På ängen där borta vid Östervärn lupinerna blomma. Det finns rikligt med frökapslar att hämta och sprida på gator och torg, lägga till rätta i jorden i de små skarvarna mellan knarkers och betong. Seså, befröa då våra kvarter en stund – innan du lämnar Värnhem och kanske flyttar till Lund?
Lämnar Värnhem och rör mig österut till Kirseberg. Flera mohawks framför scenen när det vankades sommarpunk i Beijers Park i går kväll. Först ut Arre Arre som blev årets punk/hardcore på Manifestgalan och har socialt patos, samhällskritisk udd och hat mot patriarkat. Ungt, piggt och lite riot grrrr, men kändes ändå lite – mossigt?
Det andra bandet är Vånna Inget med röststarka Karolina Engdahl i spetsen. De bjuder på sentimental postpunk med personligt färgade texter från en nyss förlorad ungdomsvärld. Mycket melodi, och vackert på ett sätt som framkallade nostalgi. Tror att en gnutta Tant Strul och en liten fläkt av Broder Daniel susar förbi. Låten Ingen Botten nedan gjorde sig riktigt bra på utescen i stämningsmättade sommarkvällen.
De analoga syntharna och trummaskinernas primetime i slutet av 1970 till mitten av 80-talet. Veronica Vasicka från New York bemödade sig med att samla ihop en del av den här pyttelilla men själfulla elektroniska garagevågen för några år sedan. Hon skapade termen Minimal Wave som blev ett paraplynamn för alla små riktningar som minimal synth, coldwave, electropunk, post-punk-synth och flip-flop-toppf. Vasicka började på East Village Radio på Manhattan där hon körde programmet Minimal-Elektronik Plus som sedan blev bl a bolaget Minimal Wave.
Ovan britterna Andy Oppenheimer and Martin Lloyd i Oppenheimer Analysis. På den svenska scenen minns vi bl. a. pionjärerna Cosmic Overdose från Göteborg som drogs åt ett mer rufsigt och anarkistiskt håll innan de mörknade något för att sedan ”eleganta” och poppa till sig i formationen Twice a Man.
Idag klubbades den nya flyktingfientliga asyllagen igenom utan någon som helst dramatik. Med hot om systemkollaps och genom att ställa utsatta grupper mot varandra har inhemsk inkrökthet tagits till en ny nivå. Att konsekvenserna för oss är obetydliga jämfört med de flyktingar som drabbas borde föranleda ett större antal NEJ i omröstningen kan man tycka. Så blev det inte. Alls. Det är djupt obehagligt, men knappast förvånande. Man har prioriterat inskränkningar i asylrätten ett bra tag. Och det är ju faktiskt en nazist som svingar talmansklubban i Sveriges riksdag Den rödgröna koalitionen har tillsammans med en stark högerflank börjat lösa upp relationsknutarna till SD, och nu lägger alla manken till för att räta ut de små frågetecken som kan finnas mellan partierna i flyktingfrågan. Även om man förstod varthän det skulle barka i omröstningen så tappar man hoppet om de folkvalda. Det har inte saknats välformulerade och kloka röster i debatten. I förrgår riktade advokatsamfundets generalsekreterare kritik mot de planerade förändringarna av asyllagen i en humanitär appell ställd till riksdagens ledamöter. I DN igår kom en samlad uppmaning från Sveriges biskopar att rösta nej. Organisationer som UNHCR, Röda Korset, Unicef, Rädda Barnen, Amnesty, och flera andra aktörer har också reagerat starkt på lagförslaget. Men förgäves.
Antirasistiska tidskriften Expo avslöjar att det är författaren Nikanor Teratologen a k a Niclas Lundkvist som döljer sig bakom användarprofilen Ezzelino – känd som uppburen antisemit, nihilist och fulaste fascist på nätforumet Flashback. Trist och för jävligt. Och tråkigt på en sådan skrivtalang.
Lundkvist har bl.a. skrivit romanerna Äldreomsorgen i Kågedalen (1992), Förensligandet i det egentliga Västerbotten (1998) som jag tog till mig. Det finns i dessa två första romaner en intensitet och subversiv kraft som det är fullt möjligt att uppehålla sig i utan att vara antisemit eller nazist.
Teratologens normavvikande berättelsekonst har genom åren fått förlag att backa, moralister att bita sig i armen, förmodligen har också en och annan regnbågsforell börjat se rött. Böckernas huvudfigurer, den 90-årige Morfar och det 10-åriga Pyret har groteska böjelser, ägnar sig glatt åt sexuella övergrepp, homopedofili och incestuösa knullsessioner och väjer inte för stympningar eller mord. De är fullfjädrade antisemiter och kvinnohatare, älskar långa utläggningar om arisk ideologi och det händer att de åker in till Skellefteå för att ha ihjäl någon eller hälsa på gamla SS-kompisar på ålderdomshemmet. Romanerna är skrivna på en säregen och skruvad västerbottnisk dialekt, beskriver överväldigande vackra natur-och landskapsscenerier och är sprängfylld av både filosofiska resonemang och populärkulturella referenser. Det rör sig om en rik, bisarr och speciell prosa – med såväl existentiellt som våldspornografiskt innehåll. Och så skrattar man en hel del när man läser. För Morfar och Pyrets extremt groteska bravader är stundom rejält roande.
Att Niclas nu är nazist på riktigt gör saker mer problematiska. Förstås. Att skilja på liv och verk blir nu svårt. Det är en sak att skriva fiktion, en helt annan att hylla och uppmana till antisemitiska brott och fascistiska handlingar som Ezzeliono gör på Flashback.
Men det här var inte oväntat. För det ska sägas att några av Teratologens böcker – framförallt tröttsamma ”Apsefiston” (2002) och den gravt misantropiska ”Att hata allt mänskligt liv” (2009) – har läckt ut hans högerextrema skit riktigt ordentligt. Vi pratar åskådningsmässigt brunskrot och en besk becksvart nihilism som har känts väldigt unken. Och nog har den vädrats i en slags ångestdrivet agg även i hans artiklar i Tidningen Kulturen. Engagerade och välformulerade poster, inte sällan temperamentsfulla, men ibland skrivna i en raljerande ton som är vanlig hos individer som upplever sig själva som politiskt inkorrekta.
På tal om fascism och intellektualism:
Den nya högern – ett eko från 1930-talet, Björn af Kleen i DN.
Fascister tittar på film, Charlotte Wiberg i FLM
L O G G F I G U R 
