Zane Lowe pratar med Brian Eno

Tycker att Zane Lowe, Apples Music’s artistintervjuare och podcast-människa är rätt slätstruken överlag. Blir lite smak av pizzaslice vem han än intervjuar. Inga egentliga tyckanden eller uttalade värderingar nånstans, eller i alla fall bra återhållet, väldans nedslipat, liksom ner till mental mellanmjölk. Känns verkligen att han har kommit överens om och definierat sin roll tillsammans med Apple. Jag tycker inte direkt illa om honom, eller jo, det gör jag. Fram tills nu. För hans senaste intervju med Brian Eno är faktiskt fin och lyssningsvärd. Men beror nog mer på Eno än Lowe.

Eno kan ibland själv ha lite av det där kläggigt emotionella närmandet till typ kreativt musikskapande, som Lowe känner sig rätt hemma i. Samtidigt har Eno, med ålderns rätt mer att tillföra, mer kött på benen när han pratar om sitt musikaliska tänk, om livet och sitt skapande. 76-åringen, som just släppt ett nytt album, verkar ju vara en go gubbe och säger bra saker i ett timmeslångt samtal med den lite mesigt nedskruvade och alltid ofarlige, men tror jag egentligen snälle och välvillige Apple Music-figuren Lowe.

Men skit i honom nu, lyssna på gamle Brian, som ändå har sina stunder. Eno har ju bjudit på blandad kompott under alla sina år, men inte går han att avfärda i elektroniska sammanhang. Jävel vilken musikalisk karriär, och så mycket där finns att hämta. Intervjun som är gjord i hans studio finns både som audio och video på Apple Music, och i aningen sämre kvalitet på YouTube nedan. Men ju sevärt ändå!

Aurum heter Brian Eno’s nya album och det har faktiskt fungerat som en nattlugnare för mig i Homepoden under veckan som gått, även om plattan också tangerar New age-ismens tomma här och var.


Säsongsavslutning av Severance och Britt på trumpet

Vi körde de tre sista avsnitten av Severance i ett svep här hemma i går kväll. Hade kaffe, safteblask och cheddar-popcorn till. Småbesatta och helt absorberade var vi av att följa händelseutvecklingen i säsongsfinalen. Va fan, den näst sista episodens konsekventa men ändå upptrappande långsamhet – och sedan den förlängda, avslutande episodens urladdning. Förbaskat bra tv ju! Det skrev jag en post om redan i samband med den första säsongen 2022.

Så nu är det Severance-feber och youtube svämmas över av episode-breakdowns, samtal och uppföljningar = hur kul som helst. Intervjuer och tv-soffsittande med regissör, manusförfattare och skådisar – Ben Stiller, Dan Ericson, Adam Scott, Tramell Tillman, John Turturro o.s.v, – ja, och så charmiga Britt Lower förstås, skådespelerskan med den förtjusande personan och den behagliga rösten som spelar Helly R/Helena Eagan i tv-serien. Ikväll lirade hon Severance Main Theme på trumpet hos Jimmy Fallon i The Tonight Show, efter pigg intervju (se nedan).

Och att Apple länkade till senaste trailern genom att lägga upp den välkända datorn från tv-serien – The Lumon Terminal Pro — på sin officiella säljsida var ju bra fyndigt.

Britt plays the trumpet

Severance, säsong 2, trailern


Relaterade poster:

Praise Kier – Severance is here!

Severance! Om första säsongen (2022).


Min gamle far, och dragspelsmusiken


Benny, ja min far, är ju nu 90+ år och mycket glömsk. Den gamle gillar emellertid alltid att lyssna på sina gamla dragspelsfavoriter i mina AirPods Max. Vi har gjort en egen spellista till honom på Apple Music. Han blir helt upptagen av tonerna, och får lust att ”ta upp dragspelet igen”, eller ”träna upp sig igen”, som han säger i klippet nedan. När han har slutat lyssna är det försvunnet och glömt, men jag tror att varje stund i lurarna förlänger hans liv med uppskattningsvis 2 till 7 dagar, liksom varje besök och pratstund han får med oss nära och kära. Han känner ju fortfarande igen oss och berörs av oss. Det är ingen självklarhet i senilitetsbranschen.

