Bordtennis, Sport

Inside The Copper Box

London,England, 23 February 2018. 1/2 Final at the ITTF Team World Cup.

ITTF Team World Cup som spelades i The Copper Box Arena i London var en visuellt förförande historia. Hallen hade en genomtänkt färg- och ljussättning som gjorde att rummet kändes intimt och storslaget på samma gång. En stilren modern interiör med elektroniska blingbling-barriärer. Kliniskt och hi-tech, men trots det soft och varmt välkomnande. Vår idrott tedde sig precis så bländande och sofistikerad som den är. Och snacka om tv-sport! Den alltmer avancerade kameraföringen ger ett mervärde. Vässad ultrarapid och okonventionella perspektiv stärker tittarupplevelsen. Både speldrama och aktörer tydligörs. Spelarnas tekniska skicklighet, fysiska power och inte minst deras känsloresa under matcherna framhävs, dimensionen av psykologi som är så förtätad i pingis. Man spelade på samma typ av bord som användes under OS i Rio 2016. Modellen kallas Infinity och är designad av japanen Shinichi Sumikawa, som en gång i tiden gav form åt Sony’s Walkman. Färgen på bordsytan kallar man ”Les yeux bleus” (blå ögon), och den upplevs blå eller grön beroende på ljustillgång. I matchljus såg den mörkturkos ut. Mattan var blå istället för den gröna som användes i Rio. Borden är producerade av japanska SAN-EI Corporation och tyska TIBHAR i ett nytt samarbete företagen emellan. Engelsmännens interiörmässiga tjusverk kan bli svårt att trumfa för hemmaarrangörerna av Lag-VM i Halmstad. Evenemanget i Halmstad är ju av en annan kaliber, ett betydligt större och mer krävande arrangemang, men det ska bli spännande att se vad de kan åstadkomma. Den stora bordtennisfesten börjar om två månader! Nedan ögongodis inifrån Kopparlådan. Notera åldersspannet och kvinnodominansen i den kinesiska klacken som viftade frenetiskt med sina flaggor och skyltar.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

 

København, Kultur, Litteratur & Konst, Musik, Zu Hause

Nightmode, København

Ikväll dricker vi måttligt. Vi brukar ju ibland både tömma glasen och fylla på dem rätt fort, du och jag. Det är ju egentligen ett otyg med alkohol. Jag gillar inte det. Har nog sett för mycket skit i genren på nära håll genom åren. Jag gillar IOGT, och förordar regelbundna, obligatoriska mätningar av alkoholhalten i blodet för alla och envar. Det är helt enkelt inte klädsamt med alkoholism. Speciellt inte när den förenas med år och tyngre livserfarenheter. Jag har extremt svårt för missbrukarens oskärpa och sentimentalitet. Svekfullheten och misstagen som ligger och lurar, glömskan och upprepningarna. Den bedrövliga nivån. Visst tycker jag att det är skönt att bli berusad någon gång, men att ägna sig åt svårare superi betraktar jag som haraktigt. Snacket om drickandet som självmedicinering gäspar jag åt. Den vise tar emot den proffesionella hjälp som går att få. Jag tycker om att folk läker så grundligt det går.

Du lägger dig tillrätta i soffan i vardagsrummet, och jag sätter mig i fåtöljen bredvid. På soffbordet ligger en bunke böcker, överst en roman av Helle Helle. Ett par stearinljus brinner. Vi pratar om Mark E Smith som gick bort för ett par veckor sedan. Du känner varken till honom eller The Fall. Vi lyssnar på låten Mountain Energy – för att den är lättillgänglig, och jag vill att introduktionen av bandet ska beveka dig. Det lyckas jag inte med.

Det är snart natt och min sista här. I morgon lämnar jag byen för Malmö. Jag har en möjlig inneboende på kroken. En 22-årig konsthögskoleelev från Norge. Hans annons var sympatisk, och på telefon lät han trevlig, ja grundad på något sätt. Ska bli intressant att träffa honom. Men, han är ju ung och studerar konst – så det finns en risk att han är en festprisse av rang. Jag hade nog egentligen föredragit en tyst och tråkig elektroingenjör från Indien eller en finsk fågelskådare med stela kläder, men några sådana har inte dykt upp på Bopoolen ännu.

Vi tar oss ett bloss till i köket innan vi ska lägga oss. Jag tror att jag kommer plocka upp iPaden när du har somnat. Magnus Dahlströms nya roman Hemman ligger och väntar i iBooks, och den är jag nyfiken på. Till morgonkaffet väntar i värsta fall Strauss hurtiga marschmusik. Det är påfrestande, men händer här ibland, för du arbetar hemifrån och varje förmiddag bäst till Danska P2. Vi blir båda nervösa av Strauss. men det är alltid roligt att höra ditt förbannade ”Öhv, for satan da!” innan du byter kanal för att du plötsligt har insett att du sitter och arbetar i ett inferno av stompiga stråkar och klappande cymbalslag. Nej, du blir inte nervös – du blir superstressad av Strauss.

