På Förintelsens minnesdag vill jag citera Christer Mattsson, föreståndare på Segerstedtinstitutet: Antisemitismen handlar inte om judar. Den handlar om antisemiters fantasier om judar.
Har lyssnat på musik och sett på film och tv-serier mest hela veckan. Ja, en måste ju berikas någonstans ifrån, tänker jag. Men när jag mellan varven ändå stänger av och tittar ut i världen som den är.. Då blir det lätt att man bara vill krypa in i musik- och tv-bubblan igen, för nog är det bra sjukt och obehagligt där ute nu.
Vilket jävla år vi har bakom oss, och hur illa det forfarande är.. Ukraina, Iran, Afghanistan, det ödesdigra valresultatet för demokratin i Israel. Ja, va fan SD och den högernationalistiska regimen här hemma. Same shit show överallt. Det ena efter det andra av idiotisk och ohederlig karaktär.
Häromdagen Ulf Kristerssons hyckleri. Hur han först nu med en turkisk diktator i hasorna går ut och reagerar på Paludans koranbränning, medan den rasistiske danske grisens eldande ifjol inte föranledde den minsta kritik från varken honom eller hans politiska kumpaner.
Läste en klarsynt tweet av en Katarinaigår: Den här regeringen vi fått på halsen. Den gör mig rädd. Jag har aldrig varit rädd av den anledningen tidigare i mitt liv. Den fullständiga inkompetensen och det ohöljda egenintresset skrämmer. Det är en korrupt regim.
Copenhagen Cowboy på Netflix. Regissören Nicolas Widding Refn (tidigare Pusher, Drive, The Neon Demon m.m.) har beskrivit den som ett tillstånd av ”sorg, synth och neon”, det tycker jag stämmer ganska bra. Några recensenter har tyckt att den är seg och långsam, men när jag ser den kommer jag från Claire Denis saktfärdiga men intressanta Sci fi-film High Life på Mubi. Kanske är det därför jag inte upplever CC som långsam alls? Alltså, visst, den har inte bråttom, men är ju också intensiv, lite som en Kaurismäki-film på sinnesutvidgande stoffer. Copenhagen Cowboy är atmosfärisk, men inte utan udd, och så är soundtracket mysigt och värt att lyssna på.
Vi befinner oss i en misogyn och obehaglig dansk värld. Mot kriminalitet och trafficking jämte skruvad överklass-ondska står Miu (Angela Bundalovic) – vår androgyna huvudperson och ”lyckoamulett” med mystiska superkrafter. Det onda i Copenhagen Cowboy är utstuderat och överdrivet, lite pekoral ibland, men slår inte helt över i – eller jo, men inte inte på något ointressant sätt. Och grisljuden som genomsyrar serien är ju faktiskt på sin plats, känns adekvata, som pekande något riktigt dåligt och helt sant i den danska nationalkaraktären, hoho.
Miu’s utstrålning fick mig förresten att tänka på Stina Ekblads karaktär Ismael i Ingmar Bergmans Fanny och Alexander – kanske inte hans mest lysande verk direkt, men som 16-åring blev jag betagen av Ismael vill jag minnas. Det blir jag också av Miu i Copenhagen Cowboy. Måste också nämna den danskkroatiske skådisen Zlatko Buric som spelar skumraskadvokaten Miroslav väldans bra.
Den andra just nu rätt hypade serien är The Last Of Us på HBO, baserad på tv-spelet från 2013. Regi står Craig Mazin för (senast Chernobyl). Efter två sedda avsnitt övertygar den inte. Postapokalyps och zombies i alla ära, men här känns det mest tröttsamt och konformt. Man har helt enkelt fått högre krav på en genre som nog behöver vila sig för att komma igen. Den känns rätt uttömd och uttjatad. Pratade med min son (som spelat tv-spelet) och han var inne på samma spår efter att ha sett första avsnittet. Ja, vi hade ungefär samma tankar om tv-serien som Rasmus Landström i Aftonbladet häromdagen, så läs det istället för att få en klarare bild av serien.
Och på tal om zombies. Nu är ju den ikoniska zombiesåpan The Walking Dead slut. Under tolv år och elva säsonger har vi rört oss från King County till Atlanta, från The Farm, The Prison och The Kingdom till Terminus, Alexandria och till sist hamnade vi i det skruvade samhället Commonwealth.
