The Line Is A Curve’ is a celebration of resilience, exploring the dark and light of life with all the passion and gentle ferocity Kae Tempest has become so well known for, creating a beautifully melancholic commentary on our modern world.
Kae Tempest släppte spåren Salt Coast, More Pressure och No Prizes från nya albumet The Line Is A Curve förra månaden. De har gått på repeat ett par veckor i lurarna. Sent i natt släpptes de nio resterande spåren. Satt uppe och lyssnade till morgontimmarna. Albumet är suveränt. Tänkte först att det kanske berodde på vinet, eller att jag lyssnade i mina oförskämt välljudande Airpods Max. Men nu, dagen efter – när det är helnyktert och kaffet i koppen är starkt – så lyssnar jag på plattan igen i min puttiga Homepod Mini i köket. Det spelar ingen roll. För vi har ett göra med en riktig pärla här. Lyriskt som musikaliskt. Soundet känns nästan beroendeframkallande. Den maffiga och tjusiga atmosfären. Ljud som inte ber om ursäkt för att de tar plats trots att de har en diktarröst att tampas med. En stor, men samtidigt omslutande ljudbild. Synthljud av gammalt gott märke blandas med nyare. Långsamma post-dubstepstomp, tungt fallande och strama traditionella hiphopbeats. Jag hör t.o.m en lång blås- och brassmatta i en låt, och några gitarrer minsann. Och snälle nån – Kae’s röst, känslan i den, hens nära tilltal i texterna. Den både milda och skarpa blicken. Kanske skulle kunna skriva spaltmeter om den här plattan, men nöjer mig med att fascineras och njuta av den. The Line Is A Curve är Kae Tempest fjärde album. Det är det starkaste och mest helgjutna hittills, även om föregångarna inte är att leka med heller. Take a listen!
På tal om Dennis Potter igen. Hans gamla tv-serie Lipstick On Your Collar ligger ju på Youtube. Den måste rekommenderas. Och har man sett hans tidigare musikfyllda tv-skrönor som Pennies From Heaven (1978) och The Singing Detective (1986) så får man ju avsluta tv-triptyken med den här väl så pigga från 1993. När det musikaliska fokuset i de två förstnämnda mestadels låg på 1940-talet, så är det den fräsigare 50-tals musiken som gäller i Lipstick On Your Collar.
Det låter kanske inte jättefestligt att den utspelar sig på ett militärt underrättelsekontor i London under Suezkrisen 1956, men det är det! Vi hittar både burleskeri, kärlek och gott om drama i den här miniserien som innebar Ewan McGregor’s genombrott som skådis.
Och jag har då aldrig sett honom charmigare. En snygg liten jävel simpelthen. Han spelar Mick Hopper, en menig som i nationens tjänst jobbar med att översätta ryska dokument på ”The War Office” i Whitehall. Medarbetarna är civilklädda på kontoret, men befälsordningen är sträng. Unge Hopper är uttråkad av sitt enformiga jobb och ogillar instinktivt den militära disciplinen. Han vill istället leva, spela rock’n roll, träffa en kvinna, sånt, ju viktigt.
För att stå ut med sitt jobb hamnar han i diverse musikaliska dagdrömmerier som ofta involverar hans otrevliga kontorskolleger. Allt gestaltas i fantasifullt skruvade scener medelst hitlåtar från 1950-talet.
En annan karaktär i tv-serien är menige Francis F (Giles Thomas). Francis Francis (ja, han heter det och dessutom stammar han) är en ömhjärtad, men osäker och rätt avig walesisk litteraturnisse vars akademiska studier avbrutits av inkallelseordern. När han första dagen dimper ner på kontoret häcklas han omedelbart av sina nya kollegor. Francis älskar den ryske 1800-tals poeten Pusjkin’s dikter och drömmer om ”den stora kärleken”, vilket förstås omgående föranleder hånfulla kommentarer.
Han flyttar in som inneboende hos sin moster och hennes underlige man. Denne befinner sig förresten i något slags halvdött strängt kristet psykostillstånd, vilket är roligt skildrat vill jag minnas. Nåväl, i trappen bor även Francis osympatiska kollega från kontoret – korpralPete Berry – tillsammans med sin urtjusiga hustru Sylvia. Francis får syn på henne och blir genast mycket betuttad, utan att veta att hon är gift med kollegan. Det slutar förstås illa.
Sylvia Berry är en femme fatale av rang, har skinn på näsan och är levnadsglad, men har det jobbigt i relationen till sin aggressiva skitstövel till man, som hon väl innerst vill lämna. Men inte heller den lite töntige Francis är ju riktigt hennes Cup of Tea, även om han är vänlig.
Så en inledande romantisk missmatch där.
