David Lynch och Mark Frost lekfullhet efter Twin Peaks. ABC producerade sju avsnitt av On The Air, men bara fyra sändes i USA. En flopp menande man, men en flipp, säger jag. I alla fall premiäravsnittet. I On The Air är det 50-tal och vi följer medarbetarna på tv-stationen ZBC (Zoblotnick Broadcasting Company) som snart gå live med The Lester Guy Show. I första avsnittet spökar premiärnerverna på tv-stationen påtagligt och man repeterar “The kitchen scene”. När det är dags för livesändning vill ingenting gå enligt ritningarna och programmet urartar till en hypnotisk och absurd tv-bomb av imploderande karaktär. Några av skådepelarna känner man igen från Twin Peaks och rollfigurerna har dessutom kvar sina karaktärsdrag:
- Showens regissör, Mr Gochktch (David L. Lander), är snurrig och sönderstressad och behöver ständig tolkhjälp för att göra sig förstådd eftersom han dekonstruerar det engelska språket till ett nödrop av dadagroteskt slag. I Twin Peaks spelade David L. Lander karaktären Mr Pinkle. Han var där bl.a. förvirrad sänghissmontör till den invalidiserade råbusen Leo, konferencier under Ben Hornes miljöprojekt för den utrotninghotade tallvesslan samt koreograf i Miss Twin Peaks-tävlingen.
- Den hårdföre programdirektören Bud Budgaller (Miguel Ferrer) är förvillande lik temperamentsfulle FBI-agenten Albert i Twin Peaks.
- Lester Guy (Ian Buchanan), showens odrägligt smilande stjärna är den lismande varuhussnobben Dick Treamayne i TP.
Andra skojiga figurer är skådespelande blondinen Betty som tänker på sin mor och har lite svårt att förstå, och Blinky Watts, ljudteknikern som lider av ögonsjukdomen Bozemans Simplex och ser 25.62 gånger mer än vad en normalt seende person gör.
At min kat slår tiden an
Med halen er ikke i sig selv
Usædvanligt, men at døden
Kræver en selvbeherskelse
Jeg ikke ejer, og at denne
Død flammer op i kattens
Fosforescerende grønne pupil
– det er alligevel slående.
Ur Almanak 2005, postumt.
»Jeg holder altid med de svageste. De svageste er de mest interessante, fordi de altid reagerer sundt på samfundet ved ikke at kunne holde det ud. For øjeblikket laver jeg en børnebog, der skal hedde »Den usynlige dreng«, og den bliver lidt mere rå end, hvad man er vant til. Drengen bor i en skov, og i normale børnebøger bliver børnene som regel glade for dyrene og taler med dem. I min bog æder drengen dyrene! Så kommer han op på et slot, hvor der bor en stor, tyk kvinde næsten uden hår på hovedet, og som spiser for meget nervemedicin og chokolade – det er et selvportræt – og hun har en datter, som er bange for skoven, men datteren er et skelet, så hun kan ikke tage nervepiller, for det rasler jo lige igennem hende. Drengens opgave bliver at lære hende ikke at være bange for skoven.«
Morti Vizki i intervju i Berlinske, januari 2003: Kroppens digter
» Hvis der ligger en længsel implicit i såvel Morti (efter døden) som i Vizki (efter sensualiteten), var det et skisma, som han daglig levede ud. Han var den sorte digter i de beige vindjakker, han var hanekamspunkeren med det vandkæmmede lyse hår. Hans yndlingsbog var Yukio Mishimas ‘En maskes bekendelser’, som han læste en gang hvert femte år, og som, i Vizkis optik, handler om at tage det tragiske element i tilværelsen til sig – og nyde det fuldt ud. Ka’ det ikke være anderledes, ka’ det i det mindste være smukt, et gyldigt udgangspunkt for et signalement af Vizkis eget forfatterskab, der altid blev kritiseret for sin eksklusivitet og kompleksitet, men som altid som et minimum var skært lyrisk, kældersort ved gud, men i sine bedste stunder enestående smukt.«
Ur nekrolog i Politiken skriven av Michael Bo i september 2004
Som vanligt en trevlig familjeafton hos syster i Lund, med far, son, systerdotter och hennes två gossar. Vi fikade och ägnade oss åt bollek i gräset på gården – och efter det diabildsvisning. Vi har nu betat av åren 1957 till 1965. Välklätt, inte sällan skräddarsytt, och nästan alltid snyggt. Och så förgängligheten, allt som var och inte längre är. 1965. Inte ens jag var. Jag kommer först året därpå. Och 50 år senare bromsar in bilen på Föreningsgatan i Malmö. Jag stiger ur den och överlämnar chaufförsätet till min gamle far (dragspelaren på bilden) som nu är 82 år gammal. Vi – min 30-årige son och jag – vinkar av honom och sen går vi till Burger King för två tamé-kaffe eftersom vi båda har slut på kaffe hemma. Vi kör en eftersits hemma i hans kök sedan. Han ställer sig och diskar. Jag sitter på stol, som diskstöd. Stora diskar brukar ge med sig mycket fortare om man har sällskap. Detta vet vi av erfarenhet för vi är mycket organiserade människor som underlättar och hjälper varandra. Men mer än diskkväll blir det sedan en diktkväll. Vi tittar till danske poeten och dramatikern Morti Vizki (1963-2004).
 |
| Morti Vizki |
”Rede sengen som en soldat
Spise et æble en gang imellem
Skifte kattens vand
Er der noget som livet
Ja, døden”
”Inderst i mindet står tidernes tid
den rydder mig op
svælger rastløshed:
jeg kom til at spørge
hvorhen hun gik ud
i den trofaste kappe
der fastholdt mit lange salte smil… ”
dikter ur
Ur Almanak 2005, postumt.
ur SOL 1997.
Bokstäfr äre teckn, som mäd mångeledes hijt och dijt dragne streck, prickar ok linier liksom afcopiera tanckan ok dess tolk, språket.
Samuel Columbus, 1678. Ur En svensk ordeskötsel angående bokstäfver, ord och orderätt.
L O G G F I G U R 