Klockan är nu 02:55. Jag ligger och funderar över vad jag ska handla med mig hem till Malmö från Kvickly på Englandsvej i morgon. Det lutar åt tobak, frikadeller och choklad. Kvickly är billigt och bra. Även om priset på frikadellerna i charkuteridisken har ökat med en femma, från 10 till 15 kr/styck. Det är i mesta laget för en frikadell. Jag ställer alarmet på 09:15 och sömnen på dröm. Nightmode på skärmen- check. Intag av sömntablett – check. Snart är jag som bortblåst, japp, helt väck..

København, Kultur, Musik, Zu Hause

Januarikväll på Amager

Vi sitter på golvet och kurar ihop oss i januarimörkret. Vin i glasen. Sömnpulver i trunken. I köket röker vi vid det öppna fönstret. Du står och tittar ut över din gård. Det blåser och är iskallt. Jag frågar Siri på felfri danska – och mucho geografiskt specifikt – hur vädret blir på Amager i Köpenhamn i morgon, och får som svar att ”Vädret i Amer, Indien, blir fint. 22 grader och solsken”.

Vi diskuterar recensionen av din debutroman i Jyllandsposten, pratar om våra gamla föräldrar och en stund om Venligboerne som hjälper nyanlända flyktingar här i Danmark. Och så lyssnar vi på musik. DR’s Pigekor sjunger Lyse nætter  (ditt val) och Lana Del Rey sjunger White Mustang (mitt val).

Våra musikpreferenser skiljer sig åt rätt så mycket. Jag menar, du kan ju verkligen gå igång Traveling Wilburys, Dire Straits och Paul Simon. Det är helt uppåt väggarna, tycker jag. Även Jeff Buckley’s version av Halleluja är faktiskt på gränsen. Som väl är styr du upp din kvällsmix med ett och annat spår av The Cure, några jazz-standards, Carole King’s finfina gamla platta Tapestry och spridda spår av Fred Åkerström. Så läget är ju verkligen inte helt hopplöst.

Japp, jag kan nog allt ibland himla lite med ögonen åt dina låtval. Och märker också att jag har lättare för att lyssna på ditt, än du på mitt. Det är som om du blir en aning obekväm och lite rastlös när du inte får styra musikflödet, gå upp i din känslovärld, liksom oavlåtligen presentera ditt. Det finns en viss otålighet över dig just där. Man känner av det där, och ibland får man bevaka sitt rum och sin plats, för du kan lägga rabarber på den rätt kvickt. Det kan leda till en viss ojämnvikt i utrymme. Och musikmässigt, tja, jag flikar in en låt då och då. Du kör fem spår. Jag ett. Så ser fördelningen ut ikväll. Hoho. Men handen på hjärtat – jag kan nog vara likadan själv. Liksom ivrig att presentera det jag gillar för dig. Och jag gjorde en liten drive precis. Men Boards of Canada’s elektronica verkar gå dig obemärkt förbi. PJ Harvey och Gun Club  tycks punktvis göra dig lika låg som jag blir av Paul Simons gräsliga Graceland-album från 1986. Men när Giant Sand gör Stranded Pearl får jag för mig att du faktiskt lyssnar en stund, men jag är inte helt säker. Det kanske mer är en förhoppning jag har, att du inte ska missa något som faktiskt är riktigt bra.

Så vi babblar och dricker vin, kollar på youtube och lyssnar på Spotify här i lägenheten på Amager. Så ter sig vårt dansk-svenska hygge just nu, och trots att jag gnäller lite nu, så är ju inte så dumt alls, tvärtom. Och mellan varven skriver vi på varsin manick. Du planerar dina kommande arbetsveckor, och jag plitar ner det här.

Film & Tv, Kultur, Litteratur & Konst, Zu Hause

Nyårsnatt

06DA2E7B-4643-46E0-ACF9-43C2CAC3C35E

Snön föll och det blev lite tystare, mer skyddat och vadderat, men inte lyckades den helt dämpa knallarna i nyårsnatten. Jag försökte besvärja årsskiftet genom att se Fassbinders Frukthandlarens fyra årstider på SVT-play. Det fungerade bra – efter filmen hade det blivit 2018! Nu har jag hoppat i bingen, och läser några sidor i Robert Musils Mannen utan egenskaper. Musil är en författare som lyckas stanna upp vid brännpunkter. Han är skicklig på att förmedla både skeenden och själsrörelser. Inget undgår honom. Han borrar sig in. Är som en hackspett på en trädstam, tänker jag. Och så lägger jag boken ifrån mig och ponerar att det är en het augustidag. Solen har stått på i veckor och allt är torrt som fnöske. Gräsbränder är inte ovanliga. Kan det då tänkas att det börjar ryka i barken när hackspetten kör igång med sin fjädrande nacke, sin lilla slagborr? Har det någonsin hänt? Att det tagit fyr. Att hela jävla trädet har brunnit upp? Jag tror minsann att min sömntablett har kickat in. Gott nytt år!