En annan sker samtidigt i mötet mellan menige Hopper och Lisa Trekker, dottern till den amerikanska säkerhetstjänstens topphemliga man på militärkontoret. Lisa är en städad, stillsam och liksom svärmiskt innesluten bokälskare, medan menige Hopper är mer öppen, enkel och ja – rock n’roll. Vi har alltså initialt förvirring i kärlekskarusellen, men efter en hel del roande turbulenser och dråpliga händelser så faller saker lite mer på plats.
De flesta karaktärer i den här punktvis bländande tv-serien är oerhört välfunna. Överlag är rollprestationerna utmärkta, och inte bara under de älskvärda och burleska dans- och sångsessionerna på kontoret. Måste nämna den mossige och pre-senildimmiga Överste Bernwoodsom spelas förtjänstfullt av Peter Jeffrey. Och även Clive Francis som den obstinata smilfinken Major Hedges som har en förkärlek för fula ord. I öppningsscenen från den sömniga arbetsplatsen väcker han sina kollegor med ett plötsligt ”Bumholes!”, och tillägger för tydlighetens skull: ”Bumholes, in the Plurals”.
Sylvia Berry spelas suveränt av Louise Germaine, som visst var med i någon komedi året efter, men sedan lade ner skådespeleriet och skaffade familj och barn. Hennes mindre underbara man spelas av Douglas Henshall sedemera detektiven i Shetland) I övrigt på rollistan bl.a Kim Huffman, Nicholas Farrell, Harold Atterbrow, Nicholas Jones m.fl.
Lipstick On Your Collar ligger på Youtube i sin helhet. Lägger länk till avsnitt 1-3 av 6 nederst. Men först ett par av seriens många musikaliska dagdrömmerier..
Läser på SVT Nyheter att engelska Channel 4 ska privatiseras. Då har vi en garanterad gravrotation att vänta i natt, folks. Japp, tv-regissören Dennis Potter kommer att vända sig i sin grav, that’s for sure. Han hade då inte gillat utvecklingen nu. Lika lite som han gillade Rupert Murdoch och ”The Pollution of British Press. Intet för intet döpte han sin cancer till just ”Rupert”. Det berättar han om i klippet nedan.
Jag skrev om Potter och Murdoch på bloggen redan 2012, ser jag. Och har ju hela den här intervjun på både VHS och DVD sedan ett par årtionde tillbaka, men fint att den finns att tillgå i sin helhet på Youtube nu. Lägger in den nederst. Den var speciell. Skulle bli hans sista. Melvyn Bragg intervjuar honom. Potter har har en plunta morfin med i studion för att lindra sina smärtor under inspelningen.
Tidigare har bara spridda klipp lagts upp, men en del av dem har ju fastnat i minnet. För visst blir det fint när Potter berättar om det perspektiv han kan ha där i livets slutskede. När han ser plommonträdets vita blomning utanför fönstret, hur det triviala i tillvaron blir betydelsefullt och det viktiga förlorar i betydelse, men att där också inte är någon egentlig skillnad längre.
Den sekvensen med hans ”nowness” känns betydligt bättre än alla de enlightenment- och yogafloskler som slungas ut på Facebook till höger och vänster, eller av fjompiga gurus på det där oroligt upptagna och lite dumt papegojliknande sättet. Som om de inte har nåt annat i skallen än att finna frid och balans. Som om det vore det bäste eller mest intressanta tillståndet, hoho. Det där är snävt. Men i jämförelse med sådan redundans framstår Potters ord som grundade och jordnära och betydelsefulla. Han berättar, och sedan är det bra med det liksom.. Finns annat intressant att uppehålla sig vid, den tid som vi har kvar. Friden infinner sig tids nog, eller inte alls.
Bakom den vältaliga ytan, och ska vi säga de ögonblick av fridfullhet han fick, så hade han förstås ett helvete och var i lidande. Hans fru Margret var döende i cancer samtidigt som honom. Hon dog först, 60 år gammal. Han nio dagar senare, 59 år. De lämnade efter sig tre barn. Och två gravstenar.
Så se på glasögonormen Dennis i 2 minuter och 30 sekunder nedan, eller hela intervjun (50 minutos) nederst.
Ovärdig helg. Blöda med smärta mellan tänder. Mellanrumsborstar. Tugga på Ipren. Hoppas på det bästa. Medan det sämsta händer. Veckorna har bjudit på eländes elände. Som att ha 120 kr kvar på kontot och bara få in tretusen kronor mot de förväntade elvatusen på kontot tre dagar innan hyran ska vara betald.
Stressen som slår i taket när man undrar varför. Spendera två dagar med att försöka få till ett samtal med någon som kan svara på hur det blivit så. Till sist få veta att det hade blivit ”fel”. Och på det få fortsatta besked som gör framtiden än mer oviss och hotfull.
