Severance!

Tv-serien Severance på Tv+ har fått mig på gaffeln. De inledande sex avsnitten är i alla fall smått briljanta.

Severance är förunderligt tät och sugande creepy. Jag ser en gränsöverskridande Sci-Fi-hybrid. Ett såväl mystiskt kammarspel som tänkvärt drama. Vi bjuds spänning, allvar, komik och absurditeter på ett synnerligen raffinerat sätt. Dessutom är den estetiskt tilltalande, förföriskt färgsatt. Den talangfulle manusförfattaren heter Dan Erickson och Severance är faktiskt hans förstlingsverk. Snacka om vass debut! Regissör är Ben Stiller.

Handlingen i hyfsad korthet: Mark (Adam Scott) jobbar som avdelningschef för en liten grupp kontorsanställda på biotech-koncernen Lumon Industries. Både Mark och hans tre kollegor har frivilligt gått med på att göra ett kirurgiskt ingrepp i hjärnan som medför att deras minne separeras mellan arbete och privatliv. Deras ”jobb-jag” vet därför inget om deras ”fritids-jag”, och tvärtom. Man pratar lite lustigt om sina åtskilda jag som sin ”innie” och ”outie”. De två lägena aktiveras sömlöst under färden i företagshissen vid arbetsdagens början respektive slut. Smart och smidigt!

Berättelsen spinner runt den här enkla men intressanta grundpremissen, och att ingen tidigare har kommit på att göra tv-dramatik utifrån den förefaller ju lite besynnerligt när man nu sitter och ser hur väl det kan låta sig gestaltas.

Inom koncernen Lumon Industries följer man den sedan länge bortgångne grundaren Kier’s arbetsfilosofi på ett sektliknande och religiöst upptaget sätt, men vad som egentligen är målet för verksamheten är höljt i dunkel.

Den sociala arbetsmiljön är strikt schemalagd och kontoret är övervakat. Den brett leende handledaren Mr. Milchick tittar till de anställda med jämna mellanrum. Går någon utanför protokollet så riskerar de ett besök i ”The Break Room”. Där tvingas man göra avbön för sina klavertramp genom att högläsa personligt utformade syndatexter. Läsningarna måste göras med exakt rätt grad av ånger i rösten för att godkännas, så sittningarna i The Break Room kan bli långa.

Redan under första avsnittet försvinner huvudkaraktären Marks vänkollega Petey från arbetsplatsen. Mark undrar varför, men får ingen vidare förklaring från ledningen. Han befordras samtidigt till ny avdelningschef efter Petey, vilket han tackar för utan större betänkligheter, trots oklarheterna om vännens försvinnande. Här någonstans skjuter berättelsen fart. Petey dyker nämligen oväntat upp och tar kontakt med Mark utanför arbetstid. Han är sjuklig, förefaller jagad och berättar att han har lyckats avlägsna sitt implantat. Mark, vars ”outie” inte har en aning om vem hans gamla arbetskamrat är, blir förvånad, men lyssnar till vad Petey har att säga. Denne påstår sig veta saker om koncernen och varnar kryptiskt för att företaget inte är vad det utger sig för att vara.

Gåtfullheten är stor och frågorna blir snabbt många i Severance. Vilka bevekelsegrunder och livssituationer har de anställda haft för att välja att genomgå splittringen av sina jag? Varför är olika arbetsenheter inom koncernen separerade från varandra? Och vad handlar Mark och hans kollegors arbetsuppgifter om? De verkar inte själva veta varför de utför sina till synes själsdödande numeriska sorteringssysslor på datorskärmarna, eller vilket egentligt syfte deras arbete har.

Nyfikenheten om vad som försiggår både inom företaget och inom dem själva väcks alltmer – och svaren portioneras ut så sakteliga till oss. Efter fem-sex avsnitt är allt fortfarande extremt gåtfullt och skruvat, men fascinerande intrikat och mycket spännande.

Adam Scott, med sin alldagliga och lite nollställda uppsyn, är perfekt i huvudrollen som den känsliga men lojale arbetsmyran Mark Scout. Hans iskalla och obehagligt lynniga chef Harmony Kobel spelas förtjänstfullt av Patricia Arquette. På rollistan hittas i övrigt bl.a. Brit Lower, John Turturro och en formstark Christopher Walken.

Severance är utan tvekan det bästa jag hittills sett på Tv+, och har den mest lovande startsträckan jag sett i en tv-serie på länge. Dessutom tycks den växa och bli alltmer förtätad för varje minut.

Avsnitt 7 av 9 väntar på fredagkväll. Ytterligare en säsong är på gång. Ta en titt på både trailern och den infångande intro-sekvensen nedan.


Severance på Tv+

Official Trailer

Severance – Tema & Intro

Ozark och You

Ja, kort bara, trots krig i Ukraina..