Det är så gott att träffa honom, att fika, käka hamburgare (han är big fan av Burger King – den stående beställningen är ”en kycklingburgare med Coca-cola, och så en mjukglass efteråt”) och babbla om nåt, ta en liten promenad eller en tur med bilen, om han orkar mellan de långa tupplurarna.

Pappa frågar om och upprepar sig extremt mycket nu – ja, milda makter, glömskan blir allt värre. Ibland känns det som det har gått ganska fort, ibland som om den haft ett stegvis förlopp som man har kunnat följa honom i. Det kan vara påfrestande, men det är ändå fint att spendera tid med honom och se vad man kan hitta i samtalen.. Ibland nada und nicht. Ibland great stuff and pure healing, hoho. Jo, faktiskt! Ofta är våra möten fina och trevliga, men det längre umgänget över flera timmar kan också vara provocerande långsamt och träigt. Hur det lätt triggar igång stresshormoner. Men man får ta det onda med det goda. Det hör livet till.

Jag skulle säga att vi nu här – i min uråldrige far – har att göra med en slags själfull kalkstensvarelse. Det är givande och spännande på ett existentiellt och självnära plan. Men det kräver klart en viss styrka och ork- och ibland typ en tibetansk yogis tålamod och närvaro att stå ut med. Men va fan – det där har ju nånting ändå! För hur det än blir, så vet man att det i första hand är himla gott för honom att få träffas. Ja, han har inga problem med att säga hur mycket han värdesätter våra möten. Och då blir det ju värdefullt för en själv också.

Vad han lyssnade på för låtar? Jomen, se under videon. Det är melodier som jag och min syster har hört honom spela sedan vi var små. För evigt inpräntade i mitt hjärterum jämte många andra i hans spellista. Jag kan typ nynna med i varenda vändning i gamle pappsens dragspelsrepertoar. Från Pietro Frosinis smäktande tangos till Evert Taube och Calle Jularbo.

Yvette Horner: Tango Jalousie

Lars Ek: Love Smiles

La Paloma

Lars Ek: La Mariposita


iPad har fyllt moppe🎈

I januari 2010 presenterade Steve Jobs iPad för världen. Till Sverige kom den inte förrän i november samma år. Artiklarna, spekulationerna jämte presentationen och reklamen för den slutliga produkten övertygade mig. En sådan platta ville jag ha, jämte min iPhone och MacBook Pro. Jag bodde i Lund då, för 15 år sedan, och stod typ först i kön utanför Macsupport på Mårtenstorget när den släpptes. Kunde sluta med antidepressiva efter det inköpet. Har därefter aldrig behövt sånt. Så underskatta aldrig det digitala lugn en Appleprodukt kan ge, hehe. Några år senare kunde jag pensionera min dator och övergick helt till kombon iPad och iPhone. Sedan dess har det ju kommit många iterationer av både plattan och telefonen. Jag har uppdaterat ungefär vart tredje eller fjärde år.

Min set-up har länge bestått av en iPad Pro 12,9” (2020), en iPad Mini 6 (2021, givetvis med en Apple Pencil). Pratar vi tilltalande formfaktor så är det iPad Mini (8,3″) som är mest omhuldad. Och den jag använder mest om dagarna, även om iPad Pro med sin stora skärm har sin självklara plats den också.

I höstas uppdaterade jag min iPhone 13 Pro Max (2021) till en iPhone 16 Pro Max. Den är inte ett jättelyft i förhållande till min 13-dito, om jag ska vara ärlig. 13 Pro Max-generationen var fenomenal, har t.ex. likvärdig batteritid, och faktiskt bättre än sina storasyskon i 14- och 15-serien. Men iPhone 13 Pro Maxen får jag väl sälja nu, även om det nästan bär mig emot. Det är en så himla bra telefjonk. Men för all del – buda om du känner dig hugad! Klart som korvspad att jag behöver få in en slant.

Har övervägt om jag ska förnya iPad-flottan snart, men tror jag väntar ytterligare ett år eftersom båda enheterna fortfarande är så potenta.

Nedan en spontan liten hyllningsfilm till iPad Mini som jag skickade till min son strax efter inköp. Ja, för att beveka honom till att skaffa sig ett exemplar av den här delikata lilla plattan. Ibland kan en inte hjälpa sig själv över den glädje och det mervärde som manickerna ger i vardagen, hoho.