 med exakt samma vikt prestanda.

En kommande iPad Mini 4 lär få en ordentlig boost med en prestanda liknande storebror iPad Air 2. Vill man ha en iPad som räcker i flera år så är det fortfarande den man ska köpa. Det är utan tvekan världens vassaste tablet just nu.

iPad Air 2 med sin större skärm är en smäcker skapelse. Den är lättare än sina föregångare, och den är tunnare än en blyertspenna (se videon nedan). Men det är också det som är problemet. Den är nämligen för tunn för sitt eget bästa.

Plattan har tydliga ljudvibrationer i chassit, på baksidan, där fingertopparna vilar och håller emot. Även vid låg volym och med fodral på enheten känner man av dem. Säg att du lyssnar på musik utan hörlurar. Du håller i plattan, du läser något eller ser på en film – och så dessa enerverande och liksom zummande vibrationer som fortplantar sig i fingertopparna. Inte kul.

Ljudet är egentligen bättre, ”större” än i tidigare modeller, men skillnaden i vibrationshänseende är markant mellan iPad Air 2 och föregångarna, inklusive iPad mini.

Det stora flertalet användare tycks inte betrakta chassivibrationerna som ett problem överhuvudtaget. Trots att klagotrådarna på Apple Support forum är många och långa om det här problemet hindrar det inte att plattan säljer som smör i solsken.

Jag är säkert en picky one, men för mig är det en dealbreaker, och jag måste säga att jag blev en smula förvånad över att Apple förser en i övrigt bländande produkt med ett sådant ap-fel.

Om man inte vill adressera det här som ett problem eller hinner bygga sig förbi det, så är risken nog överhängande att även en ny och förtunnad iPad Mini 4 kommer att ha kännbara vibrationer. Återstår att se när den eventuellt släpps under hösten.

København, Lokalt

Att plocka bort midsommarafton

Eftersom midsommarafton inte firas i Danmark så är det vissa år frestande att ta sig över sundet. I år är det ett sådant år. Så jag går med uppfällt paraply ner till Centralstationen för att lämna ett kylslaget Malmö. När jag anländer Köpenhamn vid 15-snåret möts jag av klart till halvklart och en betydligt behagligare temperatur. Jag öppnar upp med en kaffekopp och en dagstidning på Københavns bibliotek på Krystalgade, och går därefter runt hörnet till Fiolstræde för ett rundstycke med serranoskinka och ytterligare en kopp kaffe på det nuförtiden irriterande populära och alltid överfulla Café Paludan (med sin tillhörande bokhandel). Sedan promenerar jag i växlande molnighet och utomordentligt sköna solglimtar till Nørrebro. Stämningen på Dronning Louises bro över Søerne är en laidback hyggeshistoria. Folk sitter och dricker øl på bänkar eller upphoppade på muren. Några tar igen sig och njuter av solen medan andra har förlagt sin fredagsfest dit. Musik strömmar från ett par olika högtalarkällor. Från den ena sidan av bron partyljuder I’m Coming Out med Diana Ross. På Nørrebrosidan tung reggae, dub, jag tror det är Linton. En anarkistisk och frihetlig känsla. Således ett varmt välkomnande till Nørrebro.

I det alldeles speciella köpenhamnska ljuset – som alltid får mig att undra varför jag bor här och inte där – går jag vidare in i stadsdelen. Slår mig först ner på St Hans Torv och sedan på en bar på krogtäta Ravneborgsgade. Kniper ett bra bord på uteserveringen. Folk vimlar förbi i den lilla gatukorsningen utanför. Jag köper en öl och sätter mig för att läsa en bok, men får lägga den ifrån mig titt som tätt för att bara sitta och njuta av alla som i lugnt strosande eller kvickt cyklande passerar förbi. Ett gäng skateboardåkare huserar i den kombinerade skate– och bollparken på andra sidan gatan. Vithårig mormor med lång fläta och sandaler, puffiga vinröda plyschbyxor och trenchcoat (!) stannar upp och tittar på dem tillsammans med sitt barnbarn – flicka, 10-11 år, klädd i hemvävd och lite lustig blandning av punk- och hippieutstyrsel. De håller om varandra medan de tittar på skejtarna som far upp och ner och fram och tillbaka i rampen.

Framåt kvällningen går jag tillbaka in mot city, till universitetskvarteren, ”de latinska” – eller ”pisserendekvarteren” som de kallas i folkmun. Jag går en sväng på Strøget, viker av och bort mot Lars Björnsstræde. Tar en kaffe på Floss och en øl till på Sabines Cafeteria. En kvinna i ett sällskap som just har rest sig för att lämna stället stannar upp vid utgången. Hon ser på mig och jag ser på henne. Ställer mig sedan och småpratar med en annan ensam herre vid bardisken. Det är dagen efter Folketingsvalget i Danmark så många diskuterar den ganska dystra valutgången. På Facebook har man börjat lägga upp Dannebrogen utan rött, ja svartvit – som livløs, død. Folk sitter inne och röker på både Floss och Sabines. Det är tillräckligt litet för att man ska få röka. Gränsen ligger på 40 kvm har jag för mig. Tror dessutom att danskarna har något system med överkomliga böter för krogar som tillåter rökning trots att de är något för stora. Annars är diskussionen som i Sverige att man pratar om att förbjuda rökning i parker och lite varstans upplyser mig två rökfria väninnor som jag slår mig i slang med när jag satt mig ner vid ett bord. Den ena har som jag slutat röka för nästan tio år sedan och blir liksom jag sugen på att börja igen när hon ser de som röker och känner doften i lokalen. Men vi kommer överens om att det vore dumt. Vårt samtal kommer även att röra sig om Pisserendekvarteren, om barer som kommit och gått genom åren, och om en man i cowboyhatt som kan allt om Köpenhamns historia och som brukar dyka upp på Sabines och berätta anekdoter från byen. När hon med rökningen står och pratar om valresultatet med barägaren så snackar jag och den andra om ditt och datt, om dansk-svank språkförbistring, om hennes jobb som jag inte riktigt hajar, nåt företag, nåt med ekonomi.. När hon egentligen vill arbeta med människor, säger hon, och pratar om sina år som sjuksköterska som den bästa tiden i sitt arbetsliv. Hon presenterar sig som Mie, har milda ögon och är i femtioårsåldern. När väninnan kommer tillbaka från baren så tar jag snart upp boken och börjar läsa lite, vill inte störa väninnorna, de har sitt att avhandla. Försöker låta bli att tjuvlyssna och lyckas. Efter en halvtimme reser jag mig för att trampa iväg mot Hovedbanegården. Väninnorna säger att det var ”treeevligt att ses” med överdrivet och accentuerat svenskt uttal, vilket är ganska kärt, och jag säger ”i ligemåååde” med medvetet inkorrekt hårt ”g”och ”d”).