Den fjärde säsongen av Ozark på Netflix var engagerande. Tycker den här serien blir bättre och bättre. Roligt också med pappan i den förtappade familjen som är så knäppt sansad och mindful trots att han har både colombianska narkotikakarteller och FBI i hasorna.

Men än mer tyckte jag faktiskt om You, även den på Netflix. Den tredje säsongen om den tvångsmässiga mördaren och bokmalen Joe Goldberg (Penn Badgley) och hans mörkerdrivna mördarhustru Love Quinn (Victoria Pedretti) är minst lika koncentrerad och underhållande som de två tidigare säsongerna. Missa inte den!

You

Ozark

ⒶNgRy ENgLAnD 2

Efter ännu ett cafémöte med min musikaliskt pigga väninna applåderar vi fortsatt Billy Nomates, Sleaford Mods och förstås heligt förbannade gamla Crass. Ett annat temperament har Kae (tidigare Kate) Tempest, ickebinär författare/poet och artist som förenar socialrealism och samhällskritisk udd med personliga och existentiella utsagor. Det är ofta både skarpögt och ömt inkännande, och vanvettigt vackert blir det i t.ex. Salt Coast – först ut i raden av låtar nedan.

Och på tal om Crass. Penny Rimbaud släpper ju fortfarande musik. Hans album och samarbeten är väl värda att upptäcka. Den 78-årige gamle Crass-anarkisten pysslar numera med jazz och spoken word, och har bl.a. uppehållit sig vid den brittiske poeten Wilfred Owen’s mäktiga antikrigs-dikter. Owen (1893 -1918) tjänstgjorde i brittiska armén under första världskriget och räknas som en av de främsta krigsskildrande poeterna från perioden.

Inget mer att tillägga. Det är Sprechgesang from the UK som gäller här just nu. Engelskt som attan helt enkelt. Följande musik listades under dagens Afternoon Tea Break:

Kae Tempest: Salt Coast

Sleaford Mods: Mork n Mindy (Ft. Billy Nomates)

Crass: Do They Owe us a Living?

Kae Tempest: More Pressure (feat. Kevin Abstract)

Billy Nomates: No

Crass: Big A Little A

Billy Nomates: Heels

Kae Tempest: Europe is Lost

Penny Rimbaud: Master of War

ⒶnGRy ENgLaNd 1

Följer upp inslaget spår från slutet av förra posten, d.v.s. arg och spänstig musik från UK, och låter 89-årige Eddy introducera Sleaford Mods.

Sleaford Mods: Tweet, Tweet, Tweet

Sleaford Mods: Second (Feat. Game of Thrones‘ actor Kate Dickie and Skins‘ Emma Stansfield)

Sleaford Mods: Nudge It (ft. Amy Taylor)

Sleaford Mods: Shortcummings

En som stretar emot

Fortsatt hjärtskärande bilder från Ukraina, och fan vet hur det här slutar. Ja, det går inte att tänka på så mycket annat, och prata om så mycket annat, och sinnet gör då lite vad det vill. Vaknade upp i morse med gamla bandet Pink Champagnes låt Krig i Mig i skallen.. En låt jag inte lyssnat aktivt på sedan typ 1984.. Det hade nog inte hänt annars, även om den inte direkt har med väpnade konflikter att göra.

Igår satt jag med en vän på caféet och avhandlade både egna och andras krig, och för all del en del glädjeämnen eftersom vi båda är glada skitar i grunden. Men den egna sfären av trubbel försvinner ju liksom inte för att det är krig, hur konstigt det än känns.

Alltså, man vill ju fungera, vara frisk. Man vill vara hyfsat glad och någorlunda tillfreds. Ha kraft, ork och intresse för människor och omvärld. Ibland är det inte så. Man nödgas dra sig tillbaka från även sådant som man tycker om. Inte för att man vill, men för att det krävs.

Har jag sagt att jag lever under press? Får man säga det när det är krig? Får man behålla perspektiv?

Så här är det. Snaran håller på att dras åt. Fristerna, som tidigare kunde bereda väg för återhämtning och läkning är inte längre. Framtid och försörjning är oviss. Det känns pyton, och även om en stretar emot jävelberget med allt vad man har så börjar det ta ut sin rätt. Det har pågått lite väl länge nu. Oro och ovisshet, ren och skär maktlöshet. Man far självfallet illa. Kropp och sinne tar stryk, en blir utmattad, ledsen. I bästa fall förbannad.

På tal om det. Vi kom att lyssna på ny ilsken engelsk musik i lurarna på cafeet igår, goda vännen Lotta och jag. Det kändes adekvat. Sleaford Mods och Billy Nomads. När jag kom hem blev det mer old angry England, typ Crass. Men nu blir det Bob Hund. För åren ryker och stenåldern kan börja.

r