Unknown Gender var vi och såg på Moriskan 1982-83. Feministiska girlfunkpunks från New York. Lynne Messinger (gitarr och sång), Cindy Rickmond (bas och sång) och Vivian Stoll (trummor). Mest kommer jag ihåg Cindy Rickmonds prima basspel. Och jag minns att Moriskan var ruffigare och inte så blankpolerad som den är idag. Öl för en spottstyver. Inga smålänningar med skägg, och inte pratade vi fotboll, men pussade gärna på både flickor och pojkar. Alla kvinnor i kulturen, samtida och bakåt i tiden tog man självklart intryck av. Det var inget man behövde bubbla om, men om det ändå behövdes så gjorde vi det, på ett lustfyllt och grundligt sätt. Zusammen miteinander. Tydligt, ja som på tyska.
Men det var speciellt under den här tiden. Jämställdhet kändes som en självklar utgångspunkt för anarkist-punk-kompisgänget då. Tror att individperspektivet vi hade var A och O. Tanke- och känsloutbytet. Långt från alla fixade det. En del missförstod, var skraja eller hade för svårt att närma sig egna bristfälligheter. Några blev så småningom aningens för drivna, smarta, och fyllda av sig själva. Andra blev vuxna och duktiga och glömde det mesta. Några hamnade på SVT’s kulturredaktion. Några tappade stinget och söp ner sig. Och de flesta som fattade galoppen är jag god vän med än idag.
Mellan februari och november 2010 gladdes vi dagligen – förutom under två lediga sommarmånader – åt inlägg av ovanstående typ på bloggen Lou Reed i tweed. Sedan gick den i träda. Nu ser jag att personen (signaturen Apbyxa) som låg bakom – har dragit igång en ny webbsida på adressen livetsordning.tumblr.com. Och det alldeles nyligen. Enligt uppgift uppdateras den varje söndag och hittills har tre poster presenterats. Ta en titt på en lovande start!
All Thine (0.01) Too Many Snakes (1.02) Lightning (2.16) Work on the Railroad (3.22) Quit that Jealousy (4.17) From the Rooftop (5.22) Hope Is A Thing With Feathers (6.22) Shiloh (7.23)
Monkey Tongue (0.01) I Think I Love You (0.59) Brainwash (1.45) Talk About It (2.34) Humid Air (3.26) When We’re Dead & Gone (4.30) Cowboy Bob (Ballad of Peggy Jo Tallas) (5.26) Bartender’s Lament (6.27)
I kväll spelar hon på hemmabana – på Local 506 i Chapel Hill, North Carolina – som förband åt Los Angeles bandet The Shine Brothers. Melissa Swingle har hunnit bli 48 år nu. Hon började spela mer på allvar då hon väntade sin dotter Isabel i början av 90-talet. Melissa målade tavlor, men valde att lägga målarpenslarna på hyllan i oro över att lösningsmedel och fixativ skulle dra andan ur flickebarnet i magen. Det blev gitarr, banjo, mun- och dragspel istället. Och såg. Jag har svårt för såg, det är något med “kärringvibratot”, men när Melissa Swingle sågar – ja, då är jag idel öra.
1993 bildade hon bandet Trailer Bride vars svampiga altcountry draperad i sydgotik var riktigt bra. Tremolopedaler, banjo och troget stomp, men framförallt föll jag för Swingles sorgsna, småtrötta och mjukt wobblande röst. En röst redo för klagoverser och hjärtevärme, som gjord för berättelser om kärlek och förtvivlan, om myter och mänskligt liv i den amerikanska södern. Swingle befinner sig i samma litterära trakter som Flannery O’ Connor och William Faulkner och har själsfränder i blueslegender som Fred Mcdowell och Elisabeth Cotten. Hon har gjort en spookyfierad version av The Gun Club’s “Sex Beat” och en ursnygg tolkning av rockabillydrottningen Wanda Jackson’s “Fujiyama Mama”. Swingle gillar tokvildingar som Hasil Adkins och Jesco White “The Dancing Outlaw”. Hon mixar Mississippi Delta med Post-riot grrls och på Trailer Brides sista skiva 2003 pumpade hon in nytt blod i Emily Dickinson’s poem ”Hope is the thing with feathers” från 1861.
Efter Trailer Bride’s splittring körde Swingle igång duon The Moaners (2004-2012) tillsammans med hårtslående trummisen Laura King. Vi fick gnetig southern trash och rivjärnsblues på de två första plattorna “Dark Snack” och “The Blackwing Yalobusha” – medan den tredje och sista plattan “Nocturne” hade ett mer varierat innehåll. Medverkade på den gjorde Swingles kusin Earle Poole Ball, även känd som “Mr. Honky Tonk Piano” och under tjugo år Johnny Cash’s “right hand piano man”. Efter att The Moaners lade ner har det varit tystare runt henne. För ett tag sedan började det tisslas och tasslas om ett “Melissa Swingle and The Swinglers” men eftersom “essen” blev för många så ska bandnamnet ha kortats ner till det behändigare ”Melissa and The Swinglers”. Swingle beskrev projektet så här i en intervju för ungefär ett år sedan: “Not as country as Trailer Bride but not as loud and poundy as the Moaners.” En utveckling som inte var så värst svår att förutspå kanske. Man hade några spelningar, sedan blev det tyst igen, och det verkar inte riktigt ha skjutit fart, men hoppas få återkomma i ämnet.
Adam Green var i stan i lördags. Han ställer ut sin konst på Gallery Loyal nere vid Hullkajen – den yttersta spetsen av Malmös inre hamninlopp. Utställningen heter Medieval businessmen och varar till den 13/4. Men kanske uppskattar man hans musik mer än hans konst. Jag såg honom på Mejeriet i Lund i februari 2004. Då var han 23 år gammal och hade just släppt Friends Of Mine, sin andra soloplatta som bl a innehöll tjusiga och dräpande sången Jessica (till Jessica Simpson, se nedan). Han var 21 när han släppte debutplattan Garfield och alltså bara typ 18-19 då han startade upp Moldy Peaches med Kimya Dawson. Han känns fortfarande ung, trots att han varit med ett tag nu, tänker jag. 32 år står det på Wiki, men det är ju också ganska ungt nuförtiden. Efter flera plattor i eget namn – som inte alls varit dåliga – så bildar han nu en duo tillsammans med Binki Shapiro, fd Little Joy sångerskan. De släppte förra månaden ett duettalbum modell classico (Nancy & Lee style) som har mottagits väl. Lyss till Here I Am och Just to make me feel good nedan. Den sistnämnda för övrigt med med ett intro påfallande likt temat i Bowie’s Heroes. Men igår var alltså Adam på sitt eget vernissage i Malmö och på galleriets hemsida stod det att han skulle spela nån trudelutt, men troligtvis utan Binky. Kamrat och jag tänkte att vi skulle ta oss dit, men det var kylslaget, bistert och väl lång väg att cykla – så vi skippade det, värmde istället oss med varsin portion kycklingssoppa och tv-tittande.
L O G G F I G U R 