Efterlysa samordning. Få stå för den själv. Rekylen av utmattning och ångest efter stresspåslaget. Det är inget nytt. Bara mer och värre nu. Skarpare bombardemang från en alltmer moraliskt förtappad motståndararmé. Samtidigt det utdragna förloppet. Det dåliga siktet. Det riktigt kassa jaktlaget som dödar villebrådet alldeles för långsamt.
Så. Omintetgörandet av ork och förmåga. Omöjligheten att vara social, att ha det bra i något man tycker om, eller någon man tycker om att vara med. Tragiskt klart. Trasigt. Men det värsta är att behöva utstå långbänken. Att man förväntas palla trycket. Klart man blir förbannad, men det kan man inte visa. Bryts istället ner bara. Det sitter hårt åt att gråta, men det är förlösande när det sker. Proportionerligt.
Man vill ju egentligen typ döda tillbaka, men besvarar inte våldet. Man tar istället skydd. För man är skydd. Som pesten. Av idioterna i församlingen. Som också är en jävligt bra låt av Vanligt Folk. Fast den heter Idioter av församlingen. Vi spelar den nu. För vi är arga, min sssssöta.
Men det finns hopp, någon nåd ändå. För så kommer natten och världen öppnas trots allt en smula. Inget mer än ensamhet och rätt brutalt nedpressad oro, men tillvaron återfår något av sina rätta proportioner ändå. Temporärt. Minimalt. Ett par minuter, t.o.m. några få timmar, säg tre. Tre timmar. Av andra värden, ja va fan – världen.
Passar då på att se ett avsnitt av Severance på Apple Tv+. Kan inte riktigt få nog av den, men har inte haft ro nog att se vidare sedan jag skrev om den här sist.
Mer Severance och Lumon Industries.. Finns nämligen vittnesbörd från en kvinnlig anställd att ladda ner gratis i Apples Böcker. Ta en titt på Severance – The Lexington Letter.
När jag ändå befann mig i appen Böcker så laddade jag ner Ellen Mattsons roman ”Den svarta månens år” efter att Magnus Dahlström rekommenderade den i Babel. Har varit nyfiken på henne ett tag, men aldrig läst – och gillar ju Dahlström sedan 80-talet. Papperskorg och Fyr, samt pjäsen Järnbörd. Under senare år läst Nedkomst, Sken, Psykodrama och Spådom. Skrev något kort om någon av dem här på bloggen vill jag minnas.
Magnus Dahlström är alltid sevärd i tv också. Hans obekvämhet är tilltalande. Hade jag varit hans tilltänkta arbetsgivare så hade han fått jobbet direkt som jag brukar tänka när jag får korn på honom. Ändå var han mycket mer varm i kläderna nu med Jessica Gedin i Babel än under intevjun med Malou Von Sievers på TV4 för några år sedan. Där var det minsann tal om tvenne världar (och aldrig mötas de två). Det var rätt bisarrt, och därför kul att se.
Catchade också upp några direkt obehagliga debattinlägg som gjorts. Christian Sonesson (M) och Louise Erixon (SD) stod väl för det definitva bottennappet för ett tag sedan. De vill man då fan inte länka till, men bra svar av Haris Agici Expressen.
Jag har sedan länge rätt tät kontakt med en person som varje gång hon får syn på Sonessons nuna använder sig av det franska begreppet ”tête à claque”, d.v.s att han har ett ”huvud för örfilar”. Så fort hon ser honom vill hon helt enkelt örfila honom. Japp, så en klarsynt böna! Och bra på språk som fan. Har bott och jobbat med översättningsarbete inom EU-kommisonen i Luxemburg i många år. Nu bor hon på Klostergården i Lund.
Har ni hört singeri-songartisten Aldous Harding? En ny bekantskap för mig. Blev upptagen av henne här ikväll. Tänk er ett slags inverterad PJ Harvey mixad med aktrisen Giulietta Masina (Fellinis fruga ni vet), lite Harpo Marx och Kate Bush också. Ibland ett pytte kryddmått av Joni Mitchell, men med ett helt eget och speciellt uttryck.
Så musiken får avsluta natten. Jag lyssnar och tänker att ”Latest On The Go-spellistan” för aprilmånad kanske kan få börja ta form i alla fall. Hjärtat får mjukna en stund innan nya bombregn börja falla i morgon. Gonatt.
En fingertopp på omslaget tar dig dit. Vet inte varför jag tycker det är så kul med lyssningsmönster, men konstaterar att på månadens topp 100-lista har 77 nya spår gått varma. 23 från förra månaden är kvar. Framförallt njuter jag ikväll månadens Top-10 tillsammans med en god vän som också har utmärkt musiksmak. Take a listen på Apple Music.
L O G G F I G U R 