Kvaliteten i tv-serien har varit skiftande genom åren, men tillräckligt många säsonger har varit så pass bra att den välvillige fastnat. I den sista hade manusets vässats, och jag tyckte de fick ihop det riktigt bra,
Japp, jag gluttade t.o.m. på den livesända avslutningsfesten i New York i samband med visningen av det sista avsnittet i november. Tv-seriens stora fanbase har också varit trevlig att följa. Den täta relationen mellan skådisarna och fansen är liksom fin (om än lite småfjompig). Ta t.ex. en titt på teamets sista samling på NY Comic Con. Det var nästan rörande ju.
Så nu är TWD över – men ändå inte.. För det kommer några spinoff-serier snart. Centrala karaktärer följs upp: Rick & Michonne får en gemensam serie som heter just så, och mångas favoritkaraktär Daryl (sympatiske Norman Reedus) får en egen: Daryl Dixon Series som kommer utspela sig i Paris. Han förväntas där tampas med de mer avancerade zombiesarna som dök upp under den avslutande säsongen av moderserien. Dessutom får vi också följa otippade duon Negan och Maggie i The Walking Dead: Dead City. Och så fortsätter väl den gamla spin-offen: Fear of The Walking Dead.
Klockan är 07.07. Lördag. Inte gått och lagt mig än. Haft en bra kväll och natt, men hög tid att försöka sussa ett par timmar strax. Men så upptäckte jag ju nyss helt nytt från belgiska Kinex Kinex. Låten Nurses presenterades på Bandcamp. Finns ännu bara där, samt på youtube. Dark delight och suggestiv folklore i fin video take. Bra stuff. Ser fram emot singel eller ny fullängdare.
Började också läsa Sven-Eric Liedmans bokI November – om åldrandet, på iPad Pro innan här i kväll. Den kostade 159 kr hos Apple Böcker, och 289 kr i bokhandeln nere på Hansa, så valet inte så svårt med tanke på min ekonomi. Dessutom är jag aningen trött på att ha fysiska böcker utspridda i mitt överbelamrade hem.
Jag gillar den 83-årige idéhistorikern Liedman, hans värderingar och tyckande i artiklar och tweets, men i sin bok har han ännu inte lyckats nå mig. Det är något med att han känns för privilegierad eller lyckligt lottad, och ibland blir aningens sockersöt i sina betraktelser, även om det också har bränt till ett par gånger i några läsvärda passager. Well, det är en kloker gubbe, så vi får väl se om det tar sig framöver.
Nu är kl 07.40 och det är dags att slänga sig i bingen. För att få lite lördag. Sätter väckaren på 12, sedan ska jag gå ner och kolla Soppköket på Värnhemstorget.
Låter mig vaggas till sömns av en annan snubbe, nämligen Jimmy Scott (1925-2014). Ja, ni minns Jimmy väl? Den fantastiske sångaren med sjukdomen Kallmann syndrome som vi väl alla hörde sjunga finfina Sycamore Trees i David Lynch film Twin peaks: Fire Walk With Meför trettio år sedan?
Hans spännande och speciella röst kryper gärna in bakom bröstbenet på en, mild och stark på samma gång. Väljer att säga ett kombinerat godnatt oder godmorgon med hans Exodus.
På tal om danska basister.. Ja, det finns ju andra sådana än Victoria De Angelis och typ NØPH. Jag tittar till bandet Senso från Köpenhamn. Har fastnat för dem. Deras debutplatta The Void in Us från 2022 är stor-poppig och bevekande på ett älskvärt och ohämmat sätt.
När jag fick korn på bandet slog det mig att jag för ett par år sedan pratade med deras sympatiska basist Sofie Westh på baren Floss i Köpenhamn, en sen och rätt blöt afton, som det gärna blir just där. Då hade hon kortlivade postpunkiga bandet Deadpan på gång, efter att tidigare lirat med det något longer living Deadpan Interference. Bra band båda, kanske framförallt edgy Deadpan med karismatiske sångaren Arsene Survie, som utseendemässigt får mig att tänka på Jeffrey Lee Pierce.
Senso är något helt annat än de båda Deadpan-projekten men ju faktiskt än mer catchy och kul. Får hoppas att de följer upp debutplattan! Das war alles.
⬤ Samlad spellista med de här tre bandens låtar på Music eller Spotify.
L O G G F